You are currently browsing the tag archive for the ‘Guinea-Bissau’ tag.

Då var det i runda slängar en månad sedan jag lämnade den Afrikanska kontinenten bakom mig. Bloggen skulle egentligen sluta där resan slutade, men jag känner ändå att jag vill tacka Er som följt mig via Cyberspace denna svettiga sommar.

Tack till Er trogna läsare som kommenterat vartenda inlägg, tack till Er som tittat in någon gång ibland och ett tack till Er som bara smygtittat på bilderna någon enstaka gång . Att få en kort kommentar betyder mycket, speciellt om dagarna varit tuffa, så ännu en gång tack till Er som tagit Er tid att plita ned något!

Tack även till Bus4You som pröjsat min och cykelns resa till Kastrup samt till Läkargruppen som hostat upp mina vaccinationer, Mycket snällt!

Hur avslutar jag då bloggen och knyter ihop säcken? Jo, genom ett litet bildspel om 25 bilder från sommaren, dessa bilder får sällskap av en mycket kortfattad resumé av resans strapatser. Detta mestadels för att du som just hittat hit, nu när resan är avslutad, ska få grepp om vad för rövarhistorier de gamla inläggen innehåller. Skulle du vilja höra rövarhistorier live and direct så finns det möjlighet inom en snar framtid, mer information om detta i nästa inlägg…

De 25 bilderna delas upp på två inlägg och idag kan du läsa, och framförallt kika, på resans 38 första dagar. Ett Tramparunts svar på Absolute Music.  Här kommer det alltså, bloggens näst sista inlägg innan jag stänger butiken;

Som vanligt kan du klicka på bilderna för att se dem i en högre upplösning.

Ett par dagars flängande i Banjul gav mig ett visumfyllt pass att stoppa i fickan, korsningen av Gambia tog nån timme och gick genom torra landsskap in i Senegal där jag lämnade de stora vägarna och cyklade in på sandiga stigar i den av rebeller ökända Casamance-regionen. Trots de torrlagda flodbäddarna fanns det oändligt med saftiga mangos som den vänliga befolkningen packade på mig i kubik.

Casamanceregionen tycker nötterna i utrikesdepartementet inte att man ska besöka, men jag har sällan känt mig så välkommen. Senegal har jag föreställt mig som turistigt och fullt av souvenirförsäljare, ack så fel jag hade!

Längs de sandiga kostigarna cyklade jag i två dagar innan jag hoppade in en stor träbåt och tog mig till genom de gröna mangrov träsken till staden Zigiunchor tillsammans med massvis av varor, getter och folk.

I en bar i Zigiunchor mötte jag en Portugis som tog mig till sin väns trädgård där jag tältade en natt efter att ha suttit en eftermiddag och pimplat ljummen öl tillsammans med ett gäng gräsrökande Rastafaris. Portugisen drev en bar i norra Guinea Bissau och där spenderade jag ett par dagar innan jag trampade ned till Bissau.

Portugisens vänner lät mig bo hos dem i ett slitet ödehus i den gamla stadsdelen ‘Old Bissau’. På dagarna vandrade jag runt och kikade på slitna fasader på gamla Portugisiska kolonialbyggnader. På natten somnade jag till det avlägsna ljudet från hamnen på husets takterass bland uppstaplade tegelstenar och krossade takpannor.

Bissau lämnades, efter många om och men, med en träbåt som hamnade i oväder och gav mig resans kallaste kårar. Resten av tiden i Guinea Bissau spenderades längs småvägar mitt  ute i ingenstans där jag såg vilda chimpanser och mötte otroligt vänliga mäniskor som mer än gärna poserade inför kameran, mer eller mindre spontant…

I Guinea Bissau handlade jag upp mina sista stålar i en av alla dessa butiker man finner överallt på kontinenten innan jag på en näst intill lustigt dålig asfaltsväg trampade in i Guinea. Vad tycker då utrikesdepartementet om att man besöker Guinea Bissau med dess otroligt gästfria befolkning? Jo, likadant som de tycker om Casamance; Förbjudet…

I Guinea, även kallat Guinea Conacry, mötte jag en av få platser jag planerat att besöka; Fouta Djalon.

