Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!