You are currently browsing the tag archive for the ‘Liberia’ tag.

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

I Robertsport tog jag det lugnt, första dagen försökte jag fixa cykeln. Med en avklippt tygbit från min handduk fixade jag så att vevarmen nu tillät mig cykla 2-3km istället för 500m. Resten av tiden låg jag i en hängmatta, drack pilsner och läste ur en bok.

Nästa dag började med att jag öppnade ytterdörren till min stuga och lät ljuset falla in. Då det mörka rummet lystes upp såg jag hur en liten orm låg och vilade en decimeter från min fot. Jag skyndade bort mot min säng och såg därifrån hur ormen ringlade sig bort från dörren och in mot toaletten. Jag hämtade raskt ägaren till stugan som, utan att lyckas, försökte hitta ormen. Det faktum att ormen var borta gjorde mig mer orolig än säker…

På förmiddagen hyrde jag en surfbräda vilket resulterade i en massa saltvattensdrickande och en rödbränd rygg. Efter 2 timmar blåste vågorna upp och blev för stora för mig, dessutom fanns cykelproblemet fortfarande kvar och att till fullo njuta av vågorna gick inte. Vevarmen gnagde i hjärnbarken…

Tillbaka på rummet fick jag en idé, jag tätade glappet mellan vevarm och vevlager med två småbitar ståltråd, tryckte in ännu mer tyg runt mittskruven för att dämpa vibrationerna. Provcyklade upp bland småhusen och köpte ett par hemmagjorda jordnötskakor, och visst, lösningen verkade fungera!

Några småflickor kom förbi med nybakat bröd.

Väl tillbaka från kakköpet öppnade jag dörren till stugan, direkt upptäckte jag samma bruna orm slingrandes i dörröppningen. Ägaren tillropades och med en kvast i näven försökte han ta livet av ormen. Huggen verkade inte göra någon nytta och då ormen bet tag i kvasten så blev det ett Status Quo. Jag rusade iväg och fann en trädgren och med denna lyckades sedan lodgeägaren dräpa denna inkräktare.

Rätt eller fel att döda en orm kan diskuteras. Hur som helst var den nu borta.

The Center of African Culture - En av många övergivna byggnader i detta krigshärjade land

Den tredje dagen var det dags för avfärd mot Monrovia. Tysken som ägde lodgen gav mig en rulle gängtejp som han trodde att jag kanske kunde behöva. Jag var nervös för hur min Mcguyver-lagning skulle klara de över hundra kilometerna till Liberias huvudstad.

På vad som säga vara ”The best Dirtroad of Liberia” lämnade jag Robertsport bakom mig, denna stad som skulle kunna vara vilket ”charterparadis” som helst, men som endast besöks av ett gäng rika FN-arbetare om helgerna.

Fina stränder och palmer och sånt där fanns det, ni vet, som folk tydligen tycker om. Knasigt, hur kul kan lite händelselöst liggande på sand och lite plaskande i saltvatten vara? Nåväl, alla  har sina intressen och hur kul skulle det vara att trängas bland hundratusentals långfärdscyklister på vägarna?

Utsikten från vägen var otroligt vacker, på min ena sida växte djungelkullar upp och på min andra sida skymtade jag Piso-sjön. Konturerna av en segelbåt syntes långt borta och nära strandkanten paddlade en man fram i en kanot men sin fru i fören.

Vid denna vackra utsikts så började vevarmen glappa igen. Jag kollade på cykeldatorn, 5km. minst 120 kvar. Jag skruvade ur skruven, testade med lite gängtejp och trampade denna gång åtta kilometer innan glappet kom tillbaka. Fanken också!

Ännu mera av tyskens gängtejp virades runt skruven, som nu såg ut mer som en snöboll än en skruv, och med våld pressade jag in denna skruv. Bära eller brista?

Det bar!

Ända tills vägen blev till asfalt och jag kom fram till Monrovia. Vägen dit var rätt trist, ett par vänliga polisstopp, ett par läsk i skuggan och framförallt utsikt över enorma områden av nedfälld skog. Dessa otroligt fula områden kantrade vid flera tillfällen vägen och man får verkligen hoppas att odlingarna som planeras kan leda till att Liberia kan sluta importera all mat så att skövlingen för något gott med sig…

Passerade resans tvåtusende kilometer denna dag.

 I en kaosartad trafik cyklade jag efter en vägbeskrivning in mot Monrovias västra del. En väns vän hade via facebook gett mig tips om ett par amerikanska missionärer som tar emot resenärer för en slant. Jag kom dit efter resans längsta dag, 141km, och vistelsen visade sig bli en höjdare!

Inte för att jