You are currently browsing the tag archive for the ‘Guinea’ tag.

Då var det dags för det absolut sista inlägget, som blir en fortsättning av den korta sammanfattningen jag börajde på härom veckan. Till dig som nyss hittade hit; Läs det senaste inlägget innan det här och du finner början på sammanfattningen, eller början på slutet som man lite finurligt hade kunnat kalla det. Vill du ha en mer eller eller mindre privat bildvisning så finns mer info i slutet av inlägget…

Jag kom in i Sierra Leone via en gränsövergång där ett gäng trötta millitärer hängde över en gammal kulspruta och tiggde ciggaretter. Vägen försvann efter kulsprutegrabbarna, som förövrigt blev utan cancerpinnar, och den leriga stig jag följde tog mig inåt landet och de djupare skogarna.

Herr Regnperiod gjorde mig sällskap allt oftare ju närmare Freetown jag kom. Då regnet överraskade sökte jag skydd där skydd fanns att få, då jag satt under ett plåttak utanför en skolbyggnad så kom ett gäng nyfikna barn fram. Medans de klottrade ned min vän Gula Febern så passade jag på att ta ett av resans bästa fotografier…

(Senare fick jag reda på varför lektionerna inte startat trots att förmiddagen snart passerat; Läraren, som jag senare stötte på, ville inte gå ut i regnet, antagligen inte resten av eleverna heller…)

Innan jag kom ut ur skogarna och närmare Freetown så var tiden ganska hård, men rolig. Vägarna var små och ibland hade jag vatten upp till knäna, på ett ställe mötte jag ett gäng damer som tvättade i vägen istället för i bäcken. Rostiga vajerfärjor som skvallrade om gågna tider, träkanoter av urholkade stammar samt vingliga träbroar tog mig över alla vackra och översvämmade flodder. De första nätterna i Sierra Leone så sov jag i mitt tält, en gång på en altan till ett hus,en gång ensam i bushen och den sista dagen innan Freetown så tältade jag i ett grutag där ‘black-flies’ bet mig till galenskapens gräns.

Väl framme i huvudstaden Freetown så tog jag semester från semestern. Den underbart kaotiska staden ligger så vackert som den kan; Ena sidan ligger ut mot havet, den andra mot en lagun och kulisserna består av lejonbergen – Sierra Leones. Lägg därtill det faktum att staden är utspridd på flera olika kullar och att den under regnperioden badar i grönska.

I Freetown passade jag på att dricka en del pilsner, få en magsjuka samt ta en del promenader (Fast inte på samma gång). En av promenaderna gick till Malis ambassad, en annan till Liberias. En hel del dollar senare så hade jag två nya visum i passet, två biljetter, så goda som några, till andra äventyr!

Innan jag trampade in i Liberia så tog jag ett stopp på Tiwai Island, ett naturresvervat som täcker en liten ö i en flod. Den regnskogsfyllda ön är känd för sina många apsorter. Jag hann se ett par stycken, snacka med en forskare inom apkomunkation samt komma lite närmare en giftorm än önskat. För att komma till denna vackra ö fick jag korsa en och samma flod ett par gånger, fotot härunder är från en av dessa passager.

Efter att ha frågat runt om en minimal gränsövergång från Sierra Leone till Liberia så valde jag att ta just denna passage, istället för den rekomenderade asfalterade huvudvägen. Jag visste inte mycket om Liberia då jag på små stigar och med träkanoter kom in i detta land. Senare fick jag, från en arg migrationskvinna, att just den vägen var illegal för mig som turist. Som tur var kom hon på det efter jag fått passet stämplat…

Nåväl, en missad storbåt fick mig att ”chatra” en pytteliten plankbåt och åka längs meterbreda kanaler genom otroliga mangrovträsk till Robertsport. En av resans höjdpunkter!

I Robertsport gick cykeln sönder och en tillfällig lösning med gängtejp, en tygbit och ståltråd fick mig till den krigshärjade huvustaden Monrovia. Naiv som jag är så litade jag på min Mcguyverlagning och fortsatte resan. Någon dag senare brakade cykeln ihop rejält. På den Afrikanska kontinenten går allt att laga, och då kan det se ut som på bilden nedan från Buchanan.

