You are currently browsing the tag archive for the ‘Sierra Leone’ tag.

Då var det dags för det absolut sista inlägget, som blir en fortsättning av den korta sammanfattningen jag börajde på härom veckan. Till dig som nyss hittade hit; Läs det senaste inlägget innan det här och du finner början på sammanfattningen, eller början på slutet som man lite finurligt hade kunnat kalla det. Vill du ha en mer eller eller mindre privat bildvisning så finns mer info i slutet av inlägget…

Jag kom in i Sierra Leone via en gränsövergång där ett gäng trötta millitärer hängde över en gammal kulspruta och tiggde ciggaretter. Vägen försvann efter kulsprutegrabbarna, som förövrigt blev utan cancerpinnar, och den leriga stig jag följde tog mig inåt landet och de djupare skogarna.

Herr Regnperiod gjorde mig sällskap allt oftare ju närmare Freetown jag kom. Då regnet överraskade sökte jag skydd där skydd fanns att få, då jag satt under ett plåttak utanför en skolbyggnad så kom ett gäng nyfikna barn fram. Medans de klottrade ned min vän Gula Febern så passade jag på att ta ett av resans bästa fotografier…

(Senare fick jag reda på varför lektionerna inte startat trots att förmiddagen snart passerat; Läraren, som jag senare stötte på, ville inte gå ut i regnet, antagligen inte resten av eleverna heller…)

Innan jag kom ut ur skogarna och närmare Freetown så var tiden ganska hård, men rolig. Vägarna var små och ibland hade jag vatten upp till knäna, på ett ställe mötte jag ett gäng damer som tvättade i vägen istället för i bäcken. Rostiga vajerfärjor som skvallrade om gågna tider, träkanoter av urholkade stammar samt vingliga träbroar tog mig över alla vackra och översvämmade flodder. De första nätterna i Sierra Leone så sov jag i mitt tält, en gång på en altan till ett hus,en gång ensam i bushen och den sista dagen innan Freetown så tältade jag i ett grutag där ‘black-flies’ bet mig till galenskapens gräns.

Väl framme i huvudstaden Freetown så tog jag semester från semestern. Den underbart kaotiska staden ligger så vackert som den kan; Ena sidan ligger ut mot havet, den andra mot en lagun och kulisserna består av lejonbergen – Sierra Leones. Lägg därtill det faktum att staden är utspridd på flera olika kullar och att den under regnperioden badar i grönska.

I Freetown passade jag på att dricka en del pilsner, få en magsjuka samt ta en del promenader (Fast inte på samma gång). En av promenaderna gick till Malis ambassad, en annan till Liberias. En hel del dollar senare så hade jag två nya visum i passet, två biljetter, så goda som några, till andra äventyr!

Innan jag trampade in i Liberia så tog jag ett stopp på Tiwai Island, ett naturresvervat som täcker en liten ö i en flod. Den regnskogsfyllda ön är känd för sina många apsorter. Jag hann se ett par stycken, snacka med en forskare inom apkomunkation samt komma lite närmare en giftorm än önskat. För att komma till denna vackra ö fick jag korsa en och samma flod ett par gånger, fotot härunder är från en av dessa passager.

Efter att ha frågat runt om en minimal gränsövergång från Sierra Leone till Liberia så valde jag att ta just denna passage, istället för den rekomenderade asfalterade huvudvägen. Jag visste inte mycket om Liberia då jag på små stigar och med träkanoter kom in i detta land. Senare fick jag, från en arg migrationskvinna, att just den vägen var illegal för mig som turist. Som tur var kom hon på det efter jag fått passet stämplat…

Nåväl, en missad storbåt fick mig att ”chatra” en pytteliten plankbåt och åka längs meterbreda kanaler genom otroliga mangrovträsk till Robertsport. En av resans höjdpunkter!

I Robertsport gick cykeln sönder och en tillfällig lösning med gängtejp, en tygbit och ståltråd fick mig till den krigshärjade huvustaden Monrovia. Naiv som jag är så litade jag på min Mcguyverlagning och fortsatte resan. Någon dag senare brakade cykeln ihop rejält. På den Afrikanska kontinenten går allt att laga, och då kan det se ut som på bilden nedan från Buchanan.

Den nyreparerade cykeln tog mig norrut. Jag visste inte vad som väntade längs vägen; Kartorna över Liberia stämmer inte och lokalbefoljningen vet ofta inte längre än till nästa by. Men det räcker ju? Jag fick ofta fråga om vägen och militärstoppen var många. Kortet är från en solnedgång från en liten by i centrala Liberia, från den andra av två Liberianska nätter jag spenderade i polisstationer.

 Efter Liberia trampade jag in i Guiena. Gränsövergången låg vid foten av Mount Nimba och dåliga Liberianska vägar byttes mot ännu sämre Guineanska. Omvägen in i Guinea gav mig fantastiska vyer över Guineaskogarnas kullar, tyvärr var dessa kullar ofta kala från skog och liknade mer de Skottska Högländerna än den Afrikanska urskogen jag förväntade mig.

