You are currently browsing the tag archive for the ‘Småvägar’ tag.

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

Morgonen var sval då jag rullade in på grusplanen utanför imigrationskontorets i Zimi. Mannen bakom det enkla skrivbordet stämplade ut mig ur Sierra Leone och frågade mig, ännu en gång, varför jag skulle ta bushvägen och inte den breda fina vägen som han benämnde ”International road”. Han skrev även ned namnet på byarna jag skulle passera innan gränsen till Liberia samt berättade att Liberias imigrationskontor låg på andra sidan om Manu-floden, denna naturliga gränslinje.

Jag handlade upp mina sista Leones på kex och bananer och lämnade sedan vägkorsningsbyn Zimi bakom mig utan att känna den minsta förtvivlan. Tvärtom, vägen mot Liberia kändes utmanande. Dagen innan hade jag försökt att förklara för hotellägaren att jag ville ta den minsta vägen in i Liberia. Han vägrade att ens berätta var den startade och varje försök att få fram något om den slutade med att han sa ”Take the big road, its international and very nice”.

Eftersom jag inte tycker att långa sträckor av asfalt med tillhörande avgasförgiftning är ‘very nice’ så var det med ett litet pirr i magen jag cyklade ut ur Zimi åt ”fel” håll. I utkanten av byn skrek en man på mig att stanna, jag skrek tillbaka ”Good morning” och fortsatte utan att stanna. Mannen skrek då med en ännu högre stämma; ‘Stop, Im a policeofficer!”. Jag fick snopet vända tillbaka.

Polisen frågade varför jag inte frågat om lov för att ta bushvägen till Liberia. Jag förklarade att jag inte brukar fråga om lov för att cykla på grusvägar och att imigrationsmyndigheten godkänt mina planer och dessutom stämplat ut mig ur landet.

De kunde inte hålla mig säker, sa han, säkerheten är ju polisens arbete. Jag borde talat med honom först, sa han något förolämpad. Polisen bad mig vänta, gick en bit bort och kom tio minuter senare tillbaka med ett personligt brev som jag skulle lämna till gränspolisen. Med detta brev kunde jag nu vara säker. Jag kände mig inte osäker, men inte heller mycket säkrare än innan jag fått detta brev. Undrar om det var av skottsäkert papp?

Då jag kom till byn Gisiuro hade jag ett par gånger blivit stoppas av vänliga själar som upplyst mig att ”the international road” var åt andra hållet. Jag tog fram min papperslappskarta, frågade en kvinna efter vägen till Dar Salam, gränssamhället vid Manu-floden och hon visade mig till en stig som vek av till höger. Den lilla stigen som korsade uppbrända odlingslotter och tät skog tog mig till slut till Dar Salam.

Vid det sista huset i byn fanns ett rep sträckt över vägen och vid ena ändan av detta rep satt två militärer likt två buspojkar som gör det klassiska buset ”Dra plånbok”. Deras blåkamoflerade uniformer, barska ansikten och mörka solglasögon tog dock bort den största delen av buspojksimagen.

Under ett rostigt plåttak fick jag sedan öppna mina väskor och ta ut samtiga prylar. Något som hör och häpna hänt mig otroligt få gånger på denna kontinent. Millitärerna var trevliga, speciellt efter jag visat dem beskyddarbrevet från deras kollega, och de verkade faktiskt vara ute efter att leta olagligheter mer än att fiska efter mutor. Jag kunde efter ett tag plocka ihop alla mina saker, brevet borträknat. Lite synd, brevet hade ju uppenbarligen skyddat mig mot både stråtrövare, åderbråck och tigrar sedan jag fick det.

Cykel modell 1999 & urholkad trädstamskanot modell stenålder...

En av militärerna sänkte linan medans den andra gjorde mig sällskap över detta rep och ned för en brant stig mot floden. Vid floden blev det, som vanligt en prisdiskussion, här hade jag dock övertaget eftersom jag medvetet shoppat upp alla mina pengar förutom just den summa som jag visste att den korta passagen kostar.