Den nyreparerade cykeln tog mig norrut. Jag visste inte vad som väntade längs vägen; Kartorna över Liberia stämmer inte och lokalbefoljningen vet ofta inte längre än till nästa by. Men det räcker ju? Jag fick ofta fråga om vägen och militärstoppen var många. Kortet är från en solnedgång från en liten by i centrala Liberia, från den andra av två Liberianska nätter jag spenderade i polisstationer.

 Efter Liberia trampade jag in i Guiena. Gränsövergången låg vid foten av Mount Nimba och dåliga Liberianska vägar byttes mot ännu sämre Guineanska. Omvägen in i Guinea gav mig fantastiska vyer över Guineaskogarnas kullar, tyvärr var dessa kullar ofta kala från skog och liknade mer de Skottska Högländerna än den Afrikanska urskogen jag förväntade mig.

Staden Nzerekore, Guineas tredje största, kändes som en gigantisk småstad. Marknaden i denna stad var enorm och överraskande en utav resans höjdpunkter, och varför inte låta i alla fall ett foto i denna samling visa upp en Afrikanska stad och inte bara folk och natur?

Nzerekore lämnade jag snabbt, nyfiken på den mer skogstäta delen av landet. På en liten väg, eller stigliknande väg, som i reselitteraturen beskrivs som ”Extremely Rough” tog jag mig norrut längs med slingrande gruvägar genom skogar och över kullar. Vägens klaroranga färg i kombination med växtlighetens mörkgröna vägg är en av de finaste färgkombinationerna jag vet (Det vet ni som besökt min lägenhet…).

 

Efter grönskan blev terrängen allt mer kal och kullarna byttes ut mot enorma gräsvidder. En vacker dag cyklade jag över Niger-Floden och kände en viss glädje och en viss sorg; Kankan, resans slutmål, var bara någon timmes trampande bort.

Kanske var det just i Nigerfloden som jag kastade bort planerna på att ta bussen de sista dagsturerna, hur som helst så blev det till att cykla hela vägen till Bamako. Jag valde med mening bort den fina Kinesiska asfaltsvägen mot en mindre grusväg och fick en av resans lerigaste och blötaste sträckor.

En magsjuka tog kål på en del av reslusten de sista två dagarna, men det var ändå full av glädje jag kom fram till Bamako. Platsen varifrån mitt flyg skulle gå. De sista dagarna i den smutsiga storstaden gick jag i Ramadan-dvala och under kvällarna satt jag i en plaststol och drack pilsner med ett gäng rastafaris. Den sista dagen på resan tog jag mig kraft till att plöja igenom gatumarknaden i staden och insåg att kombinationen bilväg och marknadsstånd är mindre bra, eller åtminstone mer volymkrävande än vad Bamakos gator tillät…

I slutet av Augusti lämnade jag alltså Bamakos gator bakom mig. Den Afrikanska kontinenten kommer det att dröja länge innan jag besöker, inte för att jag inte längtar tillbaka, utan pga min situation med studier och arbete. Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta resan, men om du vill ha en uppfattningen om den så kika igenom bloggen från början!

Jag kommer, som alltid efter mina resor, att fixa ihop ett bildspel att visa upp på 1-2 timmar. Det är i skrivandets stund inte färdigt än, men blir klart innan året är slut.

Är du nyfiken på min resa och mina foton så bjud mig på en påse bullar, en flaska vin eller en semla så visar jag gärna upp dem! Samla ihop några andra nyfikna eller var helt själv, det spelar ingen roll!

Det blir ingen välplanerad eller proffsig föreläsning , men som något för dig som är nyfiken och vill höra ett par rövarhistorier!

Jag ger mina läsare en sista uppmaningen innan den här bloggen lämnas för gott;

Simma lugnt!

Då var det i runda slängar en månad sedan jag lämnade den Afrikanska kontinenten bakom mig. Bloggen skulle egentligen sluta där resan slutade, men jag känner ändå att jag vill tacka Er som följt mig via Cyberspace denna svettiga sommar.