Fouta Djalon, de Guineanska högländerna, kom jag in på via pyttesmå bilvägar helt utan biltrafik och branta småstigar. Utsikten blev finare för var dag och kilometrarna blev allt färre allteftersom höjdmeterna tickde uppåt.

Målet för min första vecka i Guinea var Mali-ville, det högst belägna samhället och längs vägen dit mötte jag många vänliga själar och en natur utan dess like! Jag sov i lerhyddor, tältade i vildmarken och slockande en kväll helt utmattad under ett solskydd. Kommunikationen var på, från min sida, urusel franska direkt tagen ur en frasbok som ständigt låg i frontväskan; Cest’ pa bien, typ.

Att jag var så gott som otränad innan min tripp fick jag bistert ånga då jag putte min cykel uppför backarna mot Mali-ville. En förmiddag hade jag sällskap av en enarmad man, samma man visade mig en klättrande kameleont som fastnade på min kamera.

Efter ett par dagar av uppförsbackar nådde jag till slut den lilla bergsbyn kallad Mali. Längs de molnkantrade grusgatorna mötte jag en engelskalärare som tog mig runt som guide och visade mig bland annat upp på toppen av Mount Loura, Fouta Djalons högsta punkt med en viduderlig utsikt.

Engelskaläraren mötte ett par dagar senare upp mig i den kaotiska småstaden Labe varifrån jag tog en grusväg in i urtidslandskapet längs Telimele-vägen; Gröna kullar, lianer som hängde över vägen och röda klätterväxtbeklädda klippor var vid min sida under några dagar då jag plöjde ned för backarna ut ur Fouta Djalon.

Längs den slingriga vägen mötte jag ett par män som högg ut fin sand ur klippväggarna och de visade mig runt i de sfäriska rummen, otroligt vackert och ännu ett av resans alla spontana studiebesök jag halkade in på.

Alla dessa intresserade, vänliga och lugna mäniskorna jag mötte överallt i Guinea var en av resans höjdpunkter, men vad tycker utrikesdepartementet om att man besöker Guinea? Förbjudet…

Väl ute ur Fouta Djalon väntade jag ut en hemsk magparasit på ett ännu hemskare hotell. Då benen bar mig igen så styrde jag kosan in på en stig som tillsammans med ett par träkanotsfärder ledde mig in till Sierra Leone. Det som händer i Sierra Leone stannar i Sierra Leone, eller?

Knappast, men du får vänta en vecka på den historien och de sista 13 bilderna.

Simma lugnt!

 

Den tidiga Söndagsmorgonen i Gabu blev inte så tidig som planerad. Med en kaffekopp i handen var jag tvungen att vänta ut det hällregn som härskade utanför mitt rum. Då ösregnet blev till duggregn lämnade jag den geggiga staden bakom mig och sicksackade mig förbi och genom gigantiska hål i den asfaltsväg som leder rakt österut, mot Guinea.

 Palmer, småplantage och ren skog var utsikten och efter ett tag blev asfaltsvägen till grus. En grusväg som faktiskt innebar bättre underlag än den söndriga asfaltsväg som vid flera tillfällen varit så dålig att passerande bushtaxis valt den grusfyllda vägrenen före den riktiga vägen.

 

Då middagstid inföll var jag bara en liten bit från gränsen, jag hade på förmiddagen investerat mina sista Västafrikanska Franc i någon form utav jordnötssmörsboll och ett gäng frukter och ett gäng lökar. Då jag kunde se den skylt som uppmanade bilister att stanna så hörde jag en man ropa från ett hus med där en folkmassa var samlad under ett träd. Jag kunde på håll höra musik och se ett uppspännt tält, något man ytterst sällan ser, så jag cyklade dit. Det frikyrkliga mötet jag äntrade bjöd på både mat och en konversation på engelska. Kött och ris låg på det stora fa vi satt runt, jag åt med sked, de med händerna. ”Some sort of pig” blev svaret då jag frågade vad det syrliga köttet var för något. Senare kom det fram att det var någon sorts vildgris de skjutit i skogen. Ätbart och mört var det hur som helst.