Under tiden kanoten packades så snackade jag med militären som berättade att jag var den enda turisten han mött vid denna gränspost som mest besöks av ett fåtal gränshandlare. Han rådde mig även att aldrig stanna för någonting mellan byarna i Liberia, samt frågade om jag var beväpnad. Jag skrattade och sa att mitt enda vapen var min matkniv. ‘Ha den alltid nära dig’ var hans sista ord till mig innan jag gled över. En dum idé, blir jag rånad så kommer jag frivilligt att lämna över allt jag äger, knivslagsmål är det sista jag vill ha…

Efter att ha satt min fot på den sandiga strandkanten i Liberia så cyklade jag upp och in i byn. Den bom eller det rep över vägen jag väntade mig fanns inte att finna. En man visade mig till ett par grabbar som satt och ugglade under ett flätat tak av vass. En kille i jeans och en smutsig reflexväst var tydligen imigrationsofficeren och han skrev upp mina detaljer i ett A4-block Det faktum att personen innan Bengt Ulrik Malmberg var registrerad två veckor tidigare lät mig förstå att immigrationspersonalen i denna by sällan led av skrivkramp.

Mina första vänner i Liberia

Någon stämpel till passet hade de inte, och de frågade var jag var på väg. Då Robertsport blev mitt svar så gav de mig rådet att cykla söderut till Tiene för att få min stämpel av imigrationen där. Den goda nyheter de gav mig, att en båt som jag inte visste existerade seglar till Robertsport från Sawilo, gjorde att Tiene lät som ett bra alternativ och jag snickrade därför om min plan.

Reflexvästkillen och hans vänner var genuint trevliga och säkerhetskontrollen bestod i att de frågade om jag hade något olagligt i väskorna, jag nekade. Jag tror även jag hade nekat om väskorna så skulle ha varit fyllda av kokain, passlösa flyktingar och elfenben.

Journeys without maps...

Med ytterliggare en papperslapp med ortsnamn i väskan så cyklade jag söderut. Jag kollade flera gånger på mina kartor för att lokalisera mig men utan att lyckas. Igen väg eller något bynamn stämde in, Att jag tidigare på resan läst ut Liberia-klassikern ”Journey without maps” gjorde det hela något lustigt.

I en liten by smälte stigen ihop med en väg och denna väg kom jag att följa ända till Tiene. Jag bestämde mig, redan efter två passerade småbyar att jag gillade Liberianerna. Något mer tillbakadragna än folket i Sierra Leone och färre vuxna som ropar ut min hudfärg, även fast detta fenomen fortfarande hände titt som tätt.

I den sista byn innan Tiene vilade jag mig i skuggan medans jag snackade med ett par ungdomar. En bit bort gick en berusad man omkring i enbart ett par tajta långbenade cykelbyxor med hängslen samt en fejkad guldgul kedja runt halsen och pratade för sig självt. Innan jag cyklade iväg han jag både byta e-post med en kille samt skrämma livet ur en liten flicka bara genom att vara.

Mitt lunchstopp för dagen; En tom arbetarhydda

Tiene visade sig vara en av alla dessa i Afrika deprimerade orter som man alltid finner där en småväg möter en större sådan. Det finns alltid en bar, ett par kiosker, damer som säljer mat, damer som säljer sig själva, pengaväxlare, smutsiga mekaniker bredvid högar av skrot samt ett gäng allmänt skumma typer. I Tiene fanns det förutom det ovanstående ett imigrationskontor dit jag kom efter ett par hundra meter på den fina asfaltsvägen som grusvägen mött upp.

Jag var något orolig; Att vara i ett land utan stämpel är som att be om problem. Immigrationspersonalen var dock trevlig och skrattade då jag berättat hur jag cyklat och rabblade upp alla småorter från papperslappen. Dessa trevliga män borde kunna ge mig stämpeln tänkte jag just som en man berättade att närmsta stämpel fanns vid gränshålan Bo en mil bort.

Det var bara att bita i det sura äpplet och cykla en mil i kvällssolen, åt fel håll och dessutom till den gränsstation som jag samma morgon så noga förklarat att jag inte skulle till. Vid gränsposten förklarade jag dagens bravader för en man som skrattade gott åt att jag tagit bushvägen, minst lika roligt var tydligen de två extramilen som stämpeln kostat mig. Med stämpel i passet gick jag från den kur där den skrattande mannen satt och gick till den sista instansen; en albinokvinna i uniform som signerade stämpeln samt hälsade mig välkommen till Liberia.

