Jag vaknade upp i ett grustag, för andra gången under resan, av att mobilamarmet ringde. Klockan var halv sex och jag ville få en tidig start för att slippa komma in till Freetown i mörker. Regnet smattrade fortfarande på tältduken så jag somnade om. En timme senare var regnet lättare, med bara bröd och kex i magen sedan gårdagen var jag rejält hungrig. I det lilla utrymmet melan ytter- och innertält, kallat absider, fixade jag ihop en stor laddning risgrynsgröt.

Ett par blackflies kom in och bet mig och samma flugor attackerade mig rejält då jag en halvtimme senare packade ned det blöta tältet. Det värsta med dessa kryp är att de är så små att man inte känner att man blir biten, däremot lämnar de röda märken som kliar till förbannelse dagarna efteråt. Grustaget lämnades snabbast möjligt och sedan fortsatte marchen längs den stora, breda och nya asfaltsvägen.

Det känns alltid lika absurt att åka längs dessa nya vägar i Afrika. Bilarna är fortfarande lika skraltiga, folk bor fortfarande likt de gjorde för flera hundra år sedan i hyddor vid vägkanten och här nästan svävade man fram på nylagd asfalt med reflexkantrade sidor.

Jag köpte en annanas, som jag fick skalad, för mina allra sista pengar, ett par kilometer innan den nya vägen slogs ihop med vägen från Makeni och trafiken blev tätare.

Det var ungefär sådär kul som asfaltscykling blir en mulen och ganska trafiktät dag och det finns inte så mycket att skriva om dagen som sådan. Så jag låter bli.

Efter staden Waterloo och framförallt då jag passerat Hastings så blev utsikten otroligt vacker. Sierra Leone, ”Lejonbergen”, låg vid min vänstra sida medans en grön sluttning skilde min högersida från den enorma Atlaten. Förmiddagsmolnen skingrade sig och den sista milen in i Freetown blev en höjdare. 

Då jag i Hasting cyklade uppåt så hände något mycket ovanligt, för att inte säga sensationellt; en Afrikansk racercyklist cyklade upp bredvid mig. Med en fin cykel från Bianchii (”Tour-de-France-märke”), nya cykelkläder, en flashig hjälm, cykeldator med mera. Han valde att sakta ned på sitt tempo och följa min takt, mycket trevligt!

Racercyklisten guidade mig genom de mest kaotiska gatorna i Freetowns östra distrikt; Han visslade och gapade på de täta folkmassor vi plöjde genom, han slog de barn på huvudet som inte flyttade sig kvickt nog, han fick mig att göra galna omkörningar med millimetermarginal mellan de områden av konstanta trafikstockningar som präglar denna del av staden. Jag lyckades ta ut pengar på en bankomat, för första gången sedan Banjul.

De 12 milen jag hade i benen samt eftermiddagssolen gjorde sistasträckan till en svettig bit och rödbränd om armarna kom jag och cykelkillen, Marcus, till slut fram till hotellet jag tänkt ta i Freetowns västra del, kallad Aberdeen. Innan jag ens betalat rummet så hade jag en iskall öl i handen, vilket blev en av de godaste jag druckigt. Magproblemen i Guinea och den efterföljande medicineringen gjorde detta till den första pilsnern sedan Labe. Underbart!

I Freetown levde jag lyxliv, inte minst eftersom jag lyckades hitta ett hotell för 50:- natten, istället för de närmare 300:- jag budgeterat för. Generellt är allt boende svindyrt i Freetown men i en gränd hittade jag en familjedriven sylta som hade ett av sina 4 rum ledigt. Glass, Hamburgare, Mackor, Öl, shawarmas och ännu mera hamburgare blev vardagen. Men hur kul är det att läsa om?

En lustig detalj är att jag, efter att ha ätit all möjlig lurig mat i bushen senaste månaden, blev matförgiftad av en hundrakronerspizza på en finrestaurang. När jag dagen efter påpekade detta så hävdade ägaren att osten nog var för stark för mig. Lurig ost det där, som orsakar feber, huvudvärk och svettningar… Matförgiftningen blev bättre dagen efter för att sedan bli rejält sämre, med hög feber, natten därefter.

De sista två dagarna mådde jag bra, men min mage ville inte lyda mig och tvingade mig därför att stanna i staden längre än jag planerat. Jag planerar därför att ta bussen härifrån, dels för att spara tid, dels för att vägen till Bo verkar tråkig. De dagarna av asfaltscykling jag nu missar kan jag istället lägga på små leriga stigar. Roligare för mig och förhoppningsvis roligare historier för dig som läsare.

De friska dagarna spenderade jag med en lyckad visumjakt och en del promenader. Promenaderna gick upp och ned för de kullar som staden ligger på. Kullarna är i sig stadsdelar som är döpta efter varifrån de friade slavar som bosatte sig där kom ifrån. Här finns Congo-town, New England och Leicester för attnämna ett par. Mellan dessa kullar finns laguner, små bäckar som rinner samt havsvikar och staden har så mycket grönska i sig att till och med de fula slumkvarteren på något märkligt vis blir vackra.

Jag gillar vanligtvis inte storstäder i Afrika, men Freetown har en charm som fångat mig; Kanske är det miljön den ligger i, kanske är det småstadskänslan som gör det, men det är med en liten tår i ögat jag lämnar denna stad bakom mig…

Simma lugnt!