En sjuk dagstur – Dag# 35

Hur är utformningen på bloggen? Lagom långa inlägg? För mycket dravel? För lite kilometerfakta?  För personligt eller tvärtom? Komentera gärna vad just DU tycker!

 Ni vet hur dofter kan få en att minnas saker man inte visste fanns kvar i minnet, Hur de liksom kan slunga en tillbaka i tiden på ett litet kick.  Om någon glömt ett klädesplagg hemma hos mig brukar jag, om jag inte känner igen det, lukta på det och så gott som alltid gissa rätt på vems klädesplagget i fråga är.

 Då jag plockade ned mitt tält i Gougoudje rapade jag till. Lukten som spred sig i munnen kände jag igen allt för väl. Samma verdervärdiga smak hade jag känt då jag fick Giardiasis i Kamerun för ett par år sedan.

 Giardiasis, denna encelliga men jävliga parasit som man får i sig av dåligt dricksvatten. Aptitlösheten jag känt, tröttheten, känslan av att maten samlas i en hård osmältbar klump i magsäcken och den allmänna olustkänslan till det mesta kände jag igen. Då jag tittade närmare på mig själv upptäckte jag även de förlorade kilona. Inte för att jag varit tjock förut, men nu hade jag magrat. Mindes den gången i Kameruns västra delar då jag med kamerans självutlösaren tog kort på mig själv i kalsonger för att se om jag smalnat av.

 Ibland är det dumt att inte ha en reskamrat som märker sådana detaljer, en sådan reskamrat hade nog upptäckt min minskade reslust flera dagar före mig själv…

 

Vädret på morgonen var mulet och jag visste att närmsta stad som låg åt mitt håll, det vill säga mot Sierra-Leone, låg över 110kilometer bort. Kindia.  Jag var rejält trött, trots all sömn, och kände mig allmänt risig. Då jag trampat de första 25 kilometrarna och fått i mig lite frukost så bestämde jag mig; Jag måste ta mig till Kindia denna dag, få tag i medicin, växla pengar och sedan ta det lugnt tills jag känner mig som folk igen… 

Jag satte på autopiloten och trampade.

I fjärran såg man bergsformationer uppstickande likt Ayers Rock, vägen kantrades av en blandning av uppodlad mark och ren skog. Då och då passerade man de fula svedjebruk som  de använder sig av; Bönderna bränner helt sonika ned all växtlighet inom ett  område för att kunna använda det till odling, förödande för både djur- och växtliv och mycket tråkigt att se…

 Någonstans halvvägs stannade jag i en by, fick i mig några små grillspett med kött och snackade samtidigt med en motorcykelkille  som kunde lite engelska och hade bra koll på de delar av Sierra Leone som jag planerar att trampa i. 

     

Han upplyste mig även att jag hunnit med lite mindre än hälften  till Kindia, cykeldatorn stod på 55km då jag cyklade från detta lilla lunchstopp. Timmarna efter lunchen gick långsamt. Kullarna, som inte alls var så stora, kändes långa och sega och solen blev starkare då molnen blev färre. Jag fick i mig ett par kex och en hel del vatten, men bara tanken på mat stod mig upp i halsen.

 

Hade det inte varit för den otroliga miljö som omgav mig de sista milen så hade jag nog inte orkat. Jag funderade flera gånger på att stoppa en bil och lifta sista biten, men likt Alfons Åberg så ‘skulle jag bara’. Så här i efterhand är jag glad att jag långsamt cyklade fram istället för svishade fram i en bil, utsikten i kvällens sista magiska minuter av solsken var helt otroligt. Ett sant värdigt avsked av Fouta Djalon!

                                          

Väl inne i staden Kindia var jag helt slut. Jag såg bara rakt fram och mumlade mellan stängda läppar fram hälsningar som svar på alla som hälsade. Då jag frågade mig fram efter ett billigt hotell så funderade jag på om jag sett en mer tätbefolkad och trång stad i Afrika. Jag har aldrig varit i Indien, men det är så här jag inbillar mig att det är. I en allmänt hetsig stämning, smutsiga gator och en gedigen ocharmighet blandades marknadsstånd, frukthögar, motorcyklar, lastbilar samt skräp. Djur, både styckade, grillade och rusande sådana trängdes bland borden utanför skivförsäjarnas butiker varifrån musiken dånade.

 

Jag fann ett hotell snabbt, ett enkelt sådant med en säng, fyra betongväggar, en trasig stol och en vrå att tvätta av sig i. Det var hur som helst rent och spindelfritt. Jag kollapsade på sängen och sov i ett par timmar, sedan gav jag mig ut och skaffade dricksvatten samt köpte lite grillspett och bröd som jag tvingade i mig innan jag återigen somnade in dödstrött efter dagens 118km på grusvägar…

 I skrivandets stund, dagen efter den sjuka cykelturen, så har jag köpt antibiotika och hoppas på bättring. Hjälper inte detta, vilket jag tror det gör, så får jag träffa Farbror doktorn.

 Hur som helst, nu är det dags för vila. Jag har lovat mig själv att sluta upp med aldeles för långa vansinnesfärder…

 Simma lugnt!