 

 Immigrationsstoppet vid gränsen bestod av ett par hus, en bom över vägen samt en samling av de mest slitna bilar jag någonsin har sett. Liknande startlinjen i ett folkrace stod de uppradade i väntan på att transportera folk och varor vidare. Att bli utstämplad var inga problem, mannen bakom den enkla betongdisken var lika vänlig som långsam.

 

Efter en dryg kilometer längs en grusväg i ingemansland så var jag framme i Guinea, det Guinea som också kallas Guinea-Conakry. Lämnat bakom mig var Guinea-Bissau. Ungefär lika lätt att för Er att förväxla som det är för icke-europeer att veta skillnaden på Sverige och Schweiz.

 

Vid Guinea-sidan blev jag utfrågad av en millitär som vilade under ett mangoträd innan jag kunde cykla upp till det lilla hus där själva imigrationen fanns. Vid det enkla skrivbordet skrev de ned alla mina passdetaljer i en rutad skrivbok där en bläckpenna och en linjal hade skapat det formulär de skrev i. En barsk man med brun uniform och svarta pilotglasögon, som hämtad ur en amerikansk polisfilm, tog in mig på sitt rum där han stämplade in mig i landet och hälsade mig välkommen.

 Den slingriga grusvägen lutade nedåt och jag höll full fokus på att undvika stenar där jag svishade fram i den heta eftermiddagssolen. Då jag stannade för att dricka vatten så tittade jag upp och fick se det första tecknet på att jag började närma mig Fouta Djalon, Guineas högländer. En stor kulle med bergsstup som sidor och tät vegetation som tak stod nästan missplacerad i det annars platta landskapet.

Jag siktade på att spendera natten på något sunkigt hotell i Koundara, den första staden av någorlunda storlek, men allteftersom jag trampade på så blev jag mer och mer sugen på att campa ute. Dessutom började mitt vänsterknä att bråka igen, en smärta jag trodde att vilodagen i Gabu skulle behålla.

 I ett litet samhälle där baobabträd kantrade vägen stannade jag till och blev visad till byns pump där jag, inför en tjugohövdad publik, fyllde upp alla mina flaskor. Då jag var utom synhåll för byn väntade jag in ett tillfälle då trafiken upphörde och svängde av vägen och in i bushen. Stiglöst cyklade jag en halvkilometer mellan träd, buskar och stenblock i halvslirig sand. Jag smällde upp tältet vid botten av den bergskam jag på håll sett och lyckades hitta tillräckligt med torra grenar för att göra upp en eld att laga kvällsmat över. Med 109km i benen somnade jag gott den natten…

 

Om man inte är intresserad av min resa så förstår det det till fullo, men om ni läst så här långt så tycker jag att ni kan kommentera. Bloggen tar tid, pengar och möda. Det behöver inte vara långt, det räcker med ett ‘Hej’ och ditt namn. Att du måste fylla i din E-post är för att undvika massutskick med viruslänkar. Har du ingen E-post så skriv in vad som helst, exempelvis shdsdsd@spray.se .

 Simma lugnt!

Jag vaknade upp i mitt tält på den dammiga innergården bakom Ismaels hus i Quebo. Dagen innan hade jag vaknat upp i ett grustag och sedan cyklat på en grusväg som blivit till asfalt. För att göra en lång historia kort så blev det asfalt istället för småstigar eftersom jag blev visad i fel riktning och inte hade lust att cykla tillbaka två mil i den stekande solen. Jag bestämde mig således för att spara den tiden till Guineas högländer.

Den dryga milen längs asfaltsvägen avverkades snabbt och efter att ha köpt lite bröd och kex så var det dags att svänga av. En skylt pekade ut vägen mot Boé men det fanns ingen avtagsväg dit skylten pekade. Jag frågade en lärare på väg till sitt jobb som pekade ut riktningen åt mig. Jag korsade en grusfotbollsplan och där, mellan ett par hus, fanns en liten grusväg. Den grusväg som jag planerat att följa i 2-3 dagar. Att någon hade dragit en tvättlina med några trasiga paltor rakt över vägen skvallrade om att biltrafik inte hörde till vardagen.

