You are currently browsing the tag archive for the ‘Bamako’ tag.

Det var först på morgonen min första dag i Bamako som jag insåg att resan var så gott som slut. Cykeln stod utanför rummet, sketen och dann och jag stod länge och tittade på den.

 Det är aldrig målet som är det viktiga då jag reser, utan vägen dit, men det är givetvis inte utan känslor jag stannar för sista gången.

Hur gärna jag än skulle vilja sammanfatta känslan så kan jag inte. Det går bara inte. Inte ens för mig själv. Det tar tid att smälta en resas alla intryck. Lång tid.

 På ett sätt känns det som en evighet sedan jag ledde ut cykeln på de sandiga bakgatorna utanför Banjul och lämnade Gambia bakom mig.

 På ett sätt känns det samtidigt som igår, tiden har flugit iväg och på något mystiskt sätt har en dag tillsammans med ett par dagar till blivit till åttio.

 När jag nu idag tittar på kortet där jag står småflinandes framför allt mitt bagage på väg mot flyget bort så känns det som om det vore taget från en annan period. Som när man ser ett foto på sig själv taget för flera år sedan.

 Kanske är det intensitet under dessa åttio dagar som gör det, som om flera års händelser ryms inom denna korta tid. Kanske är det små insikter och funderingar som gör att det känns som om åratal har gått mellan denna bild och den bild jag ser i spegeln då jag rakar av mig Bamako-skägget. Eller är det bara den ojämna solbrännan och de slitna kläderna som gör det? Vad vet jag.

Mitt favoritställe i Bamako. Utsökt grillad fisk som intogs direkt på gatan.

 Jag ska inte dra en klysha och hävda att jag kommer tillbaka som en ny mäniska, att jag ”funnit mig själv” eller något liknande, det vore en lögn.

 Vad jag däremot kan hävda är att detta varit den mest omvälvande resan jag gett mig ut på.

 Kontrasten mellan den konstanta närvaron av folk i de byar jag passerar och den ibland totala avsaknaden av ett samtal med någon liknande har varit tuff. Hur mycket en god konversation med någon från samma kultur och med samma referensramar betyder vet man inte förrän man saknat den.

 Vad som varit minst lika tufft har varit den hemlängtan som gjort sig påmind. Jag har aldrig tidigare längtat hem, med undantag för någon enstaka gång då jag varit sjuk, men denna resan har varit annorlunda.

 Hemlängtan är egentligen fel ord, Personlängtan passar bättre in. Ett hem är ju bara ett gäng möbler. Nej, under denna resan har det har varit svårt, faktiskt omöjligt, att släppa det jag har där hemma, något som jag under andra resor kunnat göra på ett kick. Men även om denna personlängtan har varit många snäpp tuffare än vägarna i Guinea, värmen i Senegal eller Liberias hällregn så bygger den ju ändå på något bra, inte sant?

 Gula Febern förblev inte sketen efter jag tittat på den förresten, så oroa Er inte. Min vän ligger nytvättad och vilar i en låda. En låda vars införskaffande är en hel historia i sig.

 Undertecknad möttes av ett Bamako i Ramadans dags-dvala och själv gick han in i samma dvala. Som om sjuttiofem dagars trötthet kom på spontanbesök till min kropp och knopp på en och samma gång. Mat, Vila och Promenader var det jag orkade med.

Då jag precis skulle stiga in i taxin till flygplatsen så kom tre småflickor från grannhuset och slängde sig upp på mig. Utan att släppa taget så stod jag där skrattandes med dessa söta ungar om halsen. Hade inte taxixhauffören rytit åt dem att släppa taget så hade jag nog lämnat Bamako tårögd. Och Afrika.

För nu är det slut! Färdigtrampat! Finito!

Nu får du simma hur vilt du vill!

För sista gången på länge flyger jag hemåt, nu väntar en lång tid hemmavid. Den längsta på över 5 år. Nu är det din tur att ge dig i väg och berätta om det hela bloggvägen så jag har något att läsa.

Vad väntar du på?

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!