Jag stannade vid cyklen och snackade med en pengaväxlare då det plötsligt hördes en arg kvinnoröst som bad mig komma tillbaka. Albinokvinnan frågade argt vilken väg jag tagit in i landet och jag drog samma, sanna, historia som jag berättat för skrattande mannen som nyss stämplat in mig. Denna historia gjorde kvinnan oproportionerligt arg och med mitt pass slåendes mot sitt knä för att förstärka varje ord gapade hon ”That´s an illegal bordercrossing”. Hon fortsatte barskt med att berätta att om jag inte redan fått min stämpel så skulle hon deporterat mig tillbaka till Sierra Leone på momangen.

Jag frågade varför de hade imigrationspersonal där om det nu inte var en officiell korsning, hon svarade att det var för att stoppa illegala passager. Mycket märkligt att hennes kollegor registrerade mig som att det vore det mest naturliga i världen. Jag började nu anta att hon var ute efter en muta och då det sista man skall göra i en sådan situation är att stå på sig och kräva sina ”rättigheter”. Jag var därför så trevlig man nu kan vara efter att ha cyklat 70km och därefter blivit utskälld.

Kvinnan frågade vart jag var på väg, och jag svarade Sawilo och sedan till Robertport med båt. Detta var tydligen inte rätt svar och hon krävde att jag skulle ta landvägen, något som skulle innebära över 100km extra samt det tråkiga faktum att jag sedan skulle få cykla tillbaka 50km av dem då Robertsport ligger på en halvö. Någon vettig förklaring till det hela hade hon inte och mina frågor och mitt fiskande efter en anledning till detta båtförbud gjorde kvinnan ännu mer förbannad.

Med ett löfte om att ta landvägen fick jag till slut tillbaka mitt pass. Det sista hon sa var att hon skulle se till att få mig arresterad om hon fick reda på att jag tog båten.

Jag cyklade tillbaka milen till Tiene, för trött för att hitta en tältplats så tog jag in på ett ”hotell” som bestod av en sunkig madrass på ett golv fyllt av prylar tillhörande någon annan. Jag gick ut i kvällens mörker och köpte mig en öl för att fira min första dag i Liberia, en illegal sådan.

Albinokvinnans båtförbud tänkte jag skita i, varför skulle imigrationsmyndigheten bry sig om en båtfärd inom Liberia? Som om tullen skulle genom söka passagerare på sträckan Gränna – Visingsö. Nä, morgonndagen blir nog minst lika olaglig den tänkte jag medans jag sög i mig den sista klunken öl…

Simma lugnt!

Av någon anledning blev bilderna från denna dag inte särskilt vackra eller intressanta. Kanske för att jag småstressade till gränsen för att få stämpeln innan de stängde för dagen. Jag ber om ursäkt och lovar bättring!

Börjar med lite smygreklam för att prenumerea på mina inlägg. Du får dem då i din E-post så fort de publiceras. Fyll i din adress till vänster om denna text!

Nationalparken började där vägen slutade. Morgonen startades därför med att cykla tillbaka till huvudvägen, som egentligen bara var en något större stig, för att sedan fortsätta mot Kamakwie.

Skogen växte sig hög vid vägkanten och skyddade mig från morgonsolens strålar. Jag passerade ett vägarbete där en lina av flätad bambu avgränsade denna arbetsplats där de mest avancerade verktygen var hackor och spadar. Jag frågade ifall regeringen betalade dem, men tydligen så räcker inte pengarna så här långt ut i bushen. De arbetade tydligen helt efter viljan att få en bättre väg till sina småbyar. Helt klart imponerande och rätt väg att gå!

Jag följde vägen ett par halvtimmar innan den vid en by blev något bättre, jag snackade med en kille i min ålder som till min förvåning tog fram en digitalkamera och fotograferade mig tillsammans med honom. Jag var givetvis tvungen att göra samma sak. Under tiden, som vanligt i alla dessa byar längs landsbygdens småvägar, så trillade dit folk för varje minut som går. Det är inte ovanligt att jag vid slutet av en vägförfrågan har tjugo åskådare som står tätt runt cykeln, eller att man efter att ha böjt sig upp från vattenpumpen ser nära på femtio ansikten som stirrar. Inget för den som har scenskräck direkt.

