Det var först på morgonen min första dag i Bamako som jag insåg att resan var så gott som slut. Cykeln stod utanför rummet, sketen och dann och jag stod länge och tittade på den.

 Det är aldrig målet som är det viktiga då jag reser, utan vägen dit, men det är givetvis inte utan känslor jag stannar för sista gången.

Hur gärna jag än skulle vilja sammanfatta känslan så kan jag inte. Det går bara inte. Inte ens för mig själv. Det tar tid att smälta en resas alla intryck. Lång tid.

 På ett sätt känns det som en evighet sedan jag ledde ut cykeln på de sandiga bakgatorna utanför Banjul och lämnade Gambia bakom mig.

 På ett sätt känns det samtidigt som igår, tiden har flugit iväg och på något mystiskt sätt har en dag tillsammans med ett par dagar till blivit till åttio.

 När jag nu idag tittar på kortet där jag står småflinandes framför allt mitt bagage på väg mot flyget bort så känns det som om det vore taget från en annan period. Som när man ser ett foto på sig själv taget för flera år sedan.

 Kanske är det intensitet under dessa åttio dagar som gör det, som om flera års händelser ryms inom denna korta tid. Kanske är det små insikter och funderingar som gör att det känns som om åratal har gått mellan denna bild och den bild jag ser i spegeln då jag rakar av mig Bamako-skägget. Eller är det bara den ojämna solbrännan och de slitna kläderna som gör det? Vad vet jag.

Mitt favoritställe i Bamako. Utsökt grillad fisk som intogs direkt på gatan.

 Jag ska inte dra en klysha och hävda att jag kommer tillbaka som en ny mäniska, att jag ”funnit mig själv” eller något liknande, det vore en lögn.

 Vad jag däremot kan hävda är att detta varit den mest omvälvande resan jag gett mig ut på.

 Kontrasten mellan den konstanta närvaron av folk i de byar jag passerar och den ibland totala avsaknaden av ett samtal med någon liknande har varit tuff. Hur mycket en god konversation med någon från samma kultur och med samma referensramar betyder vet man inte förrän man saknat den.

 Vad som varit minst lika tufft har varit den hemlängtan som gjort sig påmind. Jag har aldrig tidigare längtat hem, med undantag för någon enstaka gång då jag varit sjuk, men denna resan har varit annorlunda.

 Hemlängtan är egentligen fel ord, Personlängtan passar bättre in. Ett hem är ju bara ett gäng möbler. Nej, under denna resan har det har varit svårt, faktiskt omöjligt, att släppa det jag har där hemma, något som jag under andra resor kunnat göra på ett kick. Men även om denna personlängtan har varit många snäpp tuffare än vägarna i Guinea, värmen i Senegal eller Liberias hällregn så bygger den ju ändå på något bra, inte sant?

 Gula Febern förblev inte sketen efter jag tittat på den förresten, så oroa Er inte. Min vän ligger nytvättad och vilar i en låda. En låda vars införskaffande är en hel historia i sig.

 Undertecknad möttes av ett Bamako i Ramadans dags-dvala och själv gick han in i samma dvala. Som om sjuttiofem dagars trötthet kom på spontanbesök till min kropp och knopp på en och samma gång. Mat, Vila och Promenader var det jag orkade med.

Då jag precis skulle stiga in i taxin till flygplatsen så kom tre småflickor från grannhuset och slängde sig upp på mig. Utan att släppa taget så stod jag där skrattandes med dessa söta ungar om halsen. Hade inte taxixhauffören rytit åt dem att släppa taget så hade jag nog lämnat Bamako tårögd. Och Afrika.

För nu är det slut! Färdigtrampat! Finito!

Nu får du simma hur vilt du vill!

För sista gången på länge flyger jag hemåt, nu väntar en lång tid hemmavid. Den längsta på över 5 år. Nu är det din tur att ge dig i väg och berätta om det hela bloggvägen så jag har något att läsa.

Vad väntar du på?