You are currently browsing the category archive for the ‘På resande fot’ category.

Det var först på morgonen min första dag i Bamako som jag insåg att resan var så gott som slut. Cykeln stod utanför rummet, sketen och dann och jag stod länge och tittade på den.

 Det är aldrig målet som är det viktiga då jag reser, utan vägen dit, men det är givetvis inte utan känslor jag stannar för sista gången.

Hur gärna jag än skulle vilja sammanfatta känslan så kan jag inte. Det går bara inte. Inte ens för mig själv. Det tar tid att smälta en resas alla intryck. Lång tid.

 På ett sätt känns det som en evighet sedan jag ledde ut cykeln på de sandiga bakgatorna utanför Banjul och lämnade Gambia bakom mig.

 På ett sätt känns det samtidigt som igår, tiden har flugit iväg och på något mystiskt sätt har en dag tillsammans med ett par dagar till blivit till åttio.

 När jag nu idag tittar på kortet där jag står småflinandes framför allt mitt bagage på väg mot flyget bort så känns det som om det vore taget från en annan period. Som när man ser ett foto på sig själv taget för flera år sedan.

 Kanske är det intensitet under dessa åttio dagar som gör det, som om flera års händelser ryms inom denna korta tid. Kanske är det små insikter och funderingar som gör att det känns som om åratal har gått mellan denna bild och den bild jag ser i spegeln då jag rakar av mig Bamako-skägget. Eller är det bara den ojämna solbrännan och de slitna kläderna som gör det? Vad vet jag.

Mitt favoritställe i Bamako. Utsökt grillad fisk som intogs direkt på gatan.

 Jag ska inte dra en klysha och hävda att jag kommer tillbaka som en ny mäniska, att jag ”funnit mig själv” eller något liknande, det vore en lögn.

 Vad jag däremot kan hävda är att detta varit den mest omvälvande resan jag gett mig ut på.

 Kontrasten mellan den konstanta närvaron av folk i de byar jag passerar och den ibland totala avsaknaden av ett samtal med någon liknande har varit tuff. Hur mycket en god konversation med någon från samma kultur och med samma referensramar betyder vet man inte förrän man saknat den.

 Vad som varit minst lika tufft har varit den hemlängtan som gjort sig påmind. Jag har aldrig tidigare längtat hem, med undantag för någon enstaka gång då jag varit sjuk, men denna resan har varit annorlunda.

 Hemlängtan är egentligen fel ord, Personlängtan passar bättre in. Ett hem är ju bara ett gäng möbler. Nej, under denna resan har det har varit svårt, faktiskt omöjligt, att släppa det jag har där hemma, något som jag under andra resor kunnat göra på ett kick. Men även om denna personlängtan har varit många snäpp tuffare än vägarna i Guinea, värmen i Senegal eller Liberias hällregn så bygger den ju ändå på något bra, inte sant?

 Gula Febern förblev inte sketen efter jag tittat på den förresten, så oroa Er inte. Min vän ligger nytvättad och vilar i en låda. En låda vars införskaffande är en hel historia i sig.

 Undertecknad möttes av ett Bamako i Ramadans dags-dvala och själv gick han in i samma dvala. Som om sjuttiofem dagars trötthet kom på spontanbesök till min kropp och knopp på en och samma gång. Mat, Vila och Promenader var det jag orkade med.

Då jag precis skulle stiga in i taxin till flygplatsen så kom tre småflickor från grannhuset och slängde sig upp på mig. Utan att släppa taget så stod jag där skrattandes med dessa söta ungar om halsen. Hade inte taxixhauffören rytit åt dem att släppa taget så hade jag nog lämnat Bamako tårögd. Och Afrika.

För nu är det slut! Färdigtrampat! Finito!

Nu får du simma hur vilt du vill!

För sista gången på länge flyger jag hemåt, nu väntar en lång tid hemmavid. Den längsta på över 5 år. Nu är det din tur att ge dig i väg och berätta om det hela bloggvägen så jag har något att läsa.

Vad väntar du på?

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

Tack för alla komentarer, kul!

 Innan dagens inlägg utlyser jag en som en engångsföreteelse en läsartävling. Hur många kilometer kommer jag att ha trampat, rullat och puttat cykeln fram under denna resan?