Staden Nzerekore, Guineas tredje största, kändes som en gigantisk småstad. Marknaden i denna stad var enorm och överraskande en utav resans höjdpunkter, och varför inte låta i alla fall ett foto i denna samling visa upp en Afrikanska stad och inte bara folk och natur?

Nzerekore lämnade jag snabbt, nyfiken på den mer skogstäta delen av landet. På en liten väg, eller stigliknande väg, som i reselitteraturen beskrivs som ”Extremely Rough” tog jag mig norrut längs med slingrande gruvägar genom skogar och över kullar. Vägens klaroranga färg i kombination med växtlighetens mörkgröna vägg är en av de finaste färgkombinationerna jag vet (Det vet ni som besökt min lägenhet…).

 

Efter grönskan blev terrängen allt mer kal och kullarna byttes ut mot enorma gräsvidder. En vacker dag cyklade jag över Niger-Floden och kände en viss glädje och en viss sorg; Kankan, resans slutmål, var bara någon timmes trampande bort.

Kanske var det just i Nigerfloden som jag kastade bort planerna på att ta bussen de sista dagsturerna, hur som helst så blev det till att cykla hela vägen till Bamako. Jag valde med mening bort den fina Kinesiska asfaltsvägen mot en mindre grusväg och fick en av resans lerigaste och blötaste sträckor.

En magsjuka tog kål på en del av reslusten de sista två dagarna, men det var ändå full av glädje jag kom fram till Bamako. Platsen varifrån mitt flyg skulle gå. De sista dagarna i den smutsiga storstaden gick jag i Ramadan-dvala och under kvällarna satt jag i en plaststol och drack pilsner med ett gäng rastafaris. Den sista dagen på resan tog jag mig kraft till att plöja igenom gatumarknaden i staden och insåg att kombinationen bilväg och marknadsstånd är mindre bra, eller åtminstone mer volymkrävande än vad Bamakos gator tillät…

I slutet av Augusti lämnade jag alltså Bamakos gator bakom mig. Den Afrikanska kontinenten kommer det att dröja länge innan jag besöker, inte för att jag inte längtar tillbaka, utan pga min situation med studier och arbete. Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta resan, men om du vill ha en uppfattningen om den så kika igenom bloggen från början!

Jag kommer, som alltid efter mina resor, att fixa ihop ett bildspel att visa upp på 1-2 timmar. Det är i skrivandets stund inte färdigt än, men blir klart innan året är slut.

Är du nyfiken på min resa och mina foton så bjud mig på en påse bullar, en flaska vin eller en semla så visar jag gärna upp dem! Samla ihop några andra nyfikna eller var helt själv, det spelar ingen roll!

Det blir ingen välplanerad eller proffsig föreläsning , men som något för dig som är nyfiken och vill höra ett par rövarhistorier!

Jag ger mina läsare en sista uppmaningen innan den här bloggen lämnas för gott;

Simma lugnt!

Morgonen var sval då jag rullade in på grusplanen utanför imigrationskontorets i Zimi. Mannen bakom det enkla skrivbordet stämplade ut mig ur Sierra Leone och frågade mig, ännu en gång, varför jag skulle ta bushvägen och inte den breda fina vägen som han benämnde ”International road”. Han skrev även ned namnet på byarna jag skulle passera innan gränsen till Liberia samt berättade att Liberias imigrationskontor låg på andra sidan om Manu-floden, denna naturliga gränslinje.

Jag handlade upp mina sista Leones på kex och bananer och lämnade sedan vägkorsningsbyn Zimi bakom mig utan att känna den minsta förtvivlan. Tvärtom, vägen mot Liberia kändes utmanande. Dagen innan hade jag försökt att förklara för hotellägaren att jag ville ta den minsta vägen in i Liberia. Han vägrade att ens berätta var den startade och varje försök att få fram något om den slutade med att han sa ”Take the big road, its international and very nice”.

Eftersom jag inte tycker att långa sträckor av asfalt med tillhörande avgasförgiftning är ‘very nice’ så var det med ett litet pirr i magen jag cyklade ut ur Zimi åt ”fel” håll. I utkanten av byn skrek en man på mig att stanna, jag skrek tillbaka ”Good morning” och fortsatte utan att stanna. Mannen skrek då med en ännu högre stämma; ‘Stop, Im a policeofficer!”. Jag fick snopet vända tillbaka.

Polisen frågade varför jag inte frågat om lov för att ta bushvägen till Liberia. Jag förklarade att jag inte brukar fråga om lov för att cykla på grusvägar och att imigrationsmyndigheten godkänt mina planer och dessutom stämplat ut mig ur landet.

De kunde inte hålla mig säker, sa han, säkerheten är ju polisens arbete. Jag borde talat med honom först, sa han något förolämpad. Polisen bad mig vänta, gick en bit bort och kom tio minuter senare tillbaka med ett personligt brev som jag skulle lämna till gränspolisen. Med detta brev kunde jag nu vara säker. Jag kände mig inte osäker, men inte heller mycket säkrare än innan jag fått detta brev. Undrar om det var av skottsäkert papp?

