Då var det dags för det absolut sista inlägget, som blir en fortsättning av den korta sammanfattningen jag börajde på härom veckan. Till dig som nyss hittade hit; Läs det senaste inlägget innan det här och du finner början på sammanfattningen, eller början på slutet som man lite finurligt hade kunnat kalla det. Vill du ha en mer eller eller mindre privat bildvisning så finns mer info i slutet av inlägget…

Jag kom in i Sierra Leone via en gränsövergång där ett gäng trötta millitärer hängde över en gammal kulspruta och tiggde ciggaretter. Vägen försvann efter kulsprutegrabbarna, som förövrigt blev utan cancerpinnar, och den leriga stig jag följde tog mig inåt landet och de djupare skogarna.

Herr Regnperiod gjorde mig sällskap allt oftare ju närmare Freetown jag kom. Då regnet överraskade sökte jag skydd där skydd fanns att få, då jag satt under ett plåttak utanför en skolbyggnad så kom ett gäng nyfikna barn fram. Medans de klottrade ned min vän Gula Febern så passade jag på att ta ett av resans bästa fotografier…

(Senare fick jag reda på varför lektionerna inte startat trots att förmiddagen snart passerat; Läraren, som jag senare stötte på, ville inte gå ut i regnet, antagligen inte resten av eleverna heller…)

Innan jag kom ut ur skogarna och närmare Freetown så var tiden ganska hård, men rolig. Vägarna var små och ibland hade jag vatten upp till knäna, på ett ställe mötte jag ett gäng damer som tvättade i vägen istället för i bäcken. Rostiga vajerfärjor som skvallrade om gågna tider, träkanoter av urholkade stammar samt vingliga träbroar tog mig över alla vackra och översvämmade flodder. De första nätterna i Sierra Leone så sov jag i mitt tält, en gång på en altan till ett hus,en gång ensam i bushen och den sista dagen innan Freetown så tältade jag i ett grutag där ‘black-flies’ bet mig till galenskapens gräns.

Väl framme i huvudstaden Freetown så tog jag semester från semestern. Den underbart kaotiska staden ligger så vackert som den kan; Ena sidan ligger ut mot havet, den andra mot en lagun och kulisserna består av lejonbergen – Sierra Leones. Lägg därtill det faktum att staden är utspridd på flera olika kullar och att den under regnperioden badar i grönska.

I Freetown passade jag på att dricka en del pilsner, få en magsjuka samt ta en del promenader (Fast inte på samma gång). En av promenaderna gick till Malis ambassad, en annan till Liberias. En hel del dollar senare så hade jag två nya visum i passet, två biljetter, så goda som några, till andra äventyr!

Innan jag trampade in i Liberia så tog jag ett stopp på Tiwai Island, ett naturresvervat som täcker en liten ö i en flod. Den regnskogsfyllda ön är känd för sina många apsorter. Jag hann se ett par stycken, snacka med en forskare inom apkomunkation samt komma lite närmare en giftorm än önskat. För att komma till denna vackra ö fick jag korsa en och samma flod ett par gånger, fotot härunder är från en av dessa passager.

Efter att ha frågat runt om en minimal gränsövergång från Sierra Leone till Liberia så valde jag att ta just denna passage, istället för den rekomenderade asfalterade huvudvägen. Jag visste inte mycket om Liberia då jag på små stigar och med träkanoter kom in i detta land. Senare fick jag, från en arg migrationskvinna, att just den vägen var illegal för mig som turist. Som tur var kom hon på det efter jag fått passet stämplat…

Nåväl, en missad storbåt fick mig att ”chatra” en pytteliten plankbåt och åka längs meterbreda kanaler genom otroliga mangrovträsk till Robertsport. En av resans höjdpunkter!

I Robertsport gick cykeln sönder och en tillfällig lösning med gängtejp, en tygbit och ståltråd fick mig till den krigshärjade huvustaden Monrovia. Naiv som jag är så litade jag på min Mcguyverlagning och fortsatte resan. Någon dag senare brakade cykeln ihop rejält. På den Afrikanska kontinenten går allt att laga, och då kan det se ut som på bilden nedan från Buchanan.