Jag passerade ett par byar och såg fler getter än mäniskor. Jag cyklade om ett par förvånade pojkar som hade lastat sina cykla fulla med vattendunkar och ett gäng nyfikna barn som sedan sprang efter mig och försökte nudda mina väskor.

       

Efter ett par kilometer blev husen allt färre och vägen allt sämre. Grusvägen blev till traktorspår som ofta delade upp sig i småstigar för att sedan föras samman igen, jag höll hela tiden ett öga på kompassen för att inte cykla över gränsen mot granlandet Guinea. Terrängen gick från öppna ytor kantrade av palmer till mer och mer skog allt medans solen steg på himelen.

I dessa skogspartier fanns det flugor, bitska sådana, som satte sig fast på huden oavsett hur snabbt jag cyklade. Betten kom konstant och kändes som getingstick, fast utan den eftervarande effekten. Jag cyklade ur spår flera gånger då jag av rena reflexen försökte smälla bort dessa hemska varelser. Värst var betten på händerna, de små gynnarna verkade gilla mina svettindränkta handtag.

Så fort jag försökte stanna för att ta kort, äta eller kissa så kom de i massor och jag bestämde mig; fortsätter detta under dagen så beger jag mig snabbast möjligt österut och ägnar sommaren åt ökencykling. För att hålla dem borta rotade jag fram mitt myggmedel, samma som varit med på flera afrikaturer men som nästan aldrig används. Det som oroade mig var tanken på att det kunde vara de ökända Tse-Tse-flugorna som bet mig, något man verkligen bör undvika. Medlet hjälpte någorlunda, tills det svettades bort ett par minuter senare…

Då jag cyklade i traktorspåren av torkad lera såg jag ett par hus en bit bort dit jag cyklade för att fylla på vatten. En man med en levande höna hängd över cykelstyret skrattade då jag smällde ihjäl det sista flugsällskapet från skogen;
‘Musko Bravo’, sa mannen.
Jag fortsatte. Musko Bravo likaså.

Det var enormt stressande att ständigt få dessa bett så att komma ut ur skogspartiet lite senare kom som en befrielse.
Jag stannade efter ett tag och lät mitt fuktiga tält torka i solen medans jag åt frukost under ett stort träd. Förutom fågelkvitter och insektssurr så var tystande total.

Solen var denna dagen stark och då jag cyklade fram över massorna av torkad lera så tackade jag Moder Natur för att regnsäsongen i år är ovanligt sen. Vägen gick in och ut ur skogsdungar, vissa med fler flugor, vissa med färre. Vid en av dessa skogspartier såg jag längre fram på en raksträcka hur en liten pojke lekte vid en vattenpöl som bildats i vägen. Då jag närmade mig sprang pojken iväg på alla fyra med svansen i vädret. Resans första apa skådad!

Då jag lite senare på dagen cyklade på ett öppet fält hörde jag hur det rasslade till i ett träd i närheten. Då jag tittade upp satt där en chimpans och med sitt mäniskoliknande ansikte tittade han ned på mig. Jag stannade cykeln och försökte som den turist jag är att få fram kameran. Mer rasslande hördes och jag upptäckte, med handen i väskan, att det satt en hel chimpansfamij i trädet och det var denna familjs flykt som rasslade. Snabbt följde den spejande chimpansen med sina syskon in i de täta snåren bakom träden. Jag stod kvar och väntade, efter ett kort tag hördes ett konstigt ljud från snåren. Ett ljud som blev allt högre och mer aggresivt. Jag bestämde mig för att trampa vidare…

En hög kulle med en väg av spetsig sten blev en tuff passage men med lyckan efter att nyss ha sett vilda chimpanser i dess naturliga miljö så flödade energin. Uppförsbacken, ett tecken på att jag närmar mig Guineas högländer, följdes av en nedförsbacke i så dåligt underlag att jag fick leda Gula Febern flera gånger.

