You are currently browsing the tag archive for the ‘Regn’ tag.

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!

Jag vaknade upp i mitt tält på den dammiga innergården bakom Ismaels hus i Quebo. Dagen innan hade jag vaknat upp i ett grustag och sedan cyklat på en grusväg som blivit till asfalt. För att göra en lång historia kort så blev det asfalt istället för småstigar eftersom jag blev visad i fel riktning och inte hade lust att cykla tillbaka två mil i den stekande solen. Jag bestämde mig således för att spara den tiden till Guineas högländer.

Den dryga milen längs asfaltsvägen avverkades snabbt och efter att ha köpt lite bröd och kex så var det dags att svänga av. En skylt pekade ut vägen mot Boé men det fanns ingen avtagsväg dit skylten pekade. Jag frågade en lärare på väg till sitt jobb som pekade ut riktningen åt mig. Jag korsade en grusfotbollsplan och där, mellan ett par hus, fanns en liten grusväg. Den grusväg som jag planerat att följa i 2-3 dagar. Att någon hade dragit en tvättlina med några trasiga paltor rakt över vägen skvallrade om att biltrafik inte hörde till vardagen.

Jag passerade ett par byar och såg fler getter än mäniskor. Jag cyklade om ett par förvånade pojkar som hade lastat sina cykla fulla med vattendunkar och ett gäng nyfikna barn som sedan sprang efter mig och försökte nudda mina väskor.

       

Efter ett par kilometer blev husen allt färre och vägen allt sämre. Grusvägen blev till traktorspår som ofta delade upp sig i småstigar för att sedan föras samman igen, jag höll hela tiden ett öga på kompassen för att inte cykla över gränsen mot granlandet Guinea. Terrängen gick från öppna ytor kantrade av palmer till mer och mer skog allt medans solen steg på himelen.

I dessa skogspartier fanns det flugor, bitska sådana, som satte sig fast på huden oavsett hur snabbt jag cyklade. Betten kom konstant och kändes som getingstick, fast utan den eftervarande effekten. Jag cyklade ur spår flera gånger då jag av rena reflexen försökte smälla bort dessa hemska varelser. Värst var betten på händerna, de små gynnarna verkade gilla mina svettindränkta handtag.

Så fort jag försökte stanna för att ta kort, äta eller kissa så kom de i massor och jag bestämde mig; fortsätter detta under dagen så beger jag mig snabbast möjligt österut och ägnar sommaren åt ökencykling. För att hålla dem borta rotade jag fram mitt myggmedel, samma som varit med på flera afrikaturer men som nästan aldrig används. Det som oroade mig var tanken på att det kunde vara de ökända Tse-Tse-flugorna som bet mig, något man verkligen bör undvika. Medlet hjälpte någorlunda, tills det svettades bort ett par minuter senare…

Då jag cyklade i traktorspåren av torkad lera såg jag ett par hus en bit bort dit jag cyklade för att fylla på vatten. En man med en levande höna hängd över cykelstyret skrattade då jag smällde ihjäl det sista flugsällskapet från skogen;
‘Musko Bravo’, sa mannen.
Jag fortsatte. Musko Bravo likaså.

Det var enormt stressande att ständigt få dessa bett så att komma ut ur skogspartiet lite senare kom som en befrielse.
Jag stannade efter ett tag och lät mitt fuktiga tält torka i solen medans jag åt frukost under ett stort träd. Förutom fågelkvitter och insektssurr så var tystande total.

Solen var denna dagen stark och då jag cyklade fram över massorna av torkad lera så tackade jag Moder Natur för att regnsäsongen i år är ovanligt sen. Vägen gick in och ut ur skogsdungar, vissa med fler flugor, vissa med färre. Vid en av dessa skogspartier såg jag längre fram på en raksträcka hur en liten pojke lekte vid en vattenpöl som bildats i vägen. Då jag närmade mig sprang pojken iväg på alla fyra med svansen i vädret. Resans första apa skådad!

