Börjar med lite smygreklam för att prenumerea på mina inlägg. Du får dem då i din E-post så fort de publiceras. Fyll i din adress till vänster om denna text!

Nationalparken började där vägen slutade. Morgonen startades därför med att cykla tillbaka till huvudvägen, som egentligen bara var en något större stig, för att sedan fortsätta mot Kamakwie.

Skogen växte sig hög vid vägkanten och skyddade mig från morgonsolens strålar. Jag passerade ett vägarbete där en lina av flätad bambu avgränsade denna arbetsplats där de mest avancerade verktygen var hackor och spadar. Jag frågade ifall regeringen betalade dem, men tydligen så räcker inte pengarna så här långt ut i bushen. De arbetade tydligen helt efter viljan att få en bättre väg till sina småbyar. Helt klart imponerande och rätt väg att gå!

Jag följde vägen ett par halvtimmar innan den vid en by blev något bättre, jag snackade med en kille i min ålder som till min förvåning tog fram en digitalkamera och fotograferade mig tillsammans med honom. Jag var givetvis tvungen att göra samma sak. Under tiden, som vanligt i alla dessa byar längs landsbygdens småvägar, så trillade dit folk för varje minut som går. Det är inte ovanligt att jag vid slutet av en vägförfrågan har tjugo åskådare som står tätt runt cykeln, eller att man efter att ha böjt sig upp från vattenpumpen ser nära på femtio ansikten som stirrar. Inget för den som har scenskräck direkt.

 

På den tidiga förmiddagen kom jag till dagens första flodpassage, en vajerfärja över den breda floden som skilde två småbyar från varandra. En rejäl hop med barn i vitblå skoluniformer gjorde mig sällskap då jag gled fram på denna pråm som endast drevs av de svettiga karlar som hade just pråmdragning som yrkestitel. På andra sidan stannade jag för att byta mina utnötta bromsklossar och passade då på att prata med en man som kunde området väl. Han berättade att en av morgondagens vajerfärjor, som också den är gratis, var sönder och att priset för att åka den korta biten med kanot skulle vara 1000 leones.

 Vid middagstid var jag inne i Kamakwie, ett förvånansvärt stort samhälle som benådats med lite asfalt och en hel del butiker, varav en med en stor diamant på skylten. Jag stannade för lunch innan jag drog vidare för att ett par meter bort komma på att jag just spenderat en hel del av den budget jag hade på mig tills Freetown.

 

Asfaltsväg?

Efter Kamakwie blev vägen mer öppen och jag kunde se hur de mörka molnen kom in med kvällsskurarna. Efter ett polisstopp kom jag till en korsning. Att cykla rakt fram hade inneburit en fin väg till Makeni, sedan en bättre asfaltssträcka ända till Freetown. Att cykla åt höger innebar ungefär samma sträcka, men på betydligt sämre och mindre använda vägar. Jag fyllde på mina vattenflaskor, cyklade åt höger och tältade lite längre bort på en killes veranda. På kvällen kom en del av familjen vänner förbi, antagligen av nyfikenhet på besökaren. En man berättade att han tjänat Armén som infanterisoldat de senaste 14 åren, men nu var pensionerad, senare på kvällen kom samma man tillbaka med och visade stolt upp sin legititmation och rekomendationsbrev från generalen. Med tanke på Sierra-Leones historia så antar jag att han upplevt mer än ärtsoppa ur snuskburk och baskermarcher…

 

Dagen därpå vaknade jag upp tidigt och cyklade vidare. Vägen kom att gå längs högt elefantgräs, uppbrända åkersmarker och ren och skär skog. Då natten hade bjudit på regn så var marken ganska kladdig på sina ställen, speciellt längs de vackra naturliga tunnlarna som trädens lianfyllda grenar bildade för den oranga vägen.

Jag trampade vidare längs småvägen som gick upp och ned för mindre kullar. På ett ställe avbröts vägen av en rejäl, men olåst, plåtdörr utan skylt eller liknande. Passerade denna och kikade kilometrarna efteråt efter något värt att stänga inne eller beskydda, men utan reultat. Dock fann jag vackra blommor och fin natur längs en rejäl nedförbacker vars underlag bestod av handbollsstora stenar och rullgrus

 Väl nedanför denna bake låg floden. Den söndriga färjan låg vid det som under torrperioden antagligen är flodkanten men som nu låg ett par meter ut i det blå. Mannen i den urholkade kanoten var på andra sidan, men så fort jag uppenbarade mig så paddlade han över. Priset han uppgav var det tiodubbla av det normala, då jag sa att jag visste om priset så var det dock inga problem alls och tillsammans med en kvinna och hennes barn gled jag över detta vackra vattendrag och funderade på hur en pråm driven av manskraft kan gå sönder.

