You are currently browsing the tag archive for the ‘Gambia’ tag.

Då var det i runda slängar en månad sedan jag lämnade den Afrikanska kontinenten bakom mig. Bloggen skulle egentligen sluta där resan slutade, men jag känner ändå att jag vill tacka Er som följt mig via Cyberspace denna svettiga sommar.

Tack till Er trogna läsare som kommenterat vartenda inlägg, tack till Er som tittat in någon gång ibland och ett tack till Er som bara smygtittat på bilderna någon enstaka gång . Att få en kort kommentar betyder mycket, speciellt om dagarna varit tuffa, så ännu en gång tack till Er som tagit Er tid att plita ned något!

Tack även till Bus4You som pröjsat min och cykelns resa till Kastrup samt till Läkargruppen som hostat upp mina vaccinationer, Mycket snällt!

Hur avslutar jag då bloggen och knyter ihop säcken? Jo, genom ett litet bildspel om 25 bilder från sommaren, dessa bilder får sällskap av en mycket kortfattad resumé av resans strapatser. Detta mestadels för att du som just hittat hit, nu när resan är avslutad, ska få grepp om vad för rövarhistorier de gamla inläggen innehåller. Skulle du vilja höra rövarhistorier live and direct så finns det möjlighet inom en snar framtid, mer information om detta i nästa inlägg…

De 25 bilderna delas upp på två inlägg och idag kan du läsa, och framförallt kika, på resans 38 första dagar. Ett Tramparunts svar på Absolute Music.  Här kommer det alltså, bloggens näst sista inlägg innan jag stänger butiken;

Som vanligt kan du klicka på bilderna för att se dem i en högre upplösning.

Ett par dagars flängande i Banjul gav mig ett visumfyllt pass att stoppa i fickan, korsningen av Gambia tog nån timme och gick genom torra landsskap in i Senegal där jag lämnade de stora vägarna och cyklade in på sandiga stigar i den av rebeller ökända Casamance-regionen. Trots de torrlagda flodbäddarna fanns det oändligt med saftiga mangos som den vänliga befolkningen packade på mig i kubik.

Casamanceregionen tycker nötterna i utrikesdepartementet inte att man ska besöka, men jag har sällan känt mig så välkommen. Senegal har jag föreställt mig som turistigt och fullt av souvenirförsäljare, ack så fel jag hade!

Längs de sandiga kostigarna cyklade jag i två dagar innan jag hoppade in en stor träbåt och tog mig till genom de gröna mangrov träsken till staden Zigiunchor tillsammans med massvis av varor, getter och folk.

I en bar i Zigiunchor mötte jag en Portugis som tog mig till sin väns trädgård där jag tältade en natt efter att ha suttit en eftermiddag och pimplat ljummen öl tillsammans med ett gäng gräsrökande Rastafaris. Portugisen drev en bar i norra Guinea Bissau och där spenderade jag ett par dagar innan jag trampade ned till Bissau.

Portugisens vänner lät mig bo hos dem i ett slitet ödehus i den gamla stadsdelen ‘Old Bissau’. På dagarna vandrade jag runt och kikade på slitna fasader på gamla Portugisiska kolonialbyggnader. På natten somnade jag till det avlägsna ljudet från hamnen på husets takterass bland uppstaplade tegelstenar och krossade takpannor.

Bissau lämnades, efter många om och men, med en träbåt som hamnade i oväder och gav mig resans kallaste kårar. Resten av tiden i Guinea Bissau spenderades längs småvägar mitt  ute i ingenstans där jag såg vilda chimpanser och mötte otroligt vänliga mäniskor som mer än gärna poserade inför kameran, mer eller mindre spontant…

I Guinea Bissau handlade jag upp mina sista stålar i en av alla dessa butiker man finner överallt på kontinenten innan jag på en näst intill lustigt dålig asfaltsväg trampade in i Guinea. Vad tycker då utrikesdepartementet om att man besöker Guinea Bissau med dess otroligt gästfria befolkning? Jo, likadant som de tycker om Casamance; Förbjudet…

I Guinea, även kallat Guinea Conacry, mötte jag en av få platser jag planerat att besöka; Fouta Djalon.

Fouta Djalon, de Guineanska högländerna, kom jag in på via pyttesmå bilvägar helt utan biltrafik och branta småstigar. Utsikten blev finare för var dag och kilometrarna blev allt färre allteftersom höjdmeterna tickde uppåt.