Skriv ned din gissning i komentarsfältet innan Onsdag 13.00 Svensk tid. Närmast vinner ett hemligt pris som jag personligen inhandlar på Bamakos galna marknad. Priset kan hämtas eller fås per post, ingen vinstskatt betalas av vinnaren… Nog med trams, här kommer ett av de sista inläggen; 

 

Jag vaknade upp i mitt tält, förvånad över att det inte regnat på över ett dygn. Efter lite havegrynsgröt packade jag ned tältet och ledde ut cykeln från den lilla stigen som plöjde genom daggvåta midjehöga växter.

 Jag började trampa längs raksträckan samtidigt som solen började sin färd över himmelen. Vid en nedförsbacke såg jag hur Hauta Guineas slätter bredde ut sig, det definitiva slutet för kullarna och bergen bakom mig.

 

Jag hade en lätt huvudvärk och kände mig något krasslig. Molnen blev långamt allt flera och den lilla utsikten jag väl hade i denna platta miljö blev inte vackrare av soljusbristen.

 Jag kände mig sliten och det enda jag ville var att komma fram till Kankan och slappna av. En dålig dag, en sådan dag man tappar mackan med smöret nedåt, ni vet.

 

Allt eftersom kilometerna tickade på så blev jag omkörd av allt fler bilar och motorcyklar. Varje fordon drog med sig stora mängder damm som fastnade på mina svettiga armar och ben, i näsan samt inte minst i hals och lungor. Jag borde gjort som de flesta av de motorcyklister jag såg; täcka mitt ansikte med en scarf, men jag hade inget lämpligt tygstycke.

 Allt damm gjorde mig irriterad och jag vet inte om det var irritationen eller själva dammet som gjorde huvudvärken värre. Värre blev den i alla fall.

 

Jag tappade lusten, så här sista cykeldagen. Det var inte kul längre. Utsikten var tråkig, ungarna som skrek ‘Toubab’ var inte lika chamriga som alltid och det kändes som en evighet att komma in till Kankan.

 Men in till Kankan kom jag. Jag cyklade runt och letade efter ett hotell, jag kände mig helt slut och ville bara ta det lugnt. Av misstag kom jag in på marknadsgatan där total kaos rådde. Mitt i blandingen av folk, motorcyklar och gatustånd så grabbade en polis tag i mig vid en korning. Han pratade på på franska och jag förstod att jag försökt cykla in på enkelriktat, vilket flera motorcyklister framför också gjort men utan att bli stoppade. Rasism finns inte bara i Europa.

 Polisen nämde också ett belopp i Frang och jag fattade vart det hela skulle leda. Jag försökte slita mig loss i folkmassan men han höll ett fast tag i mitt styre. Jag svarade att jag inte förstår franska. Han frågade ”Do jo spik inglish?”, och jag svarade

”Petit; petit”, lite, lite.

 Det var nog för polisen att släppa mig och jag trampade vidare genom Kankans dammiga gator.

 

På en liten större gata passerade en motorcykel mig i hög fart, säkert över 50 knyck,  rakt från sidan, bara en halvmeter ifrån mina bakväskor. Jag stannade direkt och såg i samma sekund hur denna motorcykel skenade rakt ned i ett av de djupa betongdiken som alltid kantrar Afrikanska stadsgator. Mannen som körde och en liten kille som suttit bakom honom flög framstupa över styret och det hela såg minst sagt otäckt ut. Mannen kom snabbt upp på benen, pojken likaså. Pojken började sedan halta runt i en ring, uppenbart chockad. Mannen putte då ned pojken på rygg och började sedan rycka våldsamt i hans ben som om det vore en gammal motorgräsklippare.

 Jag stod kvar mitt i gatan fastfrusen i samma position som jag stannat i och om det existerat fågelholkar i Guinea så hade befolkningen tyckt att jag såg ut som en sådan. Under minuten detta hände så samlades fler och fler folk. Vissa tittade på mig och med tanke på att jag var den sista i närheten innan krashen så ville jag absolut inte bli indragen i den Guinianska rättvisan. Polisväsendet existerar enbart för mutor. Här dömmer pöbeln, kanske inte rättvist, men garanterat hårt.

 Jag cyklade snabbt vidare, fann ett hotell och la mig för att vila.

 Det som skulle vara slutet på cyklingen kändes tomt. Ska de vara så här? Inget mer?