Efter backen kom jag till en by som bestod av ett par hus där byns centrum verkade bestå av en symaskin under ett tak av palmblad. Jag har på min karta 2 byar utsatta, Boé och Che-Che. Detta visade sig vara den förstnäma. Jag hade inte förväntat mig några enorma samhällen, men åtminstone någon liten butik med de sedvanliga konserverna och torrvarorna. Nejdå, inte här!
Mannen som manövrerade symaskinen bad sin fru att hämta vatten till mig och hon kom tillbaska med både vatten och en stor skål med mat. På sedvanligt vis satte vi oss på små träpallar runt om fatet och åt av riset och kycklingen. Jag fick den köttbullestora kycklingfilén medans barnen sög på kycklingfötterna och de vuxna åt av något organ…

Efter maten började jag bli ganska trött, benen kändes sega då jag cyklade iväg och solen gassade. Jag hade över 70km av småvägar bakom mig och minst lika mycket framför mig. Skogspartierna gav mer och mer vika för öppna fält och underlaget gick från pressad lera till rullgrus. Jag såg en fotbollsplan i utkanten av en småby ett par hundra meter från vägen dit jag cyklade. Liggunderlaget lades ut under ett stort träd och jag slumrade till. Jag vaknade av mäniskoröster och fann ett tjugotal personer som stirrade på mig. Efter några ord på, från båda sidorna dålig, franska så fick jag alla mina vattenflaskor fyllda och cyklade tunglastad iväg genom det mörkröda rullgruset.

Jag slog läger en kilometer utanför byn i skydd av några buskar och lagade ett skrovmål av couscous, lök och tonfisk i tomatsås innan jag mätt och belåten somnade till syrsornas surr.

Dagen efter väntade jag ut regnet innan jag kunde packa ihop det sura tältet och trampa vidare. Vägarna bestod av antingen kantig bergsgrund, rullgrus eller vanlig lättcyklad sand och de gick genom det grönaste gräs jag någonsin sett. Regnet hade gjort sitt för att fylla på vägarna som ibland var mer vattenfyllda än de halvfuktiga bäckar jag passerade.

Tom flod

Full väg

Någon timme senare cyklar jag genom en by där det även hänger en tvättlina över vägen. En kille på en överlastad cykel förklarar att det är en polisspärr. Killen pekar mot en man som jag bara ser huvudet på över det plank som han spannduschar bakom. Jag blir bortviftat efter någon minut då mannen prioriterar sin hygien före sin plikt och inser samtidigt att tvättlinan jag dagen innan cyklat förbi måste varit en polisspärr som jag smitit över…

Vägen slingrade sig ut och in genom skogsdungar och i dessa skogsdungar så dök Musko-Bravo upp igen och gjorde tillvaron sur. Musko Bravo var inte det enda djur jag såg, en otroligt vacker gulorange apa sprang in i skogen framför mig där jag trampade på. Vad det var för sort vet jag inte, men jag har sett nåt liknande på Borås Djurpark, så mycket vet jag!

       

Ett par mil och ett par kex senare blev marken allt surare, träskliknande gräsmattor omgav vägen som allt mer blev gegging och lerfylld. Det var en rejält lerig cyklist som kom fram till vägspärren, eller tvättlinan, innan Che-Che. En millitär pratade engelska med mig och bad om att få se passet, ställde några frågor till mig och pratade med sin kumpa på Kreol. Efter att ha hört enstaka ord jag förstår som handlar om pengar och avgifter så bara väntade jag på ett mutförslag. Döm av min förvåning att jag sedan blev avviknad med ett ‘Safe Journey’!

I Che-Che rullade jag ned till vajerfärjan som leder över floden Corubal. Färjan, eller pråmen, avsed för biltrafik kan knappast användas ofta, sedan jag lämnat asfalten trettio timmar tidigare så hade jag inte mött en enda bil!
Kvinnorna stod ogenerat barbröstade och tvättade kläder. Barnen använde pråmen som hopptorn och vajern som motorn ska dra färjan framåt med användes som tvättlina. Jag undrar om de ens hade bensin till motorn. Hur som helst, jag betalade en kille med träkanot för att ta mig över och i sällskap med en kvinna och hennes bebis, två cyklar, en motorcykel samt två män exlusive mig och paddlaren så flöt vi långsamt över floden i denna gigantiska urholkade trädstam.