Tack till Er trogna läsare som kommenterat vartenda inlägg, tack till Er som tittat in någon gång ibland och ett tack till Er som bara smygtittat på bilderna någon enstaka gång . Att få en kort kommentar betyder mycket, speciellt om dagarna varit tuffa, så ännu en gång tack till Er som tagit Er tid att plita ned något!

Tack även till Bus4You som pröjsat min och cykelns resa till Kastrup samt till Läkargruppen som hostat upp mina vaccinationer, Mycket snällt!

Hur avslutar jag då bloggen och knyter ihop säcken? Jo, genom ett litet bildspel om 25 bilder från sommaren, dessa bilder får sällskap av en mycket kortfattad resumé av resans strapatser. Detta mestadels för att du som just hittat hit, nu när resan är avslutad, ska få grepp om vad för rövarhistorier de gamla inläggen innehåller. Skulle du vilja höra rövarhistorier live and direct så finns det möjlighet inom en snar framtid, mer information om detta i nästa inlägg…

De 25 bilderna delas upp på två inlägg och idag kan du läsa, och framförallt kika, på resans 38 första dagar. Ett Tramparunts svar på Absolute Music.  Här kommer det alltså, bloggens näst sista inlägg innan jag stänger butiken;

Som vanligt kan du klicka på bilderna för att se dem i en högre upplösning.

Ett par dagars flängande i Banjul gav mig ett visumfyllt pass att stoppa i fickan, korsningen av Gambia tog nån timme och gick genom torra landsskap in i Senegal där jag lämnade de stora vägarna och cyklade in på sandiga stigar i den av rebeller ökända Casamance-regionen. Trots de torrlagda flodbäddarna fanns det oändligt med saftiga mangos som den vänliga befolkningen packade på mig i kubik.

Casamanceregionen tycker nötterna i utrikesdepartementet inte att man ska besöka, men jag har sällan känt mig så välkommen. Senegal har jag föreställt mig som turistigt och fullt av souvenirförsäljare, ack så fel jag hade!

Längs de sandiga kostigarna cyklade jag i två dagar innan jag hoppade in en stor träbåt och tog mig till genom de gröna mangrov träsken till staden Zigiunchor tillsammans med massvis av varor, getter och folk.

I en bar i Zigiunchor mötte jag en Portugis som tog mig till sin väns trädgård där jag tältade en natt efter att ha suttit en eftermiddag och pimplat ljummen öl tillsammans med ett gäng gräsrökande Rastafaris. Portugisen drev en bar i norra Guinea Bissau och där spenderade jag ett par dagar innan jag trampade ned till Bissau.

Portugisens vänner lät mig bo hos dem i ett slitet ödehus i den gamla stadsdelen ‘Old Bissau’. På dagarna vandrade jag runt och kikade på slitna fasader på gamla Portugisiska kolonialbyggnader. På natten somnade jag till det avlägsna ljudet från hamnen på husets takterass bland uppstaplade tegelstenar och krossade takpannor.

Bissau lämnades, efter många om och men, med en träbåt som hamnade i oväder och gav mig resans kallaste kårar. Resten av tiden i Guinea Bissau spenderades längs småvägar mitt  ute i ingenstans där jag såg vilda chimpanser och mötte otroligt vänliga mäniskor som mer än gärna poserade inför kameran, mer eller mindre spontant…

I Guinea Bissau handlade jag upp mina sista stålar i en av alla dessa butiker man finner överallt på kontinenten innan jag på en näst intill lustigt dålig asfaltsväg trampade in i Guinea. Vad tycker då utrikesdepartementet om att man besöker Guinea Bissau med dess otroligt gästfria befolkning? Jo, likadant som de tycker om Casamance; Förbjudet…

I Guinea, även kallat Guinea Conacry, mötte jag en av få platser jag planerat att besöka; Fouta Djalon.

Fouta Djalon, de Guineanska högländerna, kom jag in på via pyttesmå bilvägar helt utan biltrafik och branta småstigar. Utsikten blev finare för var dag och kilometrarna blev allt färre allteftersom höjdmeterna tickde uppåt.

