You are currently browsing the tag archive for the ‘Missionärer’ tag.

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

I Robertsport tog jag det lugnt, första dagen försökte jag fixa cykeln. Med en avklippt tygbit från min handduk fixade jag så att vevarmen nu tillät mig cykla 2-3km istället för 500m. Resten av tiden låg jag i en hängmatta, drack pilsner och läste ur en bok.

Nästa dag började med att jag öppnade ytterdörren till min stuga och lät ljuset falla in. Då det mörka rummet lystes upp såg jag hur en liten orm låg och vilade en decimeter från min fot. Jag skyndade bort mot min säng och såg därifrån hur ormen ringlade sig bort från dörren och in mot toaletten. Jag hämtade raskt ägaren till stugan som, utan att lyckas, försökte hitta ormen. Det faktum att ormen var borta gjorde mig mer orolig än säker…

På förmiddagen hyrde jag en surfbräda vilket resulterade i en massa saltvattensdrickande och en rödbränd rygg. Efter 2 timmar blåste vågorna upp och blev för stora för mig, dessutom fanns cykelproblemet fortfarande kvar och att till fullo njuta av vågorna gick inte. Vevarmen gnagde i hjärnbarken…

Tillbaka på rummet fick jag en idé, jag tätade glappet mellan vevarm och vevlager med två småbitar ståltråd, tryckte in ännu mer tyg runt mittskruven för att dämpa vibrationerna. Provcyklade upp bland småhusen och köpte ett par hemmagjorda jordnötskakor, och visst, lösningen verkade fungera!

Några småflickor kom förbi med nybakat bröd.

Väl tillbaka från kakköpet öppnade jag dörren till stugan, direkt upptäckte jag samma bruna orm slingrandes i dörröppningen. Ägaren tillropades och med en kvast i näven försökte han ta livet av ormen. Huggen verkade inte göra någon nytta och då ormen bet tag i kvasten så blev det ett Status Quo. Jag rusade iväg och fann en trädgren och med denna lyckades sedan lodgeägaren dräpa denna inkräktare.

Rätt eller fel att döda en orm kan diskuteras. Hur som helst var den nu borta.

The Center of African Culture - En av många övergivna byggnader i detta krigshärjade land

Den tredje dagen var det dags för avfärd mot Monrovia. Tysken som ägde lodgen gav mig en rulle gängtejp som han trodde att jag kanske kunde behöva. Jag var nervös för hur min Mcguyver-lagning skulle klara de över hundra kilometerna till Liberias huvudstad.

På vad som säga vara ”The best Dirtroad of Liberia” lämnade jag Robertsport bakom mig, denna stad som skulle kunna vara vilket ”charterparadis” som helst, men som endast besöks av ett gäng rika FN-arbetare om helgerna.

Fina stränder och palmer och sånt där fanns det, ni vet, som folk tydligen tycker om. Knasigt, hur kul kan lite händelselöst liggande på sand och lite plaskande i saltvatten vara? Nåväl, alla  har sina intressen och hur kul skulle det vara att trängas bland hundratusentals långfärdscyklister på vägarna?

Utsikten från vägen var otroligt vacker, på min ena sida växte djungelkullar upp och på min andra sida skymtade jag Piso-sjön. Konturerna av en segelbåt syntes långt borta och nära strandkanten paddlade en man fram i en kanot men sin fru i fören.

Vid denna vackra utsikts så började vevarmen glappa igen. Jag kollade på cykeldatorn, 5km. minst 120 kvar. Jag skruvade ur skruven, testade med lite gängtejp och trampade denna gång åtta kilometer innan glappet kom tillbaka. Fanken också!

Ännu mera av tyskens gängtejp virades runt skruven, som nu såg ut mer som en snöboll än en skruv, och med våld pressade jag in denna skruv. Bära eller brista?

Det bar!

Ända tills vägen blev till asfalt och jag kom fram till Monrovia. Vägen dit var rätt trist, ett par vänliga polisstopp, ett par läsk i skuggan och framförallt utsikt över enorma områden av nedfälld skog. Dessa otroligt fula områden kantrade vid flera tillfällen vägen och man får verkligen hoppas att odlingarna som planeras kan leda till att Liberia kan sluta importera all mat så att skövlingen för något gott med sig…

Passerade resans tvåtusende kilometer denna dag.

 I en kaosartad trafik cyklade jag efter en vägbeskrivning in mot Monrovias västra del. En väns vän hade via facebook gett mig tips om ett par amerikanska missionärer som tar emot resenärer för en slant. Jag kom dit efter resans längsta dag, 141km, och vistelsen visade sig bli en höjdare!

Inte för att jag är förtjust i bordsböner eller prat om moral, men jag kan här duscha i varmvatten och ha el dygnet runt, detta för första gången sedan Lerum 6/6. Lägg därtil att de bjuder på mat varje kväll, att jag har internet och fläkt på mitt egna rum samt tillgång till kök. Man bor, som min väns vän Carl uttryckte det; ”Som en kung med afrikanska mått mätt”.

Första spegeln sedan Freetown. Passade på att raka mig och ta en fjortisbild.

 Monrovia befinner jag mig alltså i skrivandets stund, något sliten efter en del öl hos en couchsurfare igår. Detta är det sista flerdagsstoppet innan Bamako. Imorgon börjar den del av resan som jag tror blir den hårdaste.

Jag ska, på vad som egentligen är för kort tid, ta mig längs småvägar upp till Guineas skogar där jag, även där längs mindre vägar, ska upp bland bergen och sedan till Kankan.

Håller cykeln? Orkar jag hela vägen? Följ bloggen så får du veta!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!