Då jag lite senare på dagen cyklade på ett öppet fält hörde jag hur det rasslade till i ett träd i närheten. Då jag tittade upp satt där en chimpans och med sitt mäniskoliknande ansikte tittade han ned på mig. Jag stannade cykeln och försökte som den turist jag är att få fram kameran. Mer rasslande hördes och jag upptäckte, med handen i väskan, att det satt en hel chimpansfamij i trädet och det var denna familjs flykt som rasslade. Snabbt följde den spejande chimpansen med sina syskon in i de täta snåren bakom träden. Jag stod kvar och väntade, efter ett kort tag hördes ett konstigt ljud från snåren. Ett ljud som blev allt högre och mer aggresivt. Jag bestämde mig för att trampa vidare…

En hög kulle med en väg av spetsig sten blev en tuff passage men med lyckan efter att nyss ha sett vilda chimpanser i dess naturliga miljö så flödade energin. Uppförsbacken, ett tecken på att jag närmar mig Guineas högländer, följdes av en nedförsbacke i så dåligt underlag att jag fick leda Gula Febern flera gånger.

Efter backen kom jag till en by som bestod av ett par hus där byns centrum verkade bestå av en symaskin under ett tak av palmblad. Jag har på min karta 2 byar utsatta, Boé och Che-Che. Detta visade sig vara den förstnäma. Jag hade inte förväntat mig några enorma samhällen, men åtminstone någon liten butik med de sedvanliga konserverna och torrvarorna. Nejdå, inte här!
Mannen som manövrerade symaskinen bad sin fru att hämta vatten till mig och hon kom tillbaska med både vatten och en stor skål med mat. På sedvanligt vis satte vi oss på små träpallar runt om fatet och åt av riset och kycklingen. Jag fick den köttbullestora kycklingfilén medans barnen sög på kycklingfötterna och de vuxna åt av något organ…

Efter maten började jag bli ganska trött, benen kändes sega då jag cyklade iväg och solen gassade. Jag hade över 70km av småvägar bakom mig och minst lika mycket framför mig. Skogspartierna gav mer och mer vika för öppna fält och underlaget gick från pressad lera till rullgrus. Jag såg en fotbollsplan i utkanten av en småby ett par hundra meter från vägen dit jag cyklade. Liggunderlaget lades ut under ett stort träd och jag slumrade till. Jag vaknade av mäniskoröster och fann ett tjugotal personer som stirrade på mig. Efter några ord på, från båda sidorna dålig, franska så fick jag alla mina vattenflaskor fyllda och cyklade tunglastad iväg genom det mörkröda rullgruset.

Jag slog läger en kilometer utanför byn i skydd av några buskar och lagade ett skrovmål av couscous, lök och tonfisk i tomatsås innan jag mätt och belåten somnade till syrsornas surr.

Dagen efter väntade jag ut regnet innan jag kunde packa ihop det sura tältet och trampa vidare. Vägarna bestod av antingen kantig bergsgrund, rullgrus eller vanlig lättcyklad sand och de gick genom det grönaste gräs jag någonsin sett. Regnet hade gjort sitt för att fylla på vägarna som ibland var mer vattenfyllda än de halvfuktiga bäckar jag passerade.

Tom flod

Full väg

Någon timme senare cyklar jag genom en by där det även hänger en tvättlina över vägen. En kille på en överlastad cykel förklarar att det är en polisspärr. Killen pekar mot en man som jag bara ser huvudet på över det plank som han spannduschar bakom. Jag blir bortviftat efter någon minut då mannen prioriterar sin hygien före sin plikt och inser samtidigt att tvättlinan jag dagen innan cyklat förbi måste varit en polisspärr som jag smitit över…

Vägen slingrade sig ut och in genom skogsdungar och i dessa skogsdungar så dök Musko-Bravo upp igen och gjorde tillvaron sur. Musko Bravo var inte det enda djur jag såg, en otroligt vacker gulorange apa sprang in i skogen framför mig där jag trampade på. Vad det var för sort vet jag inte, men jag har sett nåt liknande på Borås Djurpark, så mycket vet jag!

