You are currently browsing the tag archive for the ‘Mali’ tag.

Då var det dags för det absolut sista inlägget, som blir en fortsättning av den korta sammanfattningen jag börajde på härom veckan. Till dig som nyss hittade hit; Läs det senaste inlägget innan det här och du finner början på sammanfattningen, eller början på slutet som man lite finurligt hade kunnat kalla det. Vill du ha en mer eller eller mindre privat bildvisning så finns mer info i slutet av inlägget…

Jag kom in i Sierra Leone via en gränsövergång där ett gäng trötta millitärer hängde över en gammal kulspruta och tiggde ciggaretter. Vägen försvann efter kulsprutegrabbarna, som förövrigt blev utan cancerpinnar, och den leriga stig jag följde tog mig inåt landet och de djupare skogarna.

Herr Regnperiod gjorde mig sällskap allt oftare ju närmare Freetown jag kom. Då regnet överraskade sökte jag skydd där skydd fanns att få, då jag satt under ett plåttak utanför en skolbyggnad så kom ett gäng nyfikna barn fram. Medans de klottrade ned min vän Gula Febern så passade jag på att ta ett av resans bästa fotografier…

(Senare fick jag reda på varför lektionerna inte startat trots att förmiddagen snart passerat; Läraren, som jag senare stötte på, ville inte gå ut i regnet, antagligen inte resten av eleverna heller…)

Innan jag kom ut ur skogarna och närmare Freetown så var tiden ganska hård, men rolig. Vägarna var små och ibland hade jag vatten upp till knäna, på ett ställe mötte jag ett gäng damer som tvättade i vägen istället för i bäcken. Rostiga vajerfärjor som skvallrade om gågna tider, träkanoter av urholkade stammar samt vingliga träbroar tog mig över alla vackra och översvämmade flodder. De första nätterna i Sierra Leone så sov jag i mitt tält, en gång på en altan till ett hus,en gång ensam i bushen och den sista dagen innan Freetown så tältade jag i ett grutag där ‘black-flies’ bet mig till galenskapens gräns.

Väl framme i huvudstaden Freetown så tog jag semester från semestern. Den underbart kaotiska staden ligger så vackert som den kan; Ena sidan ligger ut mot havet, den andra mot en lagun och kulisserna består av lejonbergen – Sierra Leones. Lägg därtill det faktum att staden är utspridd på flera olika kullar och att den under regnperioden badar i grönska.

I Freetown passade jag på att dricka en del pilsner, få en magsjuka samt ta en del promenader (Fast inte på samma gång). En av promenaderna gick till Malis ambassad, en annan till Liberias. En hel del dollar senare så hade jag två nya visum i passet, två biljetter, så goda som några, till andra äventyr!

Innan jag trampade in i Liberia så tog jag ett stopp på Tiwai Island, ett naturresvervat som täcker en liten ö i en flod. Den regnskogsfyllda ön är känd för sina många apsorter. Jag hann se ett par stycken, snacka med en forskare inom apkomunkation samt komma lite närmare en giftorm än önskat. För att komma till denna vackra ö fick jag korsa en och samma flod ett par gånger, fotot härunder är från en av dessa passager.

Efter att ha frågat runt om en minimal gränsövergång från Sierra Leone till Liberia så valde jag att ta just denna passage, istället för den rekomenderade asfalterade huvudvägen. Jag visste inte mycket om Liberia då jag på små stigar och med träkanoter kom in i detta land. Senare fick jag, från en arg migrationskvinna, att just den vägen var illegal för mig som turist. Som tur var kom hon på det efter jag fått passet stämplat…

Nåväl, en missad storbåt fick mig att ”chatra” en pytteliten plankbåt och åka längs meterbreda kanaler genom otroliga mangrovträsk till Robertsport. En av resans höjdpunkter!

I Robertsport gick cykeln sönder och en tillfällig lösning med gängtejp, en tygbit och ståltråd fick mig till den krigshärjade huvustaden Monrovia. Naiv som jag är så litade jag på min Mcguyverlagning och fortsatte resan. Någon dag senare brakade cykeln ihop rejält. På den Afrikanska kontinenten går allt att laga, och då kan det se ut som på bilden nedan från Buchanan.

Den nyreparerade cykeln tog mig norrut. Jag visste inte vad som väntade längs vägen; Kartorna över Liberia stämmer inte och lokalbefoljningen vet ofta inte längre än till nästa by. Men det räcker ju? Jag fick ofta fråga om vägen och militärstoppen var många. Kortet är från en solnedgång från en liten by i centrala Liberia, från den andra av två Liberianska nätter jag spenderade i polisstationer.