Målet för min första vecka i Guinea var Mali-ville, det högst belägna samhället och längs vägen dit mötte jag många vänliga själar och en natur utan dess like! Jag sov i lerhyddor, tältade i vildmarken och slockande en kväll helt utmattad under ett solskydd. Kommunikationen var på, från min sida, urusel franska direkt tagen ur en frasbok som ständigt låg i frontväskan; Cest’ pa bien, typ.

Att jag var så gott som otränad innan min tripp fick jag bistert ånga då jag putte min cykel uppför backarna mot Mali-ville. En förmiddag hade jag sällskap av en enarmad man, samma man visade mig en klättrande kameleont som fastnade på min kamera.

Efter ett par dagar av uppförsbackar nådde jag till slut den lilla bergsbyn kallad Mali. Längs de molnkantrade grusgatorna mötte jag en engelskalärare som tog mig runt som guide och visade mig bland annat upp på toppen av Mount Loura, Fouta Djalons högsta punkt med en viduderlig utsikt.

Engelskaläraren mötte ett par dagar senare upp mig i den kaotiska småstaden Labe varifrån jag tog en grusväg in i urtidslandskapet längs Telimele-vägen; Gröna kullar, lianer som hängde över vägen och röda klätterväxtbeklädda klippor var vid min sida under några dagar då jag plöjde ned för backarna ut ur Fouta Djalon.

Längs den slingriga vägen mötte jag ett par män som högg ut fin sand ur klippväggarna och de visade mig runt i de sfäriska rummen, otroligt vackert och ännu ett av resans alla spontana studiebesök jag halkade in på.

Alla dessa intresserade, vänliga och lugna mäniskorna jag mötte överallt i Guinea var en av resans höjdpunkter, men vad tycker utrikesdepartementet om att man besöker Guinea? Förbjudet…

Väl ute ur Fouta Djalon väntade jag ut en hemsk magparasit på ett ännu hemskare hotell. Då benen bar mig igen så styrde jag kosan in på en stig som tillsammans med ett par träkanotsfärder ledde mig in till Sierra Leone. Det som händer i Sierra Leone stannar i Sierra Leone, eller?

Knappast, men du får vänta en vecka på den historien och de sista 13 bilderna.

Simma lugnt!

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

Tack för alla komentarer, kul!

 Innan dagens inlägg utlyser jag en som en engångsföreteelse en läsartävling. Hur många kilometer kommer jag att ha trampat, rullat och puttat cykeln fram under denna resan?

Skriv ned din gissning i komentarsfältet innan Onsdag 13.00 Svensk tid. Närmast vinner ett hemligt pris som jag personligen inhandlar på Bamakos galna marknad. Priset kan hämtas eller fås per post, ingen vinstskatt betalas av vinnaren… Nog med trams, här kommer ett av de sista inläggen; 

 

Jag vaknade upp i mitt tält, förvånad över att det inte regnat på över ett dygn. Efter lite havegrynsgröt packade jag ned tältet och ledde ut cykeln från den lilla stigen som plöjde genom daggvåta midjehöga växter.

 Jag började trampa längs raksträckan samtidigt som solen började sin färd över himmelen. Vid en nedförsbacke såg jag hur Hauta Guineas slätter bredde ut sig, det definitiva slutet för kullarna och bergen bakom mig.

 

Jag hade en lätt huvudvärk och kände mig något krasslig. Molnen blev långamt allt flera och den lilla utsikten jag väl hade i denna platta miljö blev inte vackrare av soljusbristen.

 Jag kände mig sliten och det enda jag ville var att komma fram till Kankan och slappna av. En dålig dag, en sådan dag man tappar mackan med smöret nedåt, ni vet.

 

Allt eftersom kilometerna tickade på så blev jag omkörd av allt fler bilar och motorcyklar. Varje fordon drog med sig stora mängder damm som fastnade på mina svettiga armar och ben, i näsan samt inte minst i hals och lungor. Jag borde gjort som de flesta av de motorcyklister jag såg; täcka mitt ansikte med en scarf, men jag hade inget lämpligt tygstycke.

 Allt damm gjorde mig irriterad och jag vet inte om det var irritationen eller själva dammet som gjorde huvudvärken värre. Värre blev den i alla fall.