Den nyreparerade cykeln tog mig norrut. Jag visste inte vad som väntade längs vägen; Kartorna över Liberia stämmer inte och lokalbefoljningen vet ofta inte längre än till nästa by. Men det räcker ju? Jag fick ofta fråga om vägen och militärstoppen var många. Kortet är från en solnedgång från en liten by i centrala Liberia, från den andra av två Liberianska nätter jag spenderade i polisstationer.

 Efter Liberia trampade jag in i Guiena. Gränsövergången låg vid foten av Mount Nimba och dåliga Liberianska vägar byttes mot ännu sämre Guineanska. Omvägen in i Guinea gav mig fantastiska vyer över Guineaskogarnas kullar, tyvärr var dessa kullar ofta kala från skog och liknade mer de Skottska Högländerna än den Afrikanska urskogen jag förväntade mig.

Staden Nzerekore, Guineas tredje största, kändes som en gigantisk småstad. Marknaden i denna stad var enorm och överraskande en utav resans höjdpunkter, och varför inte låta i alla fall ett foto i denna samling visa upp en Afrikanska stad och inte bara folk och natur?

Nzerekore lämnade jag snabbt, nyfiken på den mer skogstäta delen av landet. På en liten väg, eller stigliknande väg, som i reselitteraturen beskrivs som ”Extremely Rough” tog jag mig norrut längs med slingrande gruvägar genom skogar och över kullar. Vägens klaroranga färg i kombination med växtlighetens mörkgröna vägg är en av de finaste färgkombinationerna jag vet (Det vet ni som besökt min lägenhet…).

 

Efter grönskan blev terrängen allt mer kal och kullarna byttes ut mot enorma gräsvidder. En vacker dag cyklade jag över Niger-Floden och kände en viss glädje och en viss sorg; Kankan, resans slutmål, var bara någon timmes trampande bort.

Kanske var det just i Nigerfloden som jag kastade bort planerna på att ta bussen de sista dagsturerna, hur som helst så blev det till att cykla hela vägen till Bamako. Jag valde med mening bort den fina Kinesiska asfaltsvägen mot en mindre grusväg och fick en av resans lerigaste och blötaste sträckor.

En magsjuka tog kål på en del av reslusten de sista två dagarna, men det var ändå full av glädje jag kom fram till Bamako. Platsen varifrån mitt flyg skulle gå. De sista dagarna i den smutsiga storstaden gick jag i Ramadan-dvala och under kvällarna satt jag i en plaststol och drack pilsner med ett gäng rastafaris. Den sista dagen på resan tog jag mig kraft till att plöja igenom gatumarknaden i staden och insåg att kombinationen bilväg och marknadsstånd är mindre bra, eller åtminstone mer volymkrävande än vad Bamakos gator tillät…

I slutet av Augusti lämnade jag alltså Bamakos gator bakom mig. Den Afrikanska kontinenten kommer det att dröja länge innan jag besöker, inte för att jag inte längtar tillbaka, utan pga min situation med studier och arbete. Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta resan, men om du vill ha en uppfattningen om den så kika igenom bloggen från början!

Jag kommer, som alltid efter mina resor, att fixa ihop ett bildspel att visa upp på 1-2 timmar. Det är i skrivandets stund inte färdigt än, men blir klart innan året är slut.

Är du nyfiken på min resa och mina foton så bjud mig på en påse bullar, en flaska vin eller en semla så visar jag gärna upp dem! Samla ihop några andra nyfikna eller var helt själv, det spelar ingen roll!

Det blir ingen välplanerad eller proffsig föreläsning , men som något för dig som är nyfiken och vill höra ett par rövarhistorier!

Jag ger mina läsare en sista uppmaningen innan den här bloggen lämnas för gott;

Simma lugnt!