Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!