 

Jag tappade lusten, så här sista cykeldagen. Det var inte kul längre. Utsikten var tråkig, ungarna som skrek ‘Toubab’ var inte lika chamriga som alltid och det kändes som en evighet att komma in till Kankan.

 Men in till Kankan kom jag. Jag cyklade runt och letade efter ett hotell, jag kände mig helt slut och ville bara ta det lugnt. Av misstag kom jag in på marknadsgatan där total kaos rådde. Mitt i blandingen av folk, motorcyklar och gatustånd så grabbade en polis tag i mig vid en korning. Han pratade på på franska och jag förstod att jag försökt cykla in på enkelriktat, vilket flera motorcyklister framför också gjort men utan att bli stoppade. Rasism finns inte bara i Europa.

 Polisen nämde också ett belopp i Frang och jag fattade vart det hela skulle leda. Jag försökte slita mig loss i folkmassan men han höll ett fast tag i mitt styre. Jag svarade att jag inte förstår franska. Han frågade ”Do jo spik inglish?”, och jag svarade

”Petit; petit”, lite, lite.

 Det var nog för polisen att släppa mig och jag trampade vidare genom Kankans dammiga gator.

 

På en liten större gata passerade en motorcykel mig i hög fart, säkert över 50 knyck,  rakt från sidan, bara en halvmeter ifrån mina bakväskor. Jag stannade direkt och såg i samma sekund hur denna motorcykel skenade rakt ned i ett av de djupa betongdiken som alltid kantrar Afrikanska stadsgator. Mannen som körde och en liten kille som suttit bakom honom flög framstupa över styret och det hela såg minst sagt otäckt ut. Mannen kom snabbt upp på benen, pojken likaså. Pojken började sedan halta runt i en ring, uppenbart chockad. Mannen putte då ned pojken på rygg och började sedan rycka våldsamt i hans ben som om det vore en gammal motorgräsklippare.

 Jag stod kvar mitt i gatan fastfrusen i samma position som jag stannat i och om det existerat fågelholkar i Guinea så hade befolkningen tyckt att jag såg ut som en sådan. Under minuten detta hände så samlades fler och fler folk. Vissa tittade på mig och med tanke på att jag var den sista i närheten innan krashen så ville jag absolut inte bli indragen i den Guinianska rättvisan. Polisväsendet existerar enbart för mutor. Här dömmer pöbeln, kanske inte rättvist, men garanterat hårt.

 Jag cyklade snabbt vidare, fann ett hotell och la mig för att vila.

 Det som skulle vara slutet på cyklingen kändes tomt. Ska de vara så här? Inget mer?

 Skulle detta vara sista cykeldagen? En av de mycket få tråkiga dagarna på resan. Skulle jag ta bussen till Bamako, en resa på en halvdag längs bra vägar?

 Den enda gången jag tagit buss under resan, i Sierra Leone, så kändes det trist. Det var för enkelt, och framför allt; Det är gjort.

Jag har rest med Bussar, Bushtaxis, Minibussar, Pick-Up´s, Båtar, Kanoter, Tåg och Lastbilar på denna kontinent under ett års tid. Det är liksom inte spännande längre.

 Getterna på taket, trängslen, folket man möter, businessen genom bussfönstret, de ständiga förseningarna, motorkrångel, punkteringar etc. Det är kul ett tag, till och med kul i ett år, men för mig är de gjort. Man läser inte en bok två gånger, inte jag i alla fall.

 Så svaret blir; Nä, Resans sista cykeldag är icke kommen. Efter att ha funnit några mangos på Kankans gator och efter att ha vilat ut och blivit bjuden på ett par öl så bestämde jag mig;

 Så här kan det bara inte sluta, mycket snart sätter jag punkt för resan och för bloggen, men inte ännu.

 Jag ska fanimej cykla till Bamako. Sådetså. Bussar är för nördar…

 Simma lugnt och komentera!

Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!

Hur är utformningen på bloggen? Lagom långa inlägg? För mycket dravel? För lite kilometerfakta?  För personligt eller tvärtom? Komentera gärna vad just DU tycker!