 Skulle detta vara sista cykeldagen? En av de mycket få tråkiga dagarna på resan. Skulle jag ta bussen till Bamako, en resa på en halvdag längs bra vägar?

 Den enda gången jag tagit buss under resan, i Sierra Leone, så kändes det trist. Det var för enkelt, och framför allt; Det är gjort.

Jag har rest med Bussar, Bushtaxis, Minibussar, Pick-Up´s, Båtar, Kanoter, Tåg och Lastbilar på denna kontinent under ett års tid. Det är liksom inte spännande längre.

 Getterna på taket, trängslen, folket man möter, businessen genom bussfönstret, de ständiga förseningarna, motorkrångel, punkteringar etc. Det är kul ett tag, till och med kul i ett år, men för mig är de gjort. Man läser inte en bok två gånger, inte jag i alla fall.

 Så svaret blir; Nä, Resans sista cykeldag är icke kommen. Efter att ha funnit några mangos på Kankans gator och efter att ha vilat ut och blivit bjuden på ett par öl så bestämde jag mig;

 Så här kan det bara inte sluta, mycket snart sätter jag punkt för resan och för bloggen, men inte ännu.

 Jag ska fanimej cykla till Bamako. Sådetså. Bussar är för nördar…

 Simma lugnt och komentera!

Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

I Robertsport tog jag det lugnt, första dagen försökte jag fixa cykeln. Med en avklippt tygbit från min handduk fixade jag så att vevarmen nu tillät mig cykla 2-3km istället för 500m. Resten av tiden låg jag i en hängmatta, drack pilsner och läste ur en bok.

Nästa dag började med att jag öppnade ytterdörren till min stuga och lät ljuset falla in. Då det mörka rummet lystes upp såg jag hur en liten orm låg och vilade en decimeter från min fot. Jag skyndade bort mot min säng och såg därifrån hur ormen ringlade sig bort från dörren och in mot toaletten. Jag hämtade raskt ägaren till stugan som, utan att lyckas, försökte hitta ormen. Det faktum att ormen var borta gjorde mig mer orolig än säker…

På förmiddagen hyrde jag en surfbräda vilket resulterade i en massa saltvattensdrickande och en rödbränd rygg. Efter 2 timmar blåste vågorna upp och blev för stora för mig, dessutom fanns cykelproblemet fortfarande kvar och att till fullo njuta av vågorna gick inte. Vevarmen gnagde i hjärnbarken…

Tillbaka på rummet fick jag en idé, jag tätade glappet mellan vevarm och vevlager med två småbitar ståltråd, tryckte in ännu mer tyg runt mittskruven för att dämpa vibrationerna. Provcyklade upp bland småhusen och köpte ett par hemmagjorda jordnötskakor, och visst, lösningen verkade fungera!

Några småflickor kom förbi med nybakat bröd.

Väl tillbaka från kakköpet öppnade jag dörren till stugan, direkt upptäckte jag samma bruna orm slingrandes i dörröppningen. Ägaren tillropades och med en kvast i näven försökte han ta livet av ormen. Huggen verkade inte göra någon nytta och då ormen bet tag i kvasten så blev det ett Status Quo. Jag rusade iväg och fann en trädgren och med denna lyckades sedan lodgeägaren dräpa denna inkräktare.

Rätt eller fel att döda en orm kan diskuteras. Hur som helst var den nu borta.

The Center of African Culture - En av många övergivna byggnader i detta krigshärjade land

Den tredje dagen var det dags för avfärd mot Monrovia. Tysken som ägde lodgen gav mig en rulle gängtejp som han trodde att jag kanske kunde behöva. Jag var nervös för hur min Mcguyver-lagning skulle klara de över hundra kilometerna till Liberias huvudstad.

På vad som säga vara ”The best Dirtroad of Liberia” lämnade jag Robertsport bakom mig, denna stad som skulle kunna vara vilket ”charterparadis” som helst, men som endast besöks av ett gäng rika FN-arbetare om helgerna.

Fina stränder och palmer och sånt där fanns det, ni vet, som folk tydligen tycker om. Knasigt, hur kul kan lite händelselöst liggande på sand och lite plaskande i saltvatten vara? Nåväl, alla  har sina intressen och hur kul skulle det vara att trängas bland hundratusentals långfärdscyklister på vägarna?

