You are currently browsing the tag archive for the ‘Saint Johns’ tag.

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!