Transfagarasan, Rumänien – På väg upp mot passet på 2034m över havet.

Jag heter Ulrik och är en sjuksköterskestuderande grabb som är halvvägs till 50. Boråsare i grunden och med ett ständigt sug efter att möta nya mäniskor. Skulle vilja lägga till ”Långa skogspromenader”, men då detta inte är en kontaktannons så slutar jag här…

Jag gillar att resa och då gärna att ta sig utanför de områdena som turister främst åker till, varför då?

Jo, dels så är det den aspekten som vissa kanske kallar för ”äventyrslust”. Att inte veta exakt hur allt kommer att se ut eller vara, att inte ha valt ut ett hotell från en Wing-katalog likt en barnunge tittar på en karta över Liseberg. En annan del är att möta folk i den miljön som de verkligen lever i; att komma ut till små byar, skitna förorter eller att uppleva traditionella högtider. Att komma hem från Thailand och säga att ”Alla är så vänliga och ler” då man bara mött Thailändare som arbetar inom turistnäringen håller inte riktigt.

Inte heller att åka runt i en Rosa Buss i Afrika och komma hem och ha ”mött så mycket folk” är något jag förstår mig på. ”Det nya folket” brukar knappast vara Mtapa från Nairobi eller Adolaye från Kamerun utan allt som oftast George från England eller Stoffe från Eksilstuna.  Säkert trevligt och jätteskoj, men vad upplever man mer än utsikten?

Nu lever jag inte som jag lär fullt ut, utan jag är lite av en självbedragare. Visst kan jag dricka en pilsner med Stoffe från Eskilstuna och rent av tycka det är skönt att slippa alla människor från den nya kulturen. Men det ska vara undantag snarare än regel!

Senaste året har jag blivit mer och mer intresserad av att använda cykeln som transportmedel, visst har det varit kul att trängas i minibussar i Malawi, skumpa på lastbilsflak i Moçambique eller åka bak på en skranglig motorcykel genom Kigalis nattrafik, men att själv ta sig fram i lugnt tempo är oslagbart!

Man är mer utsatt för naturens krafter och vissa dagar kan bli hårda, men det vägs upp av de vänliga mäniskorna man möter längs vägen, de små stigarna man har möjlighet att följa och alla dofter, ljud och andra intryck som varje minut slår emot ens ansikte…

Att cykla kräver visserligen lite mer tid än att traditonella resesätt, visst, men man kan besegra stora avstånd på kortare tid än man tror och man får en helt annan chans att uppleva landet man besöker. Att jag dessutom är en kart-nörd gör inte saken sämre…

Att resa har sedan jag passerade 20-strecket blivit en livsstil för mig. Jag går alltid och grubblar på nya platser, färdsätt eller ställen jag vill åka tillbaka till och innan jag hunnit avsluta en pågående resa så har jag ett par andra i bakhuvudet som maler..

När jag är hemma så lever jag så snålt jag kan och arbetar en hel del för att kunna ge mig iväg på nytt; dyra prylar har aldrig intresserat mig och jag lägger hellre mina tusenlappar på en flygbiljett till en stad jag knappt kan stava till än på en I-Phone. För mig är det ett enkelt val. Det är mer spännande att bestiga ett berg i Georgien eller bush-campa i Kamerun än att ladda ned en ny ”app”. Men alla får sina kickar på olika sätt, jag dömmer ingen…

Jag har en passion för Afrika och med 2010 års cykelresa i östeuropa i ryggen så lockar ett återseende av kontinenten något enormt! Denna gången blir det mer väst ut än jag tidigare varit och till ett par länder så gott som helt utan turism. Spännande!

Jag hoppas att just Du som läsare har lust att hänga med och läsa om vad som händer mig i en del av världen som många glömt bort!

Simma lungt!