Utsikten från vägen var otroligt vacker, på min ena sida växte djungelkullar upp och på min andra sida skymtade jag Piso-sjön. Konturerna av en segelbåt syntes långt borta och nära strandkanten paddlade en man fram i en kanot men sin fru i fören.

Vid denna vackra utsikts så började vevarmen glappa igen. Jag kollade på cykeldatorn, 5km. minst 120 kvar. Jag skruvade ur skruven, testade med lite gängtejp och trampade denna gång åtta kilometer innan glappet kom tillbaka. Fanken också!

Ännu mera av tyskens gängtejp virades runt skruven, som nu såg ut mer som en snöboll än en skruv, och med våld pressade jag in denna skruv. Bära eller brista?

Det bar!

Ända tills vägen blev till asfalt och jag kom fram till Monrovia. Vägen dit var rätt trist, ett par vänliga polisstopp, ett par läsk i skuggan och framförallt utsikt över enorma områden av nedfälld skog. Dessa otroligt fula områden kantrade vid flera tillfällen vägen och man får verkligen hoppas att odlingarna som planeras kan leda till att Liberia kan sluta importera all mat så att skövlingen för något gott med sig…

Passerade resans tvåtusende kilometer denna dag.

 I en kaosartad trafik cyklade jag efter en vägbeskrivning in mot Monrovias västra del. En väns vän hade via facebook gett mig tips om ett par amerikanska missionärer som tar emot resenärer för en slant. Jag kom dit efter resans längsta dag, 141km, och vistelsen visade sig bli en höjdare!

Inte för att jag är förtjust i bordsböner eller prat om moral, men jag kan här duscha i varmvatten och ha el dygnet runt, detta för första gången sedan Lerum 6/6. Lägg därtil att de bjuder på mat varje kväll, att jag har internet och fläkt på mitt egna rum samt tillgång till kök. Man bor, som min väns vän Carl uttryckte det; ”Som en kung med afrikanska mått mätt”.

Första spegeln sedan Freetown. Passade på att raka mig och ta en fjortisbild.

 Monrovia befinner jag mig alltså i skrivandets stund, något sliten efter en del öl hos en couchsurfare igår. Detta är det sista flerdagsstoppet innan Bamako. Imorgon börjar den del av resan som jag tror blir den hårdaste.

Jag ska, på vad som egentligen är för kort tid, ta mig längs småvägar upp till Guineas skogar där jag, även där längs mindre vägar, ska upp bland bergen och sedan till Kankan.

Håller cykeln? Orkar jag hela vägen? Följ bloggen så får du veta!

Simma lugnt!

 Jag är personligen inte förtjust i bloggar som inte följer ett tema, därför skriver jag bara om min resa på denna blogg. Nu blir det dock ett kort undantag i början på detta inlägg;

Ikväll spelar bandet Vic-Torious på Stora Torget i Borås klockan 19.00. Absolut sevärt och ett band som jag tror kommer slå inom en snar framtid, kom ihåg var ni såg det först 😉

Från rockspelningar åter till Liberia…

Utan någon frukost i magen lämnade jag Tiene bakom mig. Båten skulle gå vid niotiden dagligen, ibland till och med två gånger dagligen. För att komma i tid startade jag därför min färd samtidigt som solen startade sin färd över himeln. Trots att imigrationsdamen dagen innan hotat med arrestering om jag tog sjövägen till Robertsport så var just sjövägen min plan. Lagar utan mening och byråkrati är bland det värsta jag vet!

 Nattens regn hade fyllt vägen och med sura sandaler anlände jag till en småby där jag köpte min frukost; en klase bananer. Planen var att äta ordentligt i Sawilo då jag visste när exakt båten skulle gå.

 Längs illgröna fuktiga träskmarker gick den oranga vägen söderut, då och då passerandes bäckar och småfloder. Då det bara var ett par kilometer kvar så kändes trampandet konstigt. Då jag tittade ned mot mina fötter så såg jag att den ena vevarmen hängde löst.

En våg av oro gick genom min kropp. Jag har verktyg och delar till att fixa det mesta; Ekrar, slangar, nycklar etc. Det enda jag inte kan ordna är just vevarmar eller vevparti, av den enkla anledning att verktygen är för stora så har jag valt att lämna dem hemma. Och varför skulle en för resan sprillans ny vevarm krångla? Jag får nog fråga Mr. Murphy.