 Ni vet hur dofter kan få en att minnas saker man inte visste fanns kvar i minnet, Hur de liksom kan slunga en tillbaka i tiden på ett litet kick.  Om någon glömt ett klädesplagg hemma hos mig brukar jag, om jag inte känner igen det, lukta på det och så gott som alltid gissa rätt på vems klädesplagget i fråga är.

 Då jag plockade ned mitt tält i Gougoudje rapade jag till. Lukten som spred sig i munnen kände jag igen allt för väl. Samma verdervärdiga smak hade jag känt då jag fick Giardiasis i Kamerun för ett par år sedan.

 Giardiasis, denna encelliga men jävliga parasit som man får i sig av dåligt dricksvatten. Aptitlösheten jag känt, tröttheten, känslan av att maten samlas i en hård osmältbar klump i magsäcken och den allmänna olustkänslan till det mesta kände jag igen. Då jag tittade närmare på mig själv upptäckte jag även de förlorade kilona. Inte för att jag varit tjock förut, men nu hade jag magrat. Mindes den gången i Kameruns västra delar då jag med kamerans självutlösaren tog kort på mig själv i kalsonger för att se om jag smalnat av.

 Ibland är det dumt att inte ha en reskamrat som märker sådana detaljer, en sådan reskamrat hade nog upptäckt min minskade reslust flera dagar före mig själv…

 

Vädret på morgonen var mulet och jag visste att närmsta stad som låg åt mitt håll, det vill säga mot Sierra-Leone, låg över 110kilometer bort. Kindia.  Jag var rejält trött, trots all sömn, och kände mig allmänt risig. Då jag trampat de första 25 kilometrarna och fått i mig lite frukost så bestämde jag mig; Jag måste ta mig till Kindia denna dag, få tag i medicin, växla pengar och sedan ta det lugnt tills jag känner mig som folk igen… 

Jag satte på autopiloten och trampade.

I fjärran såg man bergsformationer uppstickande likt Ayers Rock, vägen kantrades av en blandning av uppodlad mark och ren skog. Då och då passerade man de fula svedjebruk som  de använder sig av; Bönderna bränner helt sonika ned all växtlighet inom ett  område för att kunna använda det till odling, förödande för både djur- och växtliv och mycket tråkigt att se…

 Någonstans halvvägs stannade jag i en by, fick i mig några små grillspett med kött och snackade samtidigt med en motorcykelkille  som kunde lite engelska och hade bra koll på de delar av Sierra Leone som jag planerar att trampa i. 

     

Han upplyste mig även att jag hunnit med lite mindre än hälften  till Kindia, cykeldatorn stod på 55km då jag cyklade från detta lilla lunchstopp. Timmarna efter lunchen gick långsamt. Kullarna, som inte alls var så stora, kändes långa och sega och solen blev starkare då molnen blev färre. Jag fick i mig ett par kex och en hel del vatten, men bara tanken på mat stod mig upp i halsen.

 

Hade det inte varit för den otroliga miljö som omgav mig de sista milen så hade jag nog inte orkat. Jag funderade flera gånger på att stoppa en bil och lifta sista biten, men likt Alfons Åberg så ‘skulle jag bara’. Så här i efterhand är jag glad att jag långsamt cyklade fram istället för svishade fram i en bil, utsikten i kvällens sista magiska minuter av solsken var helt otroligt. Ett sant värdigt avsked av Fouta Djalon!

                                          

Väl inne i staden Kindia var jag helt slut. Jag såg bara rakt fram och mumlade mellan stängda läppar fram hälsningar som svar på alla som hälsade. Då jag frågade mig fram efter ett billigt hotell så funderade jag på om jag sett en mer tätbefolkad och trång stad i Afrika. Jag har aldrig varit i Indien, men det är så här jag inbillar mig att det är. I en allmänt hetsig stämning, smutsiga gator och en gedigen ocharmighet blandades marknadsstånd, frukthögar, motorcyklar, lastbilar samt skräp. Djur, både styckade, grillade och rusande sådana trängdes bland borden utanför skivförsäjarnas butiker varifrån musiken dånade.