       

Ett par mil och ett par kex senare blev marken allt surare, träskliknande gräsmattor omgav vägen som allt mer blev gegging och lerfylld. Det var en rejält lerig cyklist som kom fram till vägspärren, eller tvättlinan, innan Che-Che. En millitär pratade engelska med mig och bad om att få se passet, ställde några frågor till mig och pratade med sin kumpa på Kreol. Efter att ha hört enstaka ord jag förstår som handlar om pengar och avgifter så bara väntade jag på ett mutförslag. Döm av min förvåning att jag sedan blev avviknad med ett ‘Safe Journey’!

I Che-Che rullade jag ned till vajerfärjan som leder över floden Corubal. Färjan, eller pråmen, avsed för biltrafik kan knappast användas ofta, sedan jag lämnat asfalten trettio timmar tidigare så hade jag inte mött en enda bil!
Kvinnorna stod ogenerat barbröstade och tvättade kläder. Barnen använde pråmen som hopptorn och vajern som motorn ska dra färjan framåt med användes som tvättlina. Jag undrar om de ens hade bensin till motorn. Hur som helst, jag betalade en kille med träkanot för att ta mig över och i sällskap med en kvinna och hennes bebis, två cyklar, en motorcykel samt två män exlusive mig och paddlaren så flöt vi långsamt över floden i denna gigantiska urholkade trädstam.

När jag kom i land på andra sidan så började regnet vräka ned från den mörka himeln och i detta kylande vatten cyklade jag vidare på vägen som nu blivigt riktigt bred. Jag visste att det var mer än 40km till Gabu, staden jag tänkt bo i och med nästan lika många kilometer bakom mig för dagen så var det tröttsamt.

Vägen var fylld av enorma hålor urgröpta av regnet och man fick ofta cykla in på småstigar vid sidan av för att undslippa dessa passager. Allteftersom jag skred framåt så blev byarna fler och fler och jag tröttare och tröttare. Nu fick jag även mötande bilar lite då och då, från en av dem hade chaufören ute sin hand framför vindrutan och torkade av denna med en trasa.

Jag började få ont i vänsterknät, antagligen på grund av all skakig terräng och jag ville bara komma fram. Den spikraka vägen blev enformig, byarna tycktes se likadana ut och att ständigt försöka vara trevlig och hälsa blev påfrestande. Det enda jag ville var att komma fram till asfaltsvägen i utkanten av Gabu.

En liten pojke som ensam åkte fram på en åsnedrivenkärra gav mig, i farten, två goda frukter som jag inte vet namnet på och dessa, tillsammans med mina sista cachewnötter gav mig energi nog att komma fram till asfaltsvägen.

Asfaltsvägen var sämre än grusvägen och på den gatuståndskantrade vägen in mot Gabus centrum blev hålorna bara fler och fler. I centrat av staden var kaoset ett faktum. Vägen var bara gyttja med några små bitar av asfalt och i denna gyttja passerar bilar, motorcyklar, getter och män med stora kärror samt en cyklande Skandinav i en härlig blandning.

En cyklande herre visade mig vägen till ett ‘hotell’ i stadens utkant där jag för första gången på 11 dagar betar för boende. Även fast rummet är mycket enkelt och rätt dammigt så känns det lyxigt att få vara i fred, att få vara någorlunda ren samt att till och med ha elektricitet och en fläkt ett par timmar varje kväll!

Gabu ligger någon mil från Guinea-gränsen. Till Guinea trampar jag imorgon, med tanke på regnet som nu börjat falla och de höjdmeter som skall avverkad kan det bli hårt.

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!