 

På den tidiga förmiddagen kom jag till dagens första flodpassage, en vajerfärja över den breda floden som skilde två småbyar från varandra. En rejäl hop med barn i vitblå skoluniformer gjorde mig sällskap då jag gled fram på denna pråm som endast drevs av de svettiga karlar som hade just pråmdragning som yrkestitel. På andra sidan stannade jag för att byta mina utnötta bromsklossar och passade då på att prata med en man som kunde området väl. Han berättade att en av morgondagens vajerfärjor, som också den är gratis, var sönder och att priset för att åka den korta biten med kanot skulle vara 1000 leones.

 Vid middagstid var jag inne i Kamakwie, ett förvånansvärt stort samhälle som benådats med lite asfalt och en hel del butiker, varav en med en stor diamant på skylten. Jag stannade för lunch innan jag drog vidare för att ett par meter bort komma på att jag just spenderat en hel del av den budget jag hade på mig tills Freetown.

 

Asfaltsväg?

Efter Kamakwie blev vägen mer öppen och jag kunde se hur de mörka molnen kom in med kvällsskurarna. Efter ett polisstopp kom jag till en korsning. Att cykla rakt fram hade inneburit en fin väg till Makeni, sedan en bättre asfaltssträcka ända till Freetown. Att cykla åt höger innebar ungefär samma sträcka, men på betydligt sämre och mindre använda vägar. Jag fyllde på mina vattenflaskor, cyklade åt höger och tältade lite längre bort på en killes veranda. På kvällen kom en del av familjen vänner förbi, antagligen av nyfikenhet på besökaren. En man berättade att han tjänat Armén som infanterisoldat de senaste 14 åren, men nu var pensionerad, senare på kvällen kom samma man tillbaka med och visade stolt upp sin legititmation och rekomendationsbrev från generalen. Med tanke på Sierra-Leones historia så antar jag att han upplevt mer än ärtsoppa ur snuskburk och baskermarcher…

 

Dagen därpå vaknade jag upp tidigt och cyklade vidare. Vägen kom att gå längs högt elefantgräs, uppbrända åkersmarker och ren och skär skog. Då natten hade bjudit på regn så var marken ganska kladdig på sina ställen, speciellt längs de vackra naturliga tunnlarna som trädens lianfyllda grenar bildade för den oranga vägen.

Jag trampade vidare längs småvägen som gick upp och ned för mindre kullar. På ett ställe avbröts vägen av en rejäl, men olåst, plåtdörr utan skylt eller liknande. Passerade denna och kikade kilometrarna efteråt efter något värt att stänga inne eller beskydda, men utan reultat. Dock fann jag vackra blommor och fin natur längs en rejäl nedförbacker vars underlag bestod av handbollsstora stenar och rullgrus

 Väl nedanför denna bake låg floden. Den söndriga färjan låg vid det som under torrperioden antagligen är flodkanten men som nu låg ett par meter ut i det blå. Mannen i den urholkade kanoten var på andra sidan, men så fort jag uppenbarade mig så paddlade han över. Priset han uppgav var det tiodubbla av det normala, då jag sa att jag visste om priset så var det dock inga problem alls och tillsammans med en kvinna och hennes barn gled jag över detta vackra vattendrag och funderade på hur en pråm driven av manskraft kan gå sönder.

 

Ett tag senare då solen stod mitt på himeln kom jag till flod nummer två. Inga byar gjorde denna flod sällskap. Förutom vägen klädd av skrovlig betong samt de rostiga vajerkonstruktioner som kikade upp likt skidliftar på var sin sida så var natur det enda man såg. Dragkarlen insisterade på att ta kanoten istället för den kostandsfria dragfärjan, antagligen eftersom han ville ha betalt. Jag hade inte hjärta att låta han dra över enbart mig på den stora pråmen för att jag ska spara en spänn. Att vänta in fler resenärer var det inte riktigt frågan om för min del heller. Således gled jag över denna starka ström i ännu en urholkad trädstamm.

