You are currently browsing the tag archive for the ‘marknad’ tag.

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

Det överblivna röda riset från gårdagen kom tillbaka i samma fat som förut och med magen full rullade jag sedan ut från den lilla byn på kullen. Solen hade just gått upp och dess strålar sken in mellan bladen från de träd som kantrade vägen.

Efter ett tag mötte jag en enarmad man, inte en bandit, och samma man kom jag att köra om, och bli förbipasserad av flera gånger förmiddagen. Den slingriga vägen gick genom småbyar där de minsta barnen rusade iväg i ren förskräckelse och de något äldre sprang efter mig och skrek ‘Porto’.
Gruset och de stora lösa stenarna i vägen blev allt fler allteftersom dagen gick. Regnet ger förstås mest verkan där marken lutar så till mitt förtret var backarna ofta extremt dåliga, medan partierna däremellan var ganska fina…

I backarna gick det långsamt framåt, lutningen var rejäl och mitt knä började smärta igen. Uppförsbackarna följdes ofta av nedförsbackar, aldrig lika långa som uppförsbackarna och med ett underlag som gjorde dem till mer plåga än njutning. Bakom träden som ofta skymde utsikten från dessa höjder kunde man nu se hur kullarna nu dominerade landskapet och jag fick så kallade flashbacks från den korta tid jag spenderade i Rwanda 2007. Bergsmassivet som Mali ligger i tornade upp sig borta vid horisonten. Ett mål som då kändes väldigt långt bort…

När man bromsat sig ned för backarna så möttes man ofta av en bäck eller flod, ibland med en bro, ibland utan och vid dessa våtmarker frodades naturen. Träden skapar ett tak över vattendragen och från detta tak hänger tjocka lianer ned och knyter sig runt andra träd och stenar likt gigantiska garnnystan. Fåglarna kvittrar och fjärilar i alla möjliga färger samlas på gyttjan, de verkade inte sjunka lika djupt som mig…

         

Under förmiddagen frågade jag mig, så fort jag fick möte, fram efter vägen mot Gaya. Skulle jag köra för långt skulle jag komma in i Senegal och vara tvungen att köra tillbaka i samma spår igen. Då klockan närmade sig fyra så kom jag till en by som låg runt en korsning. Senegal till vänster, Gaya till höger. Vägen blev härifrån bredare, men minst lika dålig som den varit de senaste dagarna. En skylt längs vägkanten upplyste mig om vilken del av regeringen som underhåller vägen och jag fnissade till. Varför sätta upp en skylt som skryter om underhållet av en väg som inte underhålls? Underhållande minst sagt…

Efter korsningen började jag passera fler och fler folk, jag såg på kartan att byn Touba skulle ligga en uppförsbacke ifrån mig. I början av denna backe så blev det, i jämförelse med de senaste dagarna, rena skytteltrafiken av människor. Medan jag långsamt kämpade upp för denna branta backe måste jag mött i alla fall hundra personer, alla bärandes på diverse varor. Detektiven inom mig listade ut att de måste vara på väg från, och inte till, marknaden eftersom de bar på flera olika varor var och inte av en och samma sort.

Den breda vägen uppåt innebar även att några få bilar passerade, förutom utslitna Peugoer så möttes jag av en vitmålad pick-up fylld av militärer. En man med stenansikte, solglasögon och uniform var mycket misstänksam, bad om pass och vaccinationskort. Frågade hur jag hittat ut i bushen och bad om att få kolla på min karta. Efter säkert tjugo minuter av frågor som lös av misstänksamhet så lämnade han tillbaka passet, berättade att det var dumt att cykla runt på egen hand eftersom jag inte har vapen att försvara mig med, och rullade iväg nedför backen med motorn avstängd. Med tanke på vad flaket innehöll, mer än militärer, så misstänker jag att de prioriterade marknadsshopping framför försvar…

En mycket svettig svensk kom till slut uppför det krön som innebar sluten på backen och början på Touba. Det var som en smärre chock att se hur hundratals mäniskor samlades kring massvis av markandsstånd och de var minst lika chockade av att se mig dyka upp i sista marknadstimmen. Medans solen var på väg nedåt ledde jag Gula Febern mellan stånden, köpte två apelsiner som jag på Afrikansk vis pressade ni mig saften från och lämnade sedan platsen. Visst var marknade trevlig, men ganska opassande såhär i kvällstid då jag försöker hitta en diskret tältplats. Massvis av människor på väg hemåt fyllde även de minsta stigarna runtomkring byn.

Ett missförstånd ledde till att två småpojkar fick springa en lång bit bort för att fylla på alla mina vattenflaskor. Då de en kvart senare kom tilbaka genomsvettiga och kånkandes på mitt vatten så kunde jag inte låta bli att ge dem varsin liten peng för besväret. De sken som solar efter detta och sprang länge bredvid min cykel. En bit bort från byn lyckades jag finna en lucka i folkströmmen, jag ledde in cykeln på en öppen skogsplätt och spände upp tältet bakom ett par buskar. Medan jag tvättade av mig under strålen från en petflaska såg jag solen gå ned över kullarna i väst och kände en viss stolthet i att jag och Gula Febern benmästrat dem.

Dagen efter kände jag mig lite konstig i magen, så frukosten fick bytas ut mot ett liten paket kex innan jag ledde ut cykeln på den sliriga grusvägen. Vägarna som kvällen innan varit fyllda av kvinnor i färgade skynken var nu tomma sånär som på ett par kor. Längs denna ensamma väg stötte jag i en kurva på en rostig vägskylt, denna vägskylt informerade om att omkörning var förbjudet. Bra att veta för de gissningsvis två bilförare som i snitt passerar där varje dag…

           

Nu började Fouta Djalons verkliga ansikte att visa upp sig. Gråa rundformade klippor sträckte sig upp mot skyn. Klätterväxter, bergsskrevor och smågrottor prydde dessa klippor och mellan mig och utsikten växte enorma träd upp. De bortregnade vägarna och växtligheten som intar vägrenen bit för bit ger en känslan av att civilisationen inte ska vara här. Naturen tar liksom tillbaka sin mark trots människans fåfänga försök att skapa något ‘modernt’.

I denna trollskog kämpade jag mig upp till en punkt varifrån jag kunde se mitt mål. Mellan mig och bergen i horisonten låg endast en backe, en rejäl sådan, likt en orange orm slingrade den sig upp i den gröna omgivningen mellan mig och de små husen vars plåttak lyste i solens glans långt borta.

Det tog en stor del av förmiddagen att komma upp för denna backe och att rulla in i Mali kändes som en befrielse. Här skulle jag stanna i någon dag för att ta igen mig, vila mitt knä och få ordning på min krångliga mage. På en kulle i denna byn fann jag en bar som hyrde ut ett par sunkiga rum och den baren fick husera mig de kommande dagarna…

Varför tar man då omvägen till Mali-ville? Häng kvar så får ni veta!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!