 

Jag fann ett hotell snabbt, ett enkelt sådant med en säng, fyra betongväggar, en trasig stol och en vrå att tvätta av sig i. Det var hur som helst rent och spindelfritt. Jag kollapsade på sängen och sov i ett par timmar, sedan gav jag mig ut och skaffade dricksvatten samt köpte lite grillspett och bröd som jag tvingade i mig innan jag återigen somnade in dödstrött efter dagens 118km på grusvägar…

 I skrivandets stund, dagen efter den sjuka cykelturen, så har jag köpt antibiotika och hoppas på bättring. Hjälper inte detta, vilket jag tror det gör, så får jag träffa Farbror doktorn.

 Hur som helst, nu är det dags för vila. Jag har lovat mig själv att sluta upp med aldeles för långa vansinnesfärder…

 Simma lugnt!

Vissa vägar minns man väl. Från förra cykelresan är två givna klassiker den sanslösa Transfagaransan i Rumänien. Lika nära hjärtat ligger den otroligt vackra Military Highway i Georgien. Vägen mellan Dougul Touma och Gougoudje i Guineas Fouta Djalon blir utan tvekan nummer tre…

En man ett par kilometer bort hade gett mig rådet att fråga efter ‘Sous-préfet’, och det var detta råd som gav mig gratis boende i Dougul Touma, denna lilla by längst upp på en kulle med panoramautsikt i nästan alla väderstreck.

Vägen från Labe hade varit enkel, först ett par mil tråkig asfaltsväg, sedan resten grusväg. Vid avtagsvägen stannade en bil med en tysk i och jag fick en trevlig konversation, tysken var förövrigt den tredje vita personen jag sett sedan jag för över tre veckor sedan äntrade Guinea…

Resten av resan borde gått enkelt; grusvägarna var inte fullt så dåliga som i norr och lutningarna gick visserligen uppåt, men inte alls lika farligt sluttande som runt Mali. Det som gjorde denna turen på över nio mil tuff var min mage. Jag trodde mina magprobem gick över i Labe, men efter halva dagen mötte de upp mig och tvingade mig att panikgödsla den redan gröna terrängen ett par gånger.

En skål med ris och jordnötssås samt en läskeblask blev kvällsmaten den dagen innan jag spände upp innertältet på golvet i rummet jag tilldelats. Spindlarna, den sunkiga mardrassen samt myggornas surr gjorde detta val självklart.

Dagen efter köpte jag en bit bröd och rullade ned för kullarna längs en grusstig som kom att slutta nedåt under en långt tid. Jag stannade utanför en grotta och åt motvilligt frukost. Aptiten fanns inte där och risgrynsgröten och kaffet liksom stannade upp likt ett bouleklot i magsäcken. Då maten intagits kollade jag in grottan och fortsatte sedan att rulla nedåt.

 

       

Då dimman lättat såg man anledningen till att Micheline-kartan markerat denna led som ”Scenic Route”; gigantiska kantiga klippväggar klädda av klätterväxter stod upp likt höga murar i den gröna terrängen. Borta i horisonten såg jag avrundade bergstoppar sticka upp då jag långsamt bromsade mig fram längs den rödoranga vägen. Solen lyste upp vissa toppar medan molnen skuggande andra och detta sanslöst vackra skådespel varade ända till eftermiddagen.

Fåglar kvittrade och lianer hängde över vägen, vattendragen täcktes nästan helt av överväxande grönska och hade det inte varit för något enstaka uppstickande hustak i det gröna hav som utsikterna bjöd på så hade jag trott att jag flyttats tillbaka till krita-perioden.

En lastbil täckte upp en del av den smala vägen och tvingade mig att sakta ned. Bakom denna lastbils sandyllda flak stod ett gäng arbetare och skyfflade sand ur en grotta. De var lika nyfikna på mig som jag var på grottan och likt en av de sju dvärgarna visade en man runt mig bland dessa ur sandstenen uthuggna rum. Bland de vita väggarna med rödfläckiga inslag förklarade mannen hur de hugger ut avrundade rum bit för bit för att inte grottan skall rasa in.