Målet för min första vecka i Guinea var Mali-ville, det högst belägna samhället och längs vägen dit mötte jag många vänliga själar och en natur utan dess like! Jag sov i lerhyddor, tältade i vildmarken och slockande en kväll helt utmattad under ett solskydd. Kommunikationen var på, från min sida, urusel franska direkt tagen ur en frasbok som ständigt låg i frontväskan; Cest’ pa bien, typ.

Att jag var så gott som otränad innan min tripp fick jag bistert ånga då jag putte min cykel uppför backarna mot Mali-ville. En förmiddag hade jag sällskap av en enarmad man, samma man visade mig en klättrande kameleont som fastnade på min kamera.

Efter ett par dagar av uppförsbackar nådde jag till slut den lilla bergsbyn kallad Mali. Längs de molnkantrade grusgatorna mötte jag en engelskalärare som tog mig runt som guide och visade mig bland annat upp på toppen av Mount Loura, Fouta Djalons högsta punkt med en viduderlig utsikt.

Engelskaläraren mötte ett par dagar senare upp mig i den kaotiska småstaden Labe varifrån jag tog en grusväg in i urtidslandskapet längs Telimele-vägen; Gröna kullar, lianer som hängde över vägen och röda klätterväxtbeklädda klippor var vid min sida under några dagar då jag plöjde ned för backarna ut ur Fouta Djalon.

Längs den slingriga vägen mötte jag ett par män som högg ut fin sand ur klippväggarna och de visade mig runt i de sfäriska rummen, otroligt vackert och ännu ett av resans alla spontana studiebesök jag halkade in på.

Alla dessa intresserade, vänliga och lugna mäniskorna jag mötte överallt i Guinea var en av resans höjdpunkter, men vad tycker utrikesdepartementet om att man besöker Guinea? Förbjudet…

Väl ute ur Fouta Djalon väntade jag ut en hemsk magparasit på ett ännu hemskare hotell. Då benen bar mig igen så styrde jag kosan in på en stig som tillsammans med ett par träkanotsfärder ledde mig in till Sierra Leone. Det som händer i Sierra Leone stannar i Sierra Leone, eller?

Knappast, men du får vänta en vecka på den historien och de sista 13 bilderna.

Simma lugnt!

Jag hade cyklat hela morgonen då jag hörde någon vissla och skrika till. Just att folk skriker åt mig hör tíll vanligheterna, allt som oftast är det hudfärgen de ropar. Ropar ni ”svart man” eller ”svarting” i Sverige ofta?

Att folk visslar och vill att man ska stanna är också det vanligt, denna gång vinkade eller hälsade jag inte från sadeln, som jag oftast gör, utan svängde av asfaltsvägen och plöjde genom sanden och dammet de femtiotal metrarna som skiljde mig från mannen som visslat. Jag var nära gränsen mot Senegal och väntade mig en millitär- eller poliskontroll när som helst, just en sådan kontroll trodde jag att jag hamnat vid eftersom det fanns både en rejäl radiomast och en något finare jeep vi sidan om huset. En missad stämpel och en tillbakatur är inget jag längtar efter…

‘Kontrollen’ visade sig vara en sjukhus och att de visslade in mig berodde mer på nyfikenhet och uttråkning än på någon vilja att reda ut min hälsa eller stämpla mitt pass.

       

En rundtur genom sjukhusets sparsamt inredda rum visade medicinflaskor som stod utan etiketter i ett skåp och läkarens skrivbord där tablettburkar och oförpackade tabletter tillsammans med papper och stetoskop låg i en enda röra. Sjukhuset är vissa månader helt utan medicin och renlighetsnivån är likvärdig med en svensk korvmoj. Torrperioden som nu råder i Gambia gör att dammet yr omkring i rummen och knappast bidrar till hygienen.

       

Skuggan utanför det lilla sjukhuset var underbar att vila mina svettiga ben i, trots att klockan bara var runt 10 så var solen mördande. Vetskapen om att de knappast skulle bli kallare ju högre solen steg på himmelen fick mig att börja trampa igen. Gränskontrollen till Senegal gick mycket smidigt och vägen, som varit i fint skick ända sedan Serekunda fortsatte att vara lika fin allteftersom kilometerna tickade på söderut.