Då jag kom till byn Gisiuro hade jag ett par gånger blivit stoppas av vänliga själar som upplyst mig att ”the international road” var åt andra hållet. Jag tog fram min papperslappskarta, frågade en kvinna efter vägen till Dar Salam, gränssamhället vid Manu-floden och hon visade mig till en stig som vek av till höger. Den lilla stigen som korsade uppbrända odlingslotter och tät skog tog mig till slut till Dar Salam.

Vid det sista huset i byn fanns ett rep sträckt över vägen och vid ena ändan av detta rep satt två militärer likt två buspojkar som gör det klassiska buset ”Dra plånbok”. Deras blåkamoflerade uniformer, barska ansikten och mörka solglasögon tog dock bort den största delen av buspojksimagen.

Under ett rostigt plåttak fick jag sedan öppna mina väskor och ta ut samtiga prylar. Något som hör och häpna hänt mig otroligt få gånger på denna kontinent. Millitärerna var trevliga, speciellt efter jag visat dem beskyddarbrevet från deras kollega, och de verkade faktiskt vara ute efter att leta olagligheter mer än att fiska efter mutor. Jag kunde efter ett tag plocka ihop alla mina saker, brevet borträknat. Lite synd, brevet hade ju uppenbarligen skyddat mig mot både stråtrövare, åderbråck och tigrar sedan jag fick det.

Cykel modell 1999 & urholkad trädstamskanot modell stenålder...

En av militärerna sänkte linan medans den andra gjorde mig sällskap över detta rep och ned för en brant stig mot floden. Vid floden blev det, som vanligt en prisdiskussion, här hade jag dock övertaget eftersom jag medvetet shoppat upp alla mina pengar förutom just den summa som jag visste att den korta passagen kostar.

Under tiden kanoten packades så snackade jag med militären som berättade att jag var den enda turisten han mött vid denna gränspost som mest besöks av ett fåtal gränshandlare. Han rådde mig även att aldrig stanna för någonting mellan byarna i Liberia, samt frågade om jag var beväpnad. Jag skrattade och sa att mitt enda vapen var min matkniv. ‘Ha den alltid nära dig’ var hans sista ord till mig innan jag gled över. En dum idé, blir jag rånad så kommer jag frivilligt att lämna över allt jag äger, knivslagsmål är det sista jag vill ha…

Efter att ha satt min fot på den sandiga strandkanten i Liberia så cyklade jag upp och in i byn. Den bom eller det rep över vägen jag väntade mig fanns inte att finna. En man visade mig till ett par grabbar som satt och ugglade under ett flätat tak av vass. En kille i jeans och en smutsig reflexväst var tydligen imigrationsofficeren och han skrev upp mina detaljer i ett A4-block Det faktum att personen innan Bengt Ulrik Malmberg var registrerad två veckor tidigare lät mig förstå att immigrationspersonalen i denna by sällan led av skrivkramp.

Mina första vänner i Liberia

Någon stämpel till passet hade de inte, och de frågade var jag var på väg. Då Robertsport blev mitt svar så gav de mig rådet att cykla söderut till Tiene för att få min stämpel av imigrationen där. Den goda nyheter de gav mig, att en båt som jag inte visste existerade seglar till Robertsport från Sawilo, gjorde att Tiene lät som ett bra alternativ och jag snickrade därför om min plan.

Reflexvästkillen och hans vänner var genuint trevliga och säkerhetskontrollen bestod i att de frågade om jag hade något olagligt i väskorna, jag nekade. Jag tror även jag hade nekat om väskorna så skulle ha varit fyllda av kokain, passlösa flyktingar och elfenben.

Journeys without maps...

Med ytterliggare en papperslapp med ortsnamn i väskan så cyklade jag söderut. Jag kollade flera gånger på mina kartor för att lokalisera mig men utan att lyckas. Igen väg eller något bynamn stämde in, Att jag tidigare på resan läst ut Liberia-klassikern ”Journey without maps” gjorde det hela något lustigt.

I en liten by smälte stigen ihop med en väg och denna väg kom jag att följa ända till Tiene. Jag bestämde mig, redan efter två passerade småbyar att jag gillade Liberianerna. Något mer tillbakadragna än folket i Sierra Leone och färre vuxna som ropar ut min hudfärg, även fast detta fenomen fortfarande hände titt som tätt.

I den sista byn innan Tiene vilade jag mig i skuggan medans jag snackade med ett par ungdomar. En bit bort gick en berusad man omkring i enbart ett par tajta långbenade cykelbyxor med hängslen samt en fejkad guldgul kedja runt halsen och pratade för sig självt. Innan jag cyklade iväg han jag både byta e-post med en kille samt skrämma livet ur en liten flicka bara genom att vara.

Mitt lunchstopp för dagen; En tom arbetarhydda

Tiene visade sig vara en av alla dessa i Afrika deprimerade orter som man alltid finner där en småväg möter en större sådan. Det finns alltid en bar, ett par kiosker, damer som säljer mat, damer som säljer sig själva, pengaväxlare, smutsiga mekaniker bredvid högar av skrot samt ett gäng allmänt skumma typer. I Tiene fanns det förutom det ovanstående ett imigrationskontor dit jag kom efter ett par hundra meter på den fina asfaltsvägen som grusvägen mött upp.