När jag kom i land på andra sidan så började regnet vräka ned från den mörka himeln och i detta kylande vatten cyklade jag vidare på vägen som nu blivigt riktigt bred. Jag visste att det var mer än 40km till Gabu, staden jag tänkt bo i och med nästan lika många kilometer bakom mig för dagen så var det tröttsamt.

Vägen var fylld av enorma hålor urgröpta av regnet och man fick ofta cykla in på småstigar vid sidan av för att undslippa dessa passager. Allteftersom jag skred framåt så blev byarna fler och fler och jag tröttare och tröttare. Nu fick jag även mötande bilar lite då och då, från en av dem hade chaufören ute sin hand framför vindrutan och torkade av denna med en trasa.

Jag började få ont i vänsterknät, antagligen på grund av all skakig terräng och jag ville bara komma fram. Den spikraka vägen blev enformig, byarna tycktes se likadana ut och att ständigt försöka vara trevlig och hälsa blev påfrestande. Det enda jag ville var att komma fram till asfaltsvägen i utkanten av Gabu.

En liten pojke som ensam åkte fram på en åsnedrivenkärra gav mig, i farten, två goda frukter som jag inte vet namnet på och dessa, tillsammans med mina sista cachewnötter gav mig energi nog att komma fram till asfaltsvägen.

Asfaltsvägen var sämre än grusvägen och på den gatuståndskantrade vägen in mot Gabus centrum blev hålorna bara fler och fler. I centrat av staden var kaoset ett faktum. Vägen var bara gyttja med några små bitar av asfalt och i denna gyttja passerar bilar, motorcyklar, getter och män med stora kärror samt en cyklande Skandinav i en härlig blandning.

En cyklande herre visade mig vägen till ett ‘hotell’ i stadens utkant där jag för första gången på 11 dagar betar för boende. Även fast rummet är mycket enkelt och rätt dammigt så känns det lyxigt att få vara i fred, att få vara någorlunda ren samt att till och med ha elektricitet och en fläkt ett par timmar varje kväll!

Gabu ligger någon mil från Guinea-gränsen. Till Guinea trampar jag imorgon, med tanke på regnet som nu börjat falla och de höjdmeter som skall avverkad kan det bli hårt.

Simma lugnt!

Jag har varit på resande fot under sammanlagt 2 av de senaste 5 åren. Jag har kanske haft tur, för speciellt modig är jag inte, men jag har varit rädd väldigt få gånger. Väldigt rädd extremt få gånger. Detta är en utav dessa extremt få gånger…

‘Amañana’, sa de passagerare jag väntat tillsammans med. Jag satt i en båt, där jag suttit i åtta timmar i väntan på avfärd. Tidvattnet hade sedan flera timmar tillbaka varit på den nivån att hamnens båtar förmått lämna hamnen. Vår båt var kvar. Åtta timmar som jag och mina medpassagerare kunde ha lagt på något bättre, men så tänker man inte här.

En sur resenär lämnade hamnen i Bissau. Denna hamn där träbåtar ligger näst intill på varandra fastkörda i de dyiga båtten. Träbåtar så vackert slitna att mina kvinnliga släktingar i trettioårsåldern skulle tagit hem dem, målat dem vita, och kallat det ‘Chubby Cheek’ om de bara finge.

Jag hade ingen lust att försöka vänta ännu en dag på båten till ön Bolama, innan jag somnade på takterrassen den natten bestämde jag mig för att gå upp tidigt och hänga med den mer regelbundna båten till kustbyn Enxude på andra sidan den enorma vik som Bissau ligger vid.

Dagen efter satt jag med mitt pick och pack i en träbåt. Gula Febern låg bland rissäckar i fören av den tjugo meter långa snipformade båten. På golvet var bagage och gods placerat och folk satt längs kanterna och på de tjocka trästockar som håller ihop båtens sidor. När båten var helt full och vi var någon minut ute på havet så vände den om och hämtade ytterligare ett par personer, något som upprepades ett par gånger innan vi tillslut var på väg. Himlen såg mörk ut.