”Clean heart people need no Battman”

Ju närmare gränsen jag kom desto grönare hade det blivit, Gambias torra buskar och korttjocka baobabträd hade successivt bytts ut mot allt högre träd och fler gröna växter, och när jag rullade in till Senegal så tog grönskan över rejält. Gigantiska träd med stammar tjocka som hus kantrade vägen och gjorde att man kände sig mycket liten som människa där man tittade upp från sadeln

Casamceregionen som jag trätt in i då jag passerade landsgränsen är ökänd för sin rebellaktivitet som hållt på i åratal, om än väldigt sporadiskt. Beväpnade rånare eller frihetskämpande hjältar beror på vem du frågar, men jag har en känsla av att det förstnämna är mer korrekt…

Denna konflikt gjorde att jag passerade ett antal millitärposter längs vägen. Oftast i Afrika så består millitärstopp av en halvsovandes soldat under ett mangoträd med en gammal Kalashnikov vid sin sida. Här i Casamance var det annorlunda, här är soldaterna redo. Pansarvagnar, tung beväpning och flera patrullerande bilar var det som märktes av konflikten. De soldater jag frågade hävdade att läget var lugnt och eftersom flera bushtaxis och lastbilar passerade så var jag inte orolig det minsta.

Då stora visaren passerat två var solen såpass stekande att jag tog pauser minst varje halvtimme. Svetten rann och gjorde det mycket svårt att få solkrämen att stanna kvar. Speciellt svettiga att passera var de öpnna partier av antingen snålt fyllda floder eller torra flodbäddar jag tvingades korsa. En millitär innan en av dessa broar berättade att hettan är som värst nu, just innan regnperioden.

       

Många var de gånger jag stannade till för att fylla på mina petflaskor med vatten i byarnas brunnar och trots att jag drack mer vatten än jag någonsin druckigt så kände jag mig ändå uttorkad då jag svängde av vägen för att ordna med lunch.
Medans jag intog dagens soppan kikade jag på de klarblå fåglarna som lekte omkring på marken och då jag diskat ur min bytta kom ett gäng nyfikna ungar fram till foten av det stora träd jag vilat under. Min kamera gjorde stor succé och efter att alla sett kortet så cyklade jag vidare längs den plana asfaltsvägen.

Att cykla på asfalt är bra om man vill avverka stora avstånd, men det är inte speciellt spännande. Jag hade tänkt att ta det lugnt denna dag på resan, den första cykeldagen och min födelsedag, men behaget i att vara tillbaka i sadeln och vara tillbaka i Afrikas byar gjorde det ekelt att trampa de 95 kilometrarna jag under dagen avverkade.

       

Ett vattenstopp lät mig få en kort inblick ett ugnsbygge. 2 killar slet i den starka solen med att blanda sand och vatten. Denna lera fixades sedan upp likt en mur. Ett sant hantverk som imponerade, det enda som inte var gjort av sand och vatten var ugnsluckan. Ugnen skulle ta en vecka att bygga upp och den vara i ungefär tre år. Visst känns svenska hantverkare lite fjolliga med alla sina verktyg när dessa grabbar kan bygga en ugn god nog åt ett bageri med hjälp av en hink och en spade samt vatten och sand?

De sista kilometerna blev hårda för en kille nyss ditkommen från den svenska våren, den sista flodbädden kändes oändlig och jag märkte hur solen bränt upp vänstervaden ganska illa. Skuggan under ett litet tak på ett par pålar i den karga omgivningen blev årets bästa födelsedagspresent. På en ranglig bänk fick jag upp min energinivå med hjälp av de sista kokoskakorna jag köpt på Serekundas marknad och trampandet fortsatte den sista kilometern.

Ganska trött, mycket dammig och extremt svettig kom jag fram till ett samhälle med namnet Baila där jag hittade ett stängt ”hotell”. Ryktet gick mellan husen och skjulen och efter ett tag kom en man som visade mig in på området bakom den stängda grinden. Det visade sig efter en timma att denna man bara hade som uppgift att vänta med mig tills föreståndaren kom med nyckeln. Föreståndaren ersattes senare med nattvakten, en liten spinkig, men omotiverat glad man i kalsonger som drack hinkvis med starkt te. Om man nu kan dricka hinkvis ur det i de små teglasen de använder…

Eftersom dagen varit såpass givande gjorde det inte så mycket att jag i denna muslimska by fick skåla in min födelsedag i avslagen Africa-cola istället för pilsner. Medan jag sippade på den sliskiga drycken försökte jag på knagglig franska få ut information om de kommande dagarnas rutt; Bort från asfalten och in bland Casamances småstigar…

Hur det gick håller jag på att skriva just nu. Du kan läsa det om ett tag, Inshallah!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!