Jag rullade vidare och efter ett tag var jag i en av dalarna som klipporna omger. Jag såg ett vattenfall i fjärran då jag cyklade uppåt och det böljande landsskapet tycktes fortsätta in i oändligheten. Vägen gick upp och ned för kullar och då eftermiddagen kom så var molnen borta och solen började bränna.

Jag kom till byn Le Mîro där jag fyllde på med vatten innan jag trampade de sista kilometrana till floden Kakrima. Denna relativt smala passage trafikeras av en vajerfärja, men jag var beredd på att ta en kanot för att spara både tid och pengar. Väl framme vid flodkanten fanns det inget val.

         

Ingen kanot, eller ens person, var på min sida av floden. Mannen som drev färjan ropade något från andra sidan och började sedan dra pråmen framåt. Vajern som egentligen skulle ha drivit färjan låg likt ett garnystan på strandkanten och den tunga båten drogs fram längs styrvajern av en enda person med en stor grenklyka, något som måste varit extremt jobbigt. Färden över gick snabbare än man kan tro och det blev en löjlig diskussion om priset då mannen ville ha 50 kronor för arbetet.

Priset för arbete i Afrika är alltid lågt, speciellt om det inte innefattar någon kostnad för den som utför arbetet. 50 kronor, mer än min dagbudget, för 20 minuters arbete var bara skrattretande. Nu kanske ni tycker att jag är en sniken vit man som vägrar den fattiga Afrikanen en peng, men lika gärna som ni betalar tiodubbelt för en öl på Mallorca gör jag detsamma här. Och hur mycket pengar sponsrar förresten ni den Guinianska ekonomin med?

Nåväl, ett par svettiga kilometer i eftermiddagssolen tog mig till byn Gougoudje där den lilla grusvägen nådde ”A national road”, det vill säga en något större grusväg. Av en slump mötte jag en annan ‘Sous-préfet’ som gav mig ett rum. Vad är en ‘Sous-préfet’? Jag har inte en aning, någon läsare som vet? Hur som helst så har de rum för förbipasserande arbetare och ibland kan man som turist tydligen slinka in.

Helt utan energi sov jag flera timmar innan jag sent på kvällen vaknade, åt en baguette och somnade tungt i det svala tältet jag spänt upp på husets veranda. Innan jag somnade kom jag på att jag, förutom kvällsbaguetten, inte ätit sedan frukost.

En karriär som Bushtaxixhaffis?

 Kroppen var i obalans och skrek efter näring, men aptiten gick bara inte att finna. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att det var dags att göra nåt åt detta problem. Hur det gick får du, och faktiskt jag med, reda på om ett tag.

Simma lungt!

Just det; Om du tycker att bloggen är läsvärd så får du gärna skriva en kommentar, eller ännu hellre posta en länk på Facebook eller dylikt. Då inläggen släpps är jag ute i bushen och då är det svårt att föra den vidare…

‘Det skall synas att man är utbildad’ blir hans svar då jag ger han en komplimang för hans klädstil.
Engelskaläraren på sommarlov mötte jag i Malin, men han möter även upp mig i Labe.

Han visar mig de bästa av de minsta restaurangerna, han fixar en motorcykel och drar med mig till några imponerande vattenfall och som avslutning på det hela så fixar han flott boende åt mig hos hans chef.

 

Leriga småstigar på motorcykel i ösregn, Nattklubbsbesök eller en svettig promenad till Fouta Djallons högsta punkt spelar ingen roll; Kostymen skall vara på!

Chutes De Saala

Mount Loura - Fouta Djalons topp

 

Nu har min kostymklädde vän åkt tillbaka till Mali, jag är kvar i hans chefs romersk-pelar-fyllda villa. Chefen själv som är i Conakry har jag aldrig mött. Förutom en tjänare så är jag ensam med Elektricitet, kabel-tv och en egen dubbelsäng, lyx!

Vad vill då min kostymklädda vän ha för denna flerdagarsguidning?

Inget, han vill bara ägna sig åt sitt största intresse i detta Franklofona land; Att tala engelska…

Bubbelbad a´la Fouta Djalon

Simma Lugnt!

Och du; Ska du till Guinea och Fouta Djalon så kontakta mig så får du min kostymklädda väns nummer och E-post!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!