Det dröjde inte länge förrän det började att blåsa, den mörka himlen kom allt närmare och regnet lät sig inte vänta. De förut ganska stora vågorna blev större och båten började guppa rejält. Den unga killen som styrde båten skrattade högt och hans kumpaner i fören likaså. Jag började bli orolig. Det var fortfarande långt kvar.

Ett par minuter senare var det ett faktum; Läget var inte bra. De tuffa killarnas skratt och prat hade bytts ut mot skrik för att höras genom vinden. Båten krängde rejält och det salta vattnet piskade mig i ögonen. Vattnet var bara någon centimeter från båtens kant och att välta tillsammans med runt hundra osimkunniga personer kunde bara innebära en katastrof, minst sagt. En felnavigering skulle innebära att vågorna välte denna överfulla skuta.

Jag tittade mig omkring konstant, var var närmaste land? Jag tog av mig min axelväska för att inte dras ned i djupet om båten skulle välta, för det var nära nu.

En kille i fören stod med ena handen fastnaglad i båten, med den andra höll han en lång tygbit som stod som ett streck i vindens riktning, till för styrmannen att styra efter. Damen bredvid mig högg tag om min mage med ena handen, ett rött märke fanns kvar där dagen efter. Då kändes det inget.

Styrmanen i aktern skrek något på portugisiska och flera passagerare lade sig ned, eller hukade sig, i mitten av båten vid allt bagage. Jag vet inte varför, kanske för att få bättre stabilitet. En kvinna en bit bort vrålade i desperation ut böner. Oron lyste i folks ögon och vissa skrek öppet ut sin beklagan. Jag lovade mig själv att aldrig mer åka båt på havsvatten på denna kontinent.

Båten hade nu ändrat riktning, från att gå rakt mot vågorna så sneddade vi över dem. Styrmannen förde i desperation skutan mot närmsta land allt eftersom vågorna slog mot båtens sidor och ständigt kastade träbåten från sida till sida.

Vi kom till slut in i den lugna vik som blev vår räddning. I viken, där vi slog ankar, låg två rostiga skutor kantrade, berättandes om det farvatten vi nyss åkt i. Då vi äntrade lugnare vatten bröt det spontana skratt av lättnad ut somså ofta sker efter skräckupplevelser. Jag upptäckte att jag skakade, inte av kölden utan mer grovt. Av oro och rädsla.

En timma senare var den värsta blåsten över och ankaret drogs upp. I mindre vågor åkte vi mot andra sidan viken. När jag senare hade båda fötterna på fasta land vid Enxudes strandkant så kunde jag slappna av. Jag kopplade på väskorna och cyklade in mot fastlandet.

         

Vägarna var mestadels hyfsade och terrängen växte sig allt högre desto längre in jag kom, till slut var jag inne i ren skog. I byn Fulacunda fyllde jag upp alla mina flaskor med vatten, 8,5liter, och cyklade en liten bit och hittade ett grustag att campa i.

Jag låg vaken länge den kvällen och funderade.

Hur mycket är resandet värt? Hur stora risker kan man ta?

Fotnot; Jag har vid flera tillfällen åkt med överfulla båtar i ganska dåligt väder i Afrika. Men detta var i särklass. Det finns, av förklarliga skäl, inga bilder från denna blöta färd, med undantag för en bild jag knäppte då alla gick av båten och regnet upphört.

De bästa bilderna tas då ingen är beredd…

Mobilladdarbusiness

Rostade Cachewnötter, ni anar inte hur mycket arbete det ligger bakom dem!

Nu behövde jag lyckligtvis inte simma, men ska ni göra det så…

Simma lugnt!

Asfaltsvägen mellan Sao Domingos och Bissau blev jobbigare än jag trott. Den gränsade av mot omgivningen likt ojämnt klippt av en trubbig sax. Alla jag frågat hade varit eniga; det skulle vara plan mark hela sträckan på 130km. Därför  valde jag en mastondontdag i sadeln.
Sanningen var att marken känns plan om man inte tar sig fram för egen maskin. Visst, det var inga stora höjdskillnader alls, men ständiga kullar upp och ned gjorde i kombination med hettan, och det enformiga framskridandet som asfaltscykling innebär, att jag var helt slut då jag nådde utkanten av huvudstaden.