Jag var något orolig; Att vara i ett land utan stämpel är som att be om problem. Immigrationspersonalen var dock trevlig och skrattade då jag berättat hur jag cyklat och rabblade upp alla småorter från papperslappen. Dessa trevliga män borde kunna ge mig stämpeln tänkte jag just som en man berättade att närmsta stämpel fanns vid gränshålan Bo en mil bort.

Det var bara att bita i det sura äpplet och cykla en mil i kvällssolen, åt fel håll och dessutom till den gränsstation som jag samma morgon så noga förklarat att jag inte skulle till. Vid gränsposten förklarade jag dagens bravader för en man som skrattade gott åt att jag tagit bushvägen, minst lika roligt var tydligen de två extramilen som stämpeln kostat mig. Med stämpel i passet gick jag från den kur där den skrattande mannen satt och gick till den sista instansen; en albinokvinna i uniform som signerade stämpeln samt hälsade mig välkommen till Liberia.

Jag stannade vid cyklen och snackade med en pengaväxlare då det plötsligt hördes en arg kvinnoröst som bad mig komma tillbaka. Albinokvinnan frågade argt vilken väg jag tagit in i landet och jag drog samma, sanna, historia som jag berättat för skrattande mannen som nyss stämplat in mig. Denna historia gjorde kvinnan oproportionerligt arg och med mitt pass slåendes mot sitt knä för att förstärka varje ord gapade hon ”That´s an illegal bordercrossing”. Hon fortsatte barskt med att berätta att om jag inte redan fått min stämpel så skulle hon deporterat mig tillbaka till Sierra Leone på momangen.

Jag frågade varför de hade imigrationspersonal där om det nu inte var en officiell korsning, hon svarade att det var för att stoppa illegala passager. Mycket märkligt att hennes kollegor registrerade mig som att det vore det mest naturliga i världen. Jag började nu anta att hon var ute efter en muta och då det sista man skall göra i en sådan situation är att stå på sig och kräva sina ”rättigheter”. Jag var därför så trevlig man nu kan vara efter att ha cyklat 70km och därefter blivit utskälld.

Kvinnan frågade vart jag var på väg, och jag svarade Sawilo och sedan till Robertport med båt. Detta var tydligen inte rätt svar och hon krävde att jag skulle ta landvägen, något som skulle innebära över 100km extra samt det tråkiga faktum att jag sedan skulle få cykla tillbaka 50km av dem då Robertsport ligger på en halvö. Någon vettig förklaring till det hela hade hon inte och mina frågor och mitt fiskande efter en anledning till detta båtförbud gjorde kvinnan ännu mer förbannad.

Med ett löfte om att ta landvägen fick jag till slut tillbaka mitt pass. Det sista hon sa var att hon skulle se till att få mig arresterad om hon fick reda på att jag tog båten.

Jag cyklade tillbaka milen till Tiene, för trött för att hitta en tältplats så tog jag in på ett ”hotell” som bestod av en sunkig madrass på ett golv fyllt av prylar tillhörande någon annan. Jag gick ut i kvällens mörker och köpte mig en öl för att fira min första dag i Liberia, en illegal sådan.

Albinokvinnans båtförbud tänkte jag skita i, varför skulle imigrationsmyndigheten bry sig om en båtfärd inom Liberia? Som om tullen skulle genom söka passagerare på sträckan Gränna – Visingsö. Nä, morgonndagen blir nog minst lika olaglig den tänkte jag medans jag sög i mig den sista klunken öl…

Simma lugnt!

Av någon anledning blev bilderna från denna dag inte särskilt vackra eller intressanta. Kanske för att jag småstressade till gränsen för att få stämpeln innan de stängde för dagen. Jag ber om ursäkt och lovar bättring!

Om mobiltelefonnätets gudar är på min sida så har jag ett tips till Er; Slå på P3 imorgon, Måndag, runt 07.45…

Albinokvinnan vars hud den Afrikanska solen gjort sitt bästa för att förstöra bröt upp brödet och fyllde det med den chilistarka fisksåsen. Dåligt bröd är ett signum för gamla Engelska kolonier, likaså en generellt sämre matkultur än det Franklofona Afrika. Jag funderade på varför ingen i landet åkt över gränsen, smakat ett godare bröd och sedan åkt tillbaka med affärsidén att sälja gott bröd till sina landsmän…

Albinokvinnas son, som jag dagen innan mött på bussen från Freetown och som gett mig husrum för natten, vinkade av mig då jag cyklade iväg från huset som låg vilandes i slänten upp mot Kambui höjderna.

Planen för dagen var att följa en mycket liten väg. Min ena karta markerade den som stig, på min andra karta existerade inte vägen.. Målet för dagen var Tiwai-island, en regnskogsfylld ö i Moafloden, tillika en nationalpark. Till naturreservatet går det en väg, men varför cyka längs en väg då det finns stigar?

En ganska bred, om än dåligt underhållen grusväg tog mig ut ur Kenema och efter att en polis vid en checkpoint hjälpt mig att måla upp en karta på en bit papper så passerade jag Moafloden för första gången denna dag. Någon kilometer senare blev jag besviken; Den lilla stigen visade sig vara en grusväg.