 

Ett tag senare då solen stod mitt på himeln kom jag till flod nummer två. Inga byar gjorde denna flod sällskap. Förutom vägen klädd av skrovlig betong samt de rostiga vajerkonstruktioner som kikade upp likt skidliftar på var sin sida så var natur det enda man såg. Dragkarlen insisterade på att ta kanoten istället för den kostandsfria dragfärjan, antagligen eftersom han ville ha betalt. Jag hade inte hjärta att låta han dra över enbart mig på den stora pråmen för att jag ska spara en spänn. Att vänta in fler resenärer var det inte riktigt frågan om för min del heller. Således gled jag över denna starka ström i ännu en urholkad trädstamm.

 Med tanke på hur vägen efter floden såg ut så kunde jag lika gärna ha fortsatt i denna trädstam; regnet hade gjort sin del i att fylla denna väg till bredden med lerpölar. Små smala omvägar i det meterhöga elefantgräset blev min räddning och jag fick flera gånger leda cykeln eftersom stigen var så smal att precis cykel och väskor gick igenom.

 

En kilometer senare kom en kulle som innebar att den geggiga stigen blev till en sönderregnad sådan. Vägen fortsatte att gå från snustorr till dygnsur allt eftersom dagen gick, vid ett par tillfällen var jag tvungen att plocka av framväskorna, vada med dem genom vattnet som nådde upp till låren för att sedan gå tillbaka för att leda över cykeln. Detta för att jag har fått ett litet hål i en utav dessa väskor. Vid en av de översvämmade sträckorna stod ett gäng kvinnor och tvättade i vägen, bokstavligen alltså, inte vid sidan om. Ett tecken på att det är rätt blött… De skrattade gott och hjälpte mig över med cykeln.

 Jag kom på sena eftermiddagen till en korsning varifrån vägen skulle vara bättre ända fram till Port Loco, staden där den nya vägen börjar. Jag frågade runt efter någon form av färsk frukt, något jag gjort i varje samhälle jag under dagen passerat. Man blir rätt trött på konserver, lök, ris och sås. I Guinea, ett par mil bort, fanns det ju fullt med olika frukter. Mitt förfrågande blev bokstavligen fruktlöst även denna gång. 

En landslangskämpe?

Jag började närma mig Port Loco på sena eftermidagen, vägen från den fruktlösa korsningen hade varit av grus och ganska lättcyklad, jag hade till och med mött en hel del bilar vilket jag inte gjort på ett par dagar.

 I ett samhälle stannade jag och köpte på mig kvällsmat och frukost; Lök, vitlök pasta och bröd. Ett par män som satt under ett träd beklade sig över att de inte kan producera tillräckligt med grönsaker eller ris för att sälja vidare eftersom att de inte har några maskiner. Att det är därför de måste importera. Jag vill inte på något sätt hävda att livet för en person i Sierra-Leone är enkelt, verkligen inte, men hur mycket blir producerat någonstans där man sitter under ett träd?

 Den fina vägen vid Port Loco kom tidigare än jag anat, jag hade tänkt att slå läger innan denna korsning, men där var den framför mig. En splitter ny asfaltsväg, bättre än någon svensk väg. Jag bestämde mig för att hitta närmsta vattenpump och sedan slå läger, de mörka kvällsmolnen var på väg in. 

Snacka om vägbyte...

Efter en halvtimme längs denna fina väg kom jag till ett polisstopp där konstapeln beodrade en ynglig att visa mig närmsta pump vilket han gjorde. Vid detta polisstopp fanns även en kvinna som sålde färdigskalade annanasbitar som var sanslöst goda och med runt fem kroner kvar i plånboken cyklade jag långsamt vidare med en tungt vattenlastad Gula Febern.

Jag spejade från höger till vänster efter en skyddad tältplats där jag kunde spendera natten i fred. Regnet var nära och jag var beredd att ta första bästa. Efter ytterliggare en halvtimme var regnmolnen nästan över mig och jag såg en väg som ledde in till ett grustag. En lucka i trafiken och ett ‘just going to toilet’ till ett par förbipasserade och skrattande fotgängare lät mig rulla in obemärkt.

 Marken var degig och det var en hel del flugor som surrade. Det var inte direkt den idylliska utsikten ni tänker Er då ni tänker er camping i Afrika… Tältet sattes upp i rekordfart och jag han tvätta av mig snabbt innan renget kom och jag tog skydd. Låg i tältet, läste en bok och åt kex och bröd till kvällsmat medans regnet smattrade mot tältduken. Märkte att ett par blackflies, eventuella bärare av ‘river-blindness’, lyckats bita mig under tiden jag spänt upp tältet. De små blodprickarna på de kliande fötterna talade för detta.

Innan jag somnade byttes regnsmatter till grodkväkande och bestämde jag mig för att gå upp tidigt nästa dag, allt för att komma in till Freetown så tidigt som möjligt. Morgondagen såg tuff ut; en lång sträcka till en starkt trafikerad stad som enbart har en enda väg som leder in till sig…

Simma lugnt!