 Med tanke på hur vägen efter floden såg ut så kunde jag lika gärna ha fortsatt i denna trädstam; regnet hade gjort sin del i att fylla denna väg till bredden med lerpölar. Små smala omvägar i det meterhöga elefantgräset blev min räddning och jag fick flera gånger leda cykeln eftersom stigen var så smal att precis cykel och väskor gick igenom.

 

En kilometer senare kom en kulle som innebar att den geggiga stigen blev till en sönderregnad sådan. Vägen fortsatte att gå från snustorr till dygnsur allt eftersom dagen gick, vid ett par tillfällen var jag tvungen att plocka av framväskorna, vada med dem genom vattnet som nådde upp till låren för att sedan gå tillbaka för att leda över cykeln. Detta för att jag har fått ett litet hål i en utav dessa väskor. Vid en av de översvämmade sträckorna stod ett gäng kvinnor och tvättade i vägen, bokstavligen alltså, inte vid sidan om. Ett tecken på att det är rätt blött… De skrattade gott och hjälpte mig över med cykeln.

 Jag kom på sena eftermiddagen till en korsning varifrån vägen skulle vara bättre ända fram till Port Loco, staden där den nya vägen börjar. Jag frågade runt efter någon form av färsk frukt, något jag gjort i varje samhälle jag under dagen passerat. Man blir rätt trött på konserver, lök, ris och sås. I Guinea, ett par mil bort, fanns det ju fullt med olika frukter. Mitt förfrågande blev bokstavligen fruktlöst även denna gång. 

En landslangskämpe?

Jag började närma mig Port Loco på sena eftermidagen, vägen från den fruktlösa korsningen hade varit av grus och ganska lättcyklad, jag hade till och med mött en hel del bilar vilket jag inte gjort på ett par dagar.

 I ett samhälle stannade jag och köpte på mig kvällsmat och frukost; Lök, vitlök pasta och bröd. Ett par män som satt under ett träd beklade sig över att de inte kan producera tillräckligt med grönsaker eller ris för att sälja vidare eftersom att de inte har några maskiner. Att det är därför de måste importera. Jag vill inte på något sätt hävda att livet för en person i Sierra-Leone är enkelt, verkligen inte, men hur mycket blir producerat någonstans där man sitter under ett träd?

 Den fina vägen vid Port Loco kom tidigare än jag anat, jag hade tänkt att slå läger innan denna korsning, men där var den framför mig. En splitter ny asfaltsväg, bättre än någon svensk väg. Jag bestämde mig för att hitta närmsta vattenpump och sedan slå läger, de mörka kvällsmolnen var på väg in. 

Snacka om vägbyte...

Efter en halvtimme längs denna fina väg kom jag till ett polisstopp där konstapeln beodrade en ynglig att visa mig närmsta pump vilket han gjorde. Vid detta polisstopp fanns även en kvinna som sålde färdigskalade annanasbitar som var sanslöst goda och med runt fem kroner kvar i plånboken cyklade jag långsamt vidare med en tungt vattenlastad Gula Febern.

Jag spejade från höger till vänster efter en skyddad tältplats där jag kunde spendera natten i fred. Regnet var nära och jag var beredd att ta första bästa. Efter ytterliggare en halvtimme var regnmolnen nästan över mig och jag såg en väg som ledde in till ett grustag. En lucka i trafiken och ett ‘just going to toilet’ till ett par förbipasserade och skrattande fotgängare lät mig rulla in obemärkt.

 Marken var degig och det var en hel del flugor som surrade. Det var inte direkt den idylliska utsikten ni tänker Er då ni tänker er camping i Afrika… Tältet sattes upp i rekordfart och jag han tvätta av mig snabbt innan renget kom och jag tog skydd. Låg i tältet, läste en bok och åt kex och bröd till kvällsmat medans regnet smattrade mot tältduken. Märkte att ett par blackflies, eventuella bärare av ‘river-blindness’, lyckats bita mig under tiden jag spänt upp tältet. De små blodprickarna på de kliande fötterna talade för detta.

Innan jag somnade byttes regnsmatter till grodkväkande och bestämde jag mig för att gå upp tidigt nästa dag, allt för att komma in till Freetown så tidigt som möjligt. Morgondagen såg tuff ut; en lång sträcka till en starkt trafikerad stad som enbart har en enda väg som leder in till sig…

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!