Jag hade väntat mig att bära cyklen över trånga passager av midjehög lera, slinga mig i lianer och slåss med ormar och kanibaler för att ta mig till ön, istället fick jag nu cykla mellan diverse småbyar längs denna grusväg ständigt lutandes uppåt eller nedåt. Cyklingen genom byarna komponerades av ett frenetiskt gapande om min hudfärg från både barn och vuxna. De ropar ”White man”, jag svarar ”Black man”, samma peron ropar ”white man” igen, jag cyklar vidare… Förresten, det där med ormarna och kanibalerna var kanske något överdrivet, men ni fattar poängen?

I byn Bongo köpte jag på mig tomatpuré och lök inför en skara av cirka trettio åskådare. Vägen blev efter denna by något sämre och vid nästa klunga lerhyddor, kallat Bagboabo, skulle vägkorsningen komma. Jag cyklade igenom samhället på under en minut, ett till synes korsningslöst samhälle. Jag tittade på papperslappskartan en gång till, jo, det var här jag skulle ta till höger. Jag vände om och frågade en kvinna. Hennes son visade mig förbi ett par hyddor där en kvinna kokade en enorm balja ris och pekade sedan på en glipa i vegetationen runt byn; Stigen.

  Buskarna som kantrade stigen kittlades retsamt mina armar och grästuvorna som stack upp vid sidan om den decimeterbreda grusslingan tog emot mina låga framväskor och tvingade mig då och då ut spår. Byn Giema låg där stigen slutade och Moaflodens strand blev synlig. Under enorma bambuträd uppstod den något komiska situationen då ägaren till byns enda kanot ville ha ett på tok för högt pris för att ta mig över. Med lite afrikaerfarenhet i bagaget så satte jag mig på strandkanten och småpratade tills kanotmannen blev otålig nog att godta mitt pris. Det tog fem minuter…

Den urholkade trästammen till kanot förde mig över strömmen till andra sidan. Tiwai Island var synlig en bit bort likt en stor klump av grönska i denna breda flod. Ett par långsmala fåglar samlades på en gyllengul sandbank utanför ön. Mannen med kanoten lämnade mig på en liten glipa av öppen strand mitt i denna täta skog och från stranden låg en liten stig framför mig. Stigen blev något större vid en by kallad Jene och stigen blev till grusväg vid Kambama, orten där nationalparkens huvudkvarter är placerat.

I Kambama blev jag väntandes i någon timma innan jag tillsammans med ett par parkarbetare fick en tur över till andra sidan i en förvånansvärt ny och snabb motordriven gummibåt. På ön tillbringade jag en natt i tält, såg en hel del apor men framför allt så såg jag en mycket ovanligare sorts varelse; Turister. Efter över 50 dagar på resande fot så mötte jag de första turisterna; ett medelålders Amerikanskt par som bjöd på kakor, mat och framförallt trevliga konversationer (Att de sedan egentligen inte var turister utan ett par återvändande ”Peace-Corps” nämner jag inte med tanke på att just ”Turist”, tillsammans med ”Lejon” fattas på denna resas skådarlista).

Dagen efter gick jag upp till en forskarstation och mötte en kvinlig apforskare som berättade om sina studier i apkomunikation, mycket intressant! Apforskaren gjorde att jag började cykla senare än vanligt, likaså det faktum att en stor svart Cobra höll mig och parkarbetarna borta ett tag från stranden där båten låg förtöjd.

En ganska fin femtonkilometerssträcka tog mig till byn Poturi, som enligt parkarbetarna skulle vara ”very big”, men som egentligen var som vilken by som helst. Kanske någon butik extra, men vad spelar de för roll då alla butiker har samma sortiment. Tomatpuré, gullök, mjölkpulver, ris. Samtliga varor importerade.

Från Poturi skulle det vara en fin väg, enligt kartan. Visst var den bredare än gårdagen stig, men den var också lika gropig och lerig som den var bred. Vid en vajerfärja driven enbart av tre svettiga karlar passerade jag Moafloden för femte, och antagligen sista, gången under denna resa.

Vid en polischeckpoint på andra sidan floden visade poliserna upp en fastkedjad apunge som de ville sälja, ‘Many tourits want to take it home’.
Jag frågade, med en stor portion sarkasm, ut dem om hur de tänkt sig att Sierra Leone ska tjäna pengar på turister i framtiden om de fångar alla apungar. ”Det är ingen fara, det finns ju ett reservat där det finns massvis att hämta…”.

Vägen fortsatte genom vad jag antar är gummiplantage; sönderskurna trädstammar med små trattformade bägare fastknutna runt sig kantrade vägen under en lång tid. Till slut kom jag fram till Zimi, denna småstad som bestod av en korsning, en liten marknad och ett par butiker. Då jag hade fler Leones kvar än jag beräknat så valde jag att investera trettio spänn på ett ”hotell”, ett förvånansvärt rent sådant med inredning i vitt kakel och ett par finare fåtöljer i ena hörnet.