 Efter Liberia trampade jag in i Guiena. Gränsövergången låg vid foten av Mount Nimba och dåliga Liberianska vägar byttes mot ännu sämre Guineanska. Omvägen in i Guinea gav mig fantastiska vyer över Guineaskogarnas kullar, tyvärr var dessa kullar ofta kala från skog och liknade mer de Skottska Högländerna än den Afrikanska urskogen jag förväntade mig.

Staden Nzerekore, Guineas tredje största, kändes som en gigantisk småstad. Marknaden i denna stad var enorm och överraskande en utav resans höjdpunkter, och varför inte låta i alla fall ett foto i denna samling visa upp en Afrikanska stad och inte bara folk och natur?

Nzerekore lämnade jag snabbt, nyfiken på den mer skogstäta delen av landet. På en liten väg, eller stigliknande väg, som i reselitteraturen beskrivs som ”Extremely Rough” tog jag mig norrut längs med slingrande gruvägar genom skogar och över kullar. Vägens klaroranga färg i kombination med växtlighetens mörkgröna vägg är en av de finaste färgkombinationerna jag vet (Det vet ni som besökt min lägenhet…).

 

Efter grönskan blev terrängen allt mer kal och kullarna byttes ut mot enorma gräsvidder. En vacker dag cyklade jag över Niger-Floden och kände en viss glädje och en viss sorg; Kankan, resans slutmål, var bara någon timmes trampande bort.

Kanske var det just i Nigerfloden som jag kastade bort planerna på att ta bussen de sista dagsturerna, hur som helst så blev det till att cykla hela vägen till Bamako. Jag valde med mening bort den fina Kinesiska asfaltsvägen mot en mindre grusväg och fick en av resans lerigaste och blötaste sträckor.

En magsjuka tog kål på en del av reslusten de sista två dagarna, men det var ändå full av glädje jag kom fram till Bamako. Platsen varifrån mitt flyg skulle gå. De sista dagarna i den smutsiga storstaden gick jag i Ramadan-dvala och under kvällarna satt jag i en plaststol och drack pilsner med ett gäng rastafaris. Den sista dagen på resan tog jag mig kraft till att plöja igenom gatumarknaden i staden och insåg att kombinationen bilväg och marknadsstånd är mindre bra, eller åtminstone mer volymkrävande än vad Bamakos gator tillät…

I slutet av Augusti lämnade jag alltså Bamakos gator bakom mig. Den Afrikanska kontinenten kommer det att dröja länge innan jag besöker, inte för att jag inte längtar tillbaka, utan pga min situation med studier och arbete. Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta resan, men om du vill ha en uppfattningen om den så kika igenom bloggen från början!

Jag kommer, som alltid efter mina resor, att fixa ihop ett bildspel att visa upp på 1-2 timmar. Det är i skrivandets stund inte färdigt än, men blir klart innan året är slut.

Är du nyfiken på min resa och mina foton så bjud mig på en påse bullar, en flaska vin eller en semla så visar jag gärna upp dem! Samla ihop några andra nyfikna eller var helt själv, det spelar ingen roll!

Det blir ingen välplanerad eller proffsig föreläsning , men som något för dig som är nyfiken och vill höra ett par rövarhistorier!

Jag ger mina läsare en sista uppmaningen innan den här bloggen lämnas för gott;

Simma lugnt!

Det var först på morgonen min första dag i Bamako som jag insåg att resan var så gott som slut. Cykeln stod utanför rummet, sketen och dann och jag stod länge och tittade på den.

 Det är aldrig målet som är det viktiga då jag reser, utan vägen dit, men det är givetvis inte utan känslor jag stannar för sista gången.

Hur gärna jag än skulle vilja sammanfatta känslan så kan jag inte. Det går bara inte. Inte ens för mig själv. Det tar tid att smälta en resas alla intryck. Lång tid.

 På ett sätt känns det som en evighet sedan jag ledde ut cykeln på de sandiga bakgatorna utanför Banjul och lämnade Gambia bakom mig.

 På ett sätt känns det samtidigt som igår, tiden har flugit iväg och på något mystiskt sätt har en dag tillsammans med ett par dagar till blivit till åttio.