 Jag skruvade åt skruven som håller armen på plats och allt såg fint ut. Efter 500m var vevarmen lika skev som förut. Vad som helst hade varit bättre; Att cykla utan sadel fungerar, en nödlösning för styret hade gått att fixa med en trädgren och ståltråd och en broms kan man klara sig utan, men vevarmarna är ju motorn för hela min färd. Nu hängde den lös och gick inte att skruva åt eller ens ta av. Gävle också!

 Med taktiken; skruva åt – cykla 500m – skruva åt – trösta mig med kex – cykla 500m – svära – skruva åt – cykla – tröstäta jordnötter – Skruva åt… etc. Så kom jag till slut fram till Sawilo.

 

Båten som alla hävdat skulle avgå dagligen var inte där, så jag satte mig och fixade ihop lite risgrynsgröt och snackade med en man, till yrket konservator, som rest runt en massa i västafrika. Någon gång under förmiddagen anlände båten till stranden, stängde av motorn och parkerade bredvid en likdan, fast bottensänkt båt. Då jag var den enda passageraren för dagen så ställdes turen in.

 

Jag frågade runt och lyckades i byn finna en kille som kunde ta mig över till Robertsport i en liten kanot. Den av plankor byggda kanoten tömdes på vatten och jag, Gula Febern och mina väskor trängdes i denna lilla farkost tillsammans med killen som paddlade oss långsamt framåt.

 

Sawilos hamn - Mannen i blått öser ur kanoten jag senare färdades i

Färden gick först uppströms via den breda Mafa-floden och sedan in via en mindre biflod. Strandkanten var helt och hållet täkt av buskage och mangrov-växter vars rötter sticker upp likt spindelben ur vattnet för att sedan enas till en stam långt över vattenytan. Inte en enda by eller båt syntes under den första timmens paddlande.

 Bifloden blev allt mindre och till slut svängde vi in bland mangrovträden, passagen var så trång att grenarna flera gånger tog emot båten då vi gled fram i det grunda vattnet. Trädgrenarnas utgjorde både tak och väggar i denna tunnel och den vindskyddande effekten från denna grönska gjorde luften kvav och varm. I det klara vattnet såg jag småfisk simma runt och där mangrovernas rötter möter vattenytan sprang krabbor omkring. Under närmare en halvtimme var vi totalt inmurade i denna stigbreda passage, de enda ljude var fåglarnas kvitter och paddelns monotoma plaskande. Just denna färd är defintivt en höjdpunkt på resan! 

Väl ute ur denna djungel av rötter så uppenbarade sig Piso-sjön, denna sjö som till stor del skiljer Robertsport från fastlandet. Långt bort i fjärran kunde man se fiskebåtar ligga på rad och mot denna strandhamn färdades vi. Bredvid hamnen syntes den tunna linje av sandstrand som likt en pir skiljer sjön från havet. Den gröna småstaden Robertsport ligger precis vid en djungeltäkt kulle som står upp mellan havet och denna lagunliknande sjö, en otroligt vacker placering som man bara måste älska.

 Sjön visade sig trots sin storlek vara grund och ett par gånger fick kanotkillen gå ur sin båt för att putta fram oss i sanden. Väl framme i Robertsport fann jag, medans jag letade billigt boende, en Tysk man tillika lodgeägare. Lodgen, som han håller på att avveckla i brist på gäster, består av två småstugor på stranden och för en billig peng kunde han ta emot mig. På vägen till lodgen försökte jag finna imigrationsofficeren, tänkte att det var bäst att hitta honom före han hittade mig, men kontoret var stängt.

 

Planen för Robertsport hade inte varit med den vackra sjövägen i baktanke, den var en överaskande bonus. Det som dragit mig till Robertport var det faktum att det finns surfmöjligheter där. Inspirerad av den fina kortfilmsdokumentären ”Sliding Liberia”, som varmt rekomenderas (Köpt eller från piratbukten, din moral bestämmer), var jag nu där.

 

Tysken visade mig runt i byn och längs stranden. Vågorna såg små och bra ut för en nybörjare som mig och ett par småkillar lekte i stranden. Robertsport var vackert och trevligt och mitt boende rent. Allting borde känt bra, men problemet med cykeln fanns hela tiden i bakhuvudet.

Fråga mig inte om shortsen...

 Hur skulle detta lösa sig?

 Surfa lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!