Senare på kvällen tog jag mig till en bar, njöt av den sista ölen i landet och luskade fram fakta om morgondagens tripp. Det visade sig bli en intressant morgondag, minst sagt…

Och du; m du har läst ända hit så uppskattas en kommentar!

Simma lugnt!

Jag vaknade upp i ett grustag, för andra gången under resan, av att mobilamarmet ringde. Klockan var halv sex och jag ville få en tidig start för att slippa komma in till Freetown i mörker. Regnet smattrade fortfarande på tältduken så jag somnade om. En timme senare var regnet lättare, med bara bröd och kex i magen sedan gårdagen var jag rejält hungrig. I det lilla utrymmet melan ytter- och innertält, kallat absider, fixade jag ihop en stor laddning risgrynsgröt.

Ett par blackflies kom in och bet mig och samma flugor attackerade mig rejält då jag en halvtimme senare packade ned det blöta tältet. Det värsta med dessa kryp är att de är så små att man inte känner att man blir biten, däremot lämnar de röda märken som kliar till förbannelse dagarna efteråt. Grustaget lämnades snabbast möjligt och sedan fortsatte marchen längs den stora, breda och nya asfaltsvägen.

Det känns alltid lika absurt att åka längs dessa nya vägar i Afrika. Bilarna är fortfarande lika skraltiga, folk bor fortfarande likt de gjorde för flera hundra år sedan i hyddor vid vägkanten och här nästan svävade man fram på nylagd asfalt med reflexkantrade sidor.

Jag köpte en annanas, som jag fick skalad, för mina allra sista pengar, ett par kilometer innan den nya vägen slogs ihop med vägen från Makeni och trafiken blev tätare.

Det var ungefär sådär kul som asfaltscykling blir en mulen och ganska trafiktät dag och det finns inte så mycket att skriva om dagen som sådan. Så jag låter bli.

Efter staden Waterloo och framförallt då jag passerat Hastings så blev utsikten otroligt vacker. Sierra Leone, ”Lejonbergen”, låg vid min vänstra sida medans en grön sluttning skilde min högersida från den enorma Atlaten. Förmiddagsmolnen skingrade sig och den sista milen in i Freetown blev en höjdare. 

Då jag i Hasting cyklade uppåt så hände något mycket ovanligt, för att inte säga sensationellt; en Afrikansk racercyklist cyklade upp bredvid mig. Med en fin cykel från Bianchii (”Tour-de-France-märke”), nya cykelkläder, en flashig hjälm, cykeldator med mera. Han valde att sakta ned på sitt tempo och följa min takt, mycket trevligt!

Racercyklisten guidade mig genom de mest kaotiska gatorna i Freetowns östra distrikt; Han visslade och gapade på de täta folkmassor vi plöjde genom, han slog de barn på huvudet som inte flyttade sig kvickt nog, han fick mig att göra galna omkörningar med millimetermarginal mellan de områden av konstanta trafikstockningar som präglar denna del av staden. Jag lyckades ta ut pengar på en bankomat, för första gången sedan Banjul.

De 12 milen jag hade i benen samt eftermiddagssolen gjorde sistasträckan till en svettig bit och rödbränd om armarna kom jag och cykelkillen, Marcus, till slut fram till hotellet jag tänkt ta i Freetowns västra del, kallad Aberdeen. Innan jag ens betalat rummet så hade jag en iskall öl i handen, vilket blev en av de godaste jag druckigt. Magproblemen i Guinea och den efterföljande medicineringen gjorde detta till den första pilsnern sedan Labe. Underbart!

I Freetown levde jag lyxliv, inte minst eftersom jag lyckades hitta ett hotell för 50:- natten, istället för de närmare 300:- jag budgeterat för. Generellt är allt boende svindyrt i Freetown men i en gränd hittade jag en familjedriven sylta som hade ett av sina 4 rum ledigt. Glass, Hamburgare, Mackor, Öl, shawarmas och ännu mera hamburgare blev vardagen. Men hur kul är det att läsa om?

En lustig detalj är att jag, efter att ha ätit all möjlig lurig mat i bushen senaste månaden, blev matförgiftad av en hundrakronerspizza på en finrestaurang. När jag dagen efter påpekade detta så hävdade ägaren att osten nog var för stark för mig. Lurig ost det där, som orsakar feber, huvudvärk och svettningar… Matförgiftningen blev bättre dagen efter för att sedan bli rejält sämre, med hög feber, natten därefter.

De sista två dagarna mådde jag bra, men min mage ville inte lyda mig och tvingade mig därför att stanna i staden längre än jag planerat. Jag planerar därför att ta bussen härifrån, dels för att spara tid, dels för att vägen till Bo verkar tråkig. De dagarna av asfaltscykling jag nu missar kan jag istället lägga på små leriga stigar. Roligare för mig och förhoppningsvis roligare historier för dig som läsare.

De friska dagarna spenderade jag med en lyckad visumjakt och en del promenader. Promenaderna gick upp och ned för de kullar som staden ligger på. Kullarna är i sig stadsdelar som är döpta efter varifrån de friade slavar som bosatte sig där kom ifrån. Här finns Congo-town, New England och Leicester för attnämna ett par. Mellan dessa kullar finns laguner, små bäckar som rinner samt havsvikar och staden har så mycket grönska i sig att till och med de fula slumkvarteren på något märkligt vis blir vackra.