 När jag nu idag tittar på kortet där jag står småflinandes framför allt mitt bagage på väg mot flyget bort så känns det som om det vore taget från en annan period. Som när man ser ett foto på sig själv taget för flera år sedan.

 Kanske är det intensitet under dessa åttio dagar som gör det, som om flera års händelser ryms inom denna korta tid. Kanske är det små insikter och funderingar som gör att det känns som om åratal har gått mellan denna bild och den bild jag ser i spegeln då jag rakar av mig Bamako-skägget. Eller är det bara den ojämna solbrännan och de slitna kläderna som gör det? Vad vet jag.

Mitt favoritställe i Bamako. Utsökt grillad fisk som intogs direkt på gatan.

 Jag ska inte dra en klysha och hävda att jag kommer tillbaka som en ny mäniska, att jag ”funnit mig själv” eller något liknande, det vore en lögn.

 Vad jag däremot kan hävda är att detta varit den mest omvälvande resan jag gett mig ut på.

 Kontrasten mellan den konstanta närvaron av folk i de byar jag passerar och den ibland totala avsaknaden av ett samtal med någon liknande har varit tuff. Hur mycket en god konversation med någon från samma kultur och med samma referensramar betyder vet man inte förrän man saknat den.

 Vad som varit minst lika tufft har varit den hemlängtan som gjort sig påmind. Jag har aldrig tidigare längtat hem, med undantag för någon enstaka gång då jag varit sjuk, men denna resan har varit annorlunda.

 Hemlängtan är egentligen fel ord, Personlängtan passar bättre in. Ett hem är ju bara ett gäng möbler. Nej, under denna resan har det har varit svårt, faktiskt omöjligt, att släppa det jag har där hemma, något som jag under andra resor kunnat göra på ett kick. Men även om denna personlängtan har varit många snäpp tuffare än vägarna i Guinea, värmen i Senegal eller Liberias hällregn så bygger den ju ändå på något bra, inte sant?

 Gula Febern förblev inte sketen efter jag tittat på den förresten, så oroa Er inte. Min vän ligger nytvättad och vilar i en låda. En låda vars införskaffande är en hel historia i sig.

 Undertecknad möttes av ett Bamako i Ramadans dags-dvala och själv gick han in i samma dvala. Som om sjuttiofem dagars trötthet kom på spontanbesök till min kropp och knopp på en och samma gång. Mat, Vila och Promenader var det jag orkade med.

Då jag precis skulle stiga in i taxin till flygplatsen så kom tre småflickor från grannhuset och slängde sig upp på mig. Utan att släppa taget så stod jag där skrattandes med dessa söta ungar om halsen. Hade inte taxixhauffören rytit åt dem att släppa taget så hade jag nog lämnat Bamako tårögd. Och Afrika.

För nu är det slut! Färdigtrampat! Finito!

Nu får du simma hur vilt du vill!

För sista gången på länge flyger jag hemåt, nu väntar en lång tid hemmavid. Den längsta på över 5 år. Nu är det din tur att ge dig i väg och berätta om det hela bloggvägen så jag har något att läsa.

Vad väntar du på?

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

‘Det skall synas att man är utbildad’ blir hans svar då jag ger han en komplimang för hans klädstil.
Engelskaläraren på sommarlov mötte jag i Malin, men han möter även upp mig i Labe.

Han visar mig de bästa av de minsta restaurangerna, han fixar en motorcykel och drar med mig till några imponerande vattenfall och som avslutning på det hela så fixar han flott boende åt mig hos hans chef.

 

Leriga småstigar på motorcykel i ösregn, Nattklubbsbesök eller en svettig promenad till Fouta Djallons högsta punkt spelar ingen roll; Kostymen skall vara på!

Chutes De Saala

Mount Loura - Fouta Djalons topp

 

Nu har min kostymklädde vän åkt tillbaka till Mali, jag är kvar i hans chefs romersk-pelar-fyllda villa. Chefen själv som är i Conakry har jag aldrig mött. Förutom en tjänare så är jag ensam med Elektricitet, kabel-tv och en egen dubbelsäng, lyx!

Vad vill då min kostymklädda vän ha för denna flerdagarsguidning?

Inget, han vill bara ägna sig åt sitt största intresse i detta Franklofona land; Att tala engelska…

Bubbelbad a´la Fouta Djalon

Simma Lugnt!

Och du; Ska du till Guinea och Fouta Djalon så kontakta mig så får du min kostymklädda väns nummer och E-post!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!