Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!