Då var det i runda slängar en månad sedan jag lämnade den Afrikanska kontinenten bakom mig. Bloggen skulle egentligen sluta där resan slutade, men jag känner ändå att jag vill tacka Er som följt mig via Cyberspace denna svettiga sommar.

Tack till Er trogna läsare som kommenterat vartenda inlägg, tack till Er som tittat in någon gång ibland och ett tack till Er som bara smygtittat på bilderna någon enstaka gång . Att få en kort kommentar betyder mycket, speciellt om dagarna varit tuffa, så ännu en gång tack till Er som tagit Er tid att plita ned något!

Tack även till Bus4You som pröjsat min och cykelns resa till Kastrup samt till Läkargruppen som hostat upp mina vaccinationer, Mycket snällt!

Hur avslutar jag då bloggen och knyter ihop säcken? Jo, genom ett litet bildspel om 25 bilder från sommaren, dessa bilder får sällskap av en mycket kortfattad resumé av resans strapatser. Detta mestadels för att du som just hittat hit, nu när resan är avslutad, ska få grepp om vad för rövarhistorier de gamla inläggen innehåller. Skulle du vilja höra rövarhistorier live and direct så finns det möjlighet inom en snar framtid, mer information om detta i nästa inlägg…

De 25 bilderna delas upp på två inlägg och idag kan du läsa, och framförallt kika, på resans 38 första dagar. Ett Tramparunts svar på Absolute Music.  Här kommer det alltså, bloggens näst sista inlägg innan jag stänger butiken;

Som vanligt kan du klicka på bilderna för att se dem i en högre upplösning.

Ett par dagars flängande i Banjul gav mig ett visumfyllt pass att stoppa i fickan, korsningen av Gambia tog nån timme och gick genom torra landsskap in i Senegal där jag lämnade de stora vägarna och cyklade in på sandiga stigar i den av rebeller ökända Casamance-regionen. Trots de torrlagda flodbäddarna fanns det oändligt med saftiga mangos som den vänliga befolkningen packade på mig i kubik.

Casamanceregionen tycker nötterna i utrikesdepartementet inte att man ska besöka, men jag har sällan känt mig så välkommen. Senegal har jag föreställt mig som turistigt och fullt av souvenirförsäljare, ack så fel jag hade!

Längs de sandiga kostigarna cyklade jag i två dagar innan jag hoppade in en stor träbåt och tog mig till genom de gröna mangrov träsken till staden Zigiunchor tillsammans med massvis av varor, getter och folk.

I en bar i Zigiunchor mötte jag en Portugis som tog mig till sin väns trädgård där jag tältade en natt efter att ha suttit en eftermiddag och pimplat ljummen öl tillsammans med ett gäng gräsrökande Rastafaris. Portugisen drev en bar i norra Guinea Bissau och där spenderade jag ett par dagar innan jag trampade ned till Bissau.

Portugisens vänner lät mig bo hos dem i ett slitet ödehus i den gamla stadsdelen ‘Old Bissau’. På dagarna vandrade jag runt och kikade på slitna fasader på gamla Portugisiska kolonialbyggnader. På natten somnade jag till det avlägsna ljudet från hamnen på husets takterass bland uppstaplade tegelstenar och krossade takpannor.

Bissau lämnades, efter många om och men, med en träbåt som hamnade i oväder och gav mig resans kallaste kårar. Resten av tiden i Guinea Bissau spenderades längs småvägar mitt  ute i ingenstans där jag såg vilda chimpanser och mötte otroligt vänliga mäniskor som mer än gärna poserade inför kameran, mer eller mindre spontant…

I Guinea Bissau handlade jag upp mina sista stålar i en av alla dessa butiker man finner överallt på kontinenten innan jag på en näst intill lustigt dålig asfaltsväg trampade in i Guinea. Vad tycker då utrikesdepartementet om att man besöker Guinea Bissau med dess otroligt gästfria befolkning? Jo, likadant som de tycker om Casamance; Förbjudet…

I Guinea, även kallat Guinea Conacry, mötte jag en av få platser jag planerat att besöka; Fouta Djalon.

Fouta Djalon, de Guineanska högländerna, kom jag in på via pyttesmå bilvägar helt utan biltrafik och branta småstigar. Utsikten blev finare för var dag och kilometrarna blev allt färre allteftersom höjdmeterna tickde uppåt.

Målet för min första vecka i Guinea var Mali-ville, det högst belägna samhället och längs vägen dit mötte jag många vänliga själar och en natur utan dess like! Jag sov i lerhyddor, tältade i vildmarken och slockande en kväll helt utmattad under ett solskydd. Kommunikationen var på, från min sida, urusel franska direkt tagen ur en frasbok som ständigt låg i frontväskan; Cest’ pa bien, typ.

Att jag var så gott som otränad innan min tripp fick jag bistert ånga då jag putte min cykel uppför backarna mot Mali-ville. En förmiddag hade jag sällskap av en enarmad man, samma man visade mig en klättrande kameleont som fastnade på min kamera.

Efter ett par dagar av uppförsbackar nådde jag till slut den lilla bergsbyn kallad Mali. Längs de molnkantrade grusgatorna mötte jag en engelskalärare som tog mig runt som guide och visade mig bland annat upp på toppen av Mount Loura, Fouta Djalons högsta punkt med en viduderlig utsikt.

Engelskaläraren mötte ett par dagar senare upp mig i den kaotiska småstaden Labe varifrån jag tog en grusväg in i urtidslandskapet längs Telimele-vägen; Gröna kullar, lianer som hängde över vägen och röda klätterväxtbeklädda klippor var vid min sida under några dagar då jag plöjde ned för backarna ut ur Fouta Djalon.

Längs den slingriga vägen mötte jag ett par män som högg ut fin sand ur klippväggarna och de visade mig runt i de sfäriska rummen, otroligt vackert och ännu ett av resans alla spontana studiebesök jag halkade in på.

Alla dessa intresserade, vänliga och lugna mäniskorna jag mötte överallt i Guinea var en av resans höjdpunkter, men vad tycker utrikesdepartementet om att man besöker Guinea? Förbjudet…

Väl ute ur Fouta Djalon väntade jag ut en hemsk magparasit på ett ännu hemskare hotell. Då benen bar mig igen så styrde jag kosan in på en stig som tillsammans med ett par träkanotsfärder ledde mig in till Sierra Leone. Det som händer i Sierra Leone stannar i Sierra Leone, eller?

Knappast, men du får vänta en vecka på den historien och de sista 13 bilderna.

Simma lugnt!