Jag gillar vanligtvis inte storstäder i Afrika, men Freetown har en charm som fångat mig; Kanske är det miljön den ligger i, kanske är det småstadskänslan som gör det, men det är med en liten tår i ögat jag lämnar denna stad bakom mig…

Simma lugnt!

Börjar med lite smygreklam för att prenumerea på mina inlägg. Du får dem då i din E-post så fort de publiceras. Fyll i din adress till vänster om denna text!

Nationalparken började där vägen slutade. Morgonen startades därför med att cykla tillbaka till huvudvägen, som egentligen bara var en något större stig, för att sedan fortsätta mot Kamakwie.

Skogen växte sig hög vid vägkanten och skyddade mig från morgonsolens strålar. Jag passerade ett vägarbete där en lina av flätad bambu avgränsade denna arbetsplats där de mest avancerade verktygen var hackor och spadar. Jag frågade ifall regeringen betalade dem, men tydligen så räcker inte pengarna så här långt ut i bushen. De arbetade tydligen helt efter viljan att få en bättre väg till sina småbyar. Helt klart imponerande och rätt väg att gå!

Jag följde vägen ett par halvtimmar innan den vid en by blev något bättre, jag snackade med en kille i min ålder som till min förvåning tog fram en digitalkamera och fotograferade mig tillsammans med honom. Jag var givetvis tvungen att göra samma sak. Under tiden, som vanligt i alla dessa byar längs landsbygdens småvägar, så trillade dit folk för varje minut som går. Det är inte ovanligt att jag vid slutet av en vägförfrågan har tjugo åskådare som står tätt runt cykeln, eller att man efter att ha böjt sig upp från vattenpumpen ser nära på femtio ansikten som stirrar. Inget för den som har scenskräck direkt.

 

På den tidiga förmiddagen kom jag till dagens första flodpassage, en vajerfärja över den breda floden som skilde två småbyar från varandra. En rejäl hop med barn i vitblå skoluniformer gjorde mig sällskap då jag gled fram på denna pråm som endast drevs av de svettiga karlar som hade just pråmdragning som yrkestitel. På andra sidan stannade jag för att byta mina utnötta bromsklossar och passade då på att prata med en man som kunde området väl. Han berättade att en av morgondagens vajerfärjor, som också den är gratis, var sönder och att priset för att åka den korta biten med kanot skulle vara 1000 leones.

 Vid middagstid var jag inne i Kamakwie, ett förvånansvärt stort samhälle som benådats med lite asfalt och en hel del butiker, varav en med en stor diamant på skylten. Jag stannade för lunch innan jag drog vidare för att ett par meter bort komma på att jag just spenderat en hel del av den budget jag hade på mig tills Freetown.

 

Asfaltsväg?

Efter Kamakwie blev vägen mer öppen och jag kunde se hur de mörka molnen kom in med kvällsskurarna. Efter ett polisstopp kom jag till en korsning. Att cykla rakt fram hade inneburit en fin väg till Makeni, sedan en bättre asfaltssträcka ända till Freetown. Att cykla åt höger innebar ungefär samma sträcka, men på betydligt sämre och mindre använda vägar. Jag fyllde på mina vattenflaskor, cyklade åt höger och tältade lite längre bort på en killes veranda. På kvällen kom en del av familjen vänner förbi, antagligen av nyfikenhet på besökaren. En man berättade att han tjänat Armén som infanterisoldat de senaste 14 åren, men nu var pensionerad, senare på kvällen kom samma man tillbaka med och visade stolt upp sin legititmation och rekomendationsbrev från generalen. Med tanke på Sierra-Leones historia så antar jag att han upplevt mer än ärtsoppa ur snuskburk och baskermarcher…

 

Dagen därpå vaknade jag upp tidigt och cyklade vidare. Vägen kom att gå längs högt elefantgräs, uppbrända åkersmarker och ren och skär skog. Då natten hade bjudit på regn så var marken ganska kladdig på sina ställen, speciellt längs de vackra naturliga tunnlarna som trädens lianfyllda grenar bildade för den oranga vägen.

Jag trampade vidare längs småvägen som gick upp och ned för mindre kullar. På ett ställe avbröts vägen av en rejäl, men olåst, plåtdörr utan skylt eller liknande. Passerade denna och kikade kilometrarna efteråt efter något värt att stänga inne eller beskydda, men utan reultat. Dock fann jag vackra blommor och fin natur längs en rejäl nedförbacker vars underlag bestod av handbollsstora stenar och rullgrus

 Väl nedanför denna bake låg floden. Den söndriga färjan låg vid det som under torrperioden antagligen är flodkanten men som nu låg ett par meter ut i det blå. Mannen i den urholkade kanoten var på andra sidan, men så fort jag uppenbarade mig så paddlade han över. Priset han uppgav var det tiodubbla av det normala, då jag sa att jag visste om priset så var det dock inga problem alls och tillsammans med en kvinna och hennes barn gled jag över detta vackra vattendrag och funderade på hur en pråm driven av manskraft kan gå sönder.