Jag cyklade in i Bissau mitt under eftermiddagens rusningstrafik. Kryssandes mellan minibussar, taxis och korsande fotgängare arbetade jag mig i den dammiga heta luften fram mot ‘Old Bissau’.
Mitt i detta gamla kolonialområde skulle mitt boende finnas;
”One road from the old fort, one road from the port. Look for ‘Micks’ grafitti and you´ll find QB´s house” var beskrviningen till denna bekants kompis.

QB var inte hemma. Samtal ringdes och jag fick bege mig till hamnområdet och en närliggande pub där hamnarbetare och sjömän släcker sin törst i Crystal pilsner. Det dröjde ett tag innan jag blev upplockad av QB´s kompis och efter att ha väntat ut det rejäla ösregn som stängde inne oss i puben så begav vi oss tillbaka till ‘Casa di QB’.

         

QB bor i old Bissau, den delen av huvudstaden som obestridligt har mest charm; Gamla och slitna kolonialbyggnader från den tiden då Portugal regerade landet blandat med betongbyggnader med en arkitektur som för tankarna till Östeuropa.
Huset jag nu bor i gratis har inte renoverats sedan kriget och ser, trots att det bor ett par personer där, helt öde ut. Enbart det bastanta hänglåset på dörren skvallrar om att så inte är fallet. Vattnet tas in med hjälp av dunkar från en kran i närheten och vid varje skymning smyger en granne ut på balkongen. Med sig har denna granne en krokanordning och en sladd och med denna hajk-lösning stjäls el från gatubelysningen som vissa nätter lyser upp den lilla del av staden som faktiskt har en fungerande belysning. Det är lätt att tänka sig tillbaka till tiden då denna hus måste varit riktigt vackert och lyxigt; Stora balkonger och öpnna ytor samt en takterass där undertecknad spenderar nätterna på ett liggunderlag under stjärnorna.

Det öde Presidentpalatset i stadens centrum. 

Cashew-säsongen är just nu över och i hamnen är det full aktivitet dygnet runt. Lastbilarna har sedan länge fyllt upp kajerna till max och parkerade containerlastbilar fyller nu stadens gator i detta kaotiska kösystem. Längs huvudgatan som sträcker sig från havskanten och upp till det övergivna presidentpalatset har lastbilschaufförerna så gott som skapat ett samhälle. Mellan släpen spelas det kort, dricks öl, bryggs te och lyssnas på radio. Chaufförer sover i hängmattor uppspända under lastbilarnas släp, på mattor på trottoaren eller i bilarnas hytter. En chaufför vi pratade med, som just skickat iväg ett par lättklädda flickor med ett par sedar, berättade att han väntat på huvudgatan sedan i Måndags. Då var det Lördag och han var fortfarande långt ifrån först i kön.

                    

Bissau är nog den mest lugna Afrikanska huvudstad jag besökt. Man får känslan av att vara i en småstad och mellan stadens olika hörn kan man lätt vandra till fots. Nätterna är i de flesta delar av staden mörka och det finns inga egentliga höghus. De gånger folk ropar, visslar och pratar med mig är det för att de är nyfikna. Inte för att erbjuda guinding eller för att sälja något.

Imorgon ska jag försöka komma med en liten båt till ön Bolama där jag ska spendera en natt innan jag med hjälp av Gula Febern och en båttur sedan tar mig inåt landet mot Gabu och gränsen till Guinea. En del av resan som antagligen blir hård.
Jag har frågat runt i hamnen och fått lika många svar som frågor jag ställt, båten kan gå allt mellan 07 och 15. Det känns som att morgondagen kan bli lång och full av väntan…

Till sist en fråga till publiken; Är bildkvalitén på mina foton för låg? Jag förminskar mina bilder rejält för att kunna ladda upp fler. Ska jag istället satsa på 2-3st. i högre upplösning? 

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!