 

Ett tag senare då solen stod mitt på himeln kom jag till flod nummer två. Inga byar gjorde denna flod sällskap. Förutom vägen klädd av skrovlig betong samt de rostiga vajerkonstruktioner som kikade upp likt skidliftar på var sin sida så var natur det enda man såg. Dragkarlen insisterade på att ta kanoten istället för den kostandsfria dragfärjan, antagligen eftersom han ville ha betalt. Jag hade inte hjärta att låta han dra över enbart mig på den stora pråmen för att jag ska spara en spänn. Att vänta in fler resenärer var det inte riktigt frågan om för min del heller. Således gled jag över denna starka ström i ännu en urholkad trädstamm.

 Med tanke på hur vägen efter floden såg ut så kunde jag lika gärna ha fortsatt i denna trädstam; regnet hade gjort sin del i att fylla denna väg till bredden med lerpölar. Små smala omvägar i det meterhöga elefantgräset blev min räddning och jag fick flera gånger leda cykeln eftersom stigen var så smal att precis cykel och väskor gick igenom.

 

En kilometer senare kom en kulle som innebar att den geggiga stigen blev till en sönderregnad sådan. Vägen fortsatte att gå från snustorr till dygnsur allt eftersom dagen gick, vid ett par tillfällen var jag tvungen att plocka av framväskorna, vada med dem genom vattnet som nådde upp till låren för att sedan gå tillbaka för att leda över cykeln. Detta för att jag har fått ett litet hål i en utav dessa väskor. Vid en av de översvämmade sträckorna stod ett gäng kvinnor och tvättade i vägen, bokstavligen alltså, inte vid sidan om. Ett tecken på att det är rätt blött… De skrattade gott och hjälpte mig över med cykeln.

 Jag kom på sena eftermiddagen till en korsning varifrån vägen skulle vara bättre ända fram till Port Loco, staden där den nya vägen börjar. Jag frågade runt efter någon form av färsk frukt, något jag gjort i varje samhälle jag under dagen passerat. Man blir rätt trött på konserver, lök, ris och sås. I Guinea, ett par mil bort, fanns det ju fullt med olika frukter. Mitt förfrågande blev bokstavligen fruktlöst även denna gång. 

En landslangskämpe?

Jag började närma mig Port Loco på sena eftermidagen, vägen från den fruktlösa korsningen hade varit av grus och ganska lättcyklad, jag hade till och med mött en hel del bilar vilket jag inte gjort på ett par dagar.

 I ett samhälle stannade jag och köpte på mig kvällsmat och frukost; Lök, vitlök pasta och bröd. Ett par män som satt under ett träd beklade sig över att de inte kan producera tillräckligt med grönsaker eller ris för att sälja vidare eftersom att de inte har några maskiner. Att det är därför de måste importera. Jag vill inte på något sätt hävda att livet för en person i Sierra-Leone är enkelt, verkligen inte, men hur mycket blir producerat någonstans där man sitter under ett träd?

 Den fina vägen vid Port Loco kom tidigare än jag anat, jag hade tänkt att slå läger innan denna korsning, men där var den framför mig. En splitter ny asfaltsväg, bättre än någon svensk väg. Jag bestämde mig för att hitta närmsta vattenpump och sedan slå läger, de mörka kvällsmolnen var på väg in. 

Snacka om vägbyte...

Efter en halvtimme längs denna fina väg kom jag till ett polisstopp där konstapeln beodrade en ynglig att visa mig närmsta pump vilket han gjorde. Vid detta polisstopp fanns även en kvinna som sålde färdigskalade annanasbitar som var sanslöst goda och med runt fem kroner kvar i plånboken cyklade jag långsamt vidare med en tungt vattenlastad Gula Febern.

Jag spejade från höger till vänster efter en skyddad tältplats där jag kunde spendera natten i fred. Regnet var nära och jag var beredd att ta första bästa. Efter ytterliggare en halvtimme var regnmolnen nästan över mig och jag såg en väg som ledde in till ett grustag. En lucka i trafiken och ett ‘just going to toilet’ till ett par förbipasserade och skrattande fotgängare lät mig rulla in obemärkt.

 Marken var degig och det var en hel del flugor som surrade. Det var inte direkt den idylliska utsikten ni tänker Er då ni tänker er camping i Afrika… Tältet sattes upp i rekordfart och jag han tvätta av mig snabbt innan renget kom och jag tog skydd. Låg i tältet, läste en bok och åt kex och bröd till kvällsmat medans regnet smattrade mot tältduken. Märkte att ett par blackflies, eventuella bärare av ‘river-blindness’, lyckats bita mig under tiden jag spänt upp tältet. De små blodprickarna på de kliande fötterna talade för detta.

Innan jag somnade byttes regnsmatter till grodkväkande och bestämde jag mig för att gå upp tidigt nästa dag, allt för att komma in till Freetown så tidigt som möjligt. Morgondagen såg tuff ut; en lång sträcka till en starkt trafikerad stad som enbart har en enda väg som leder in till sig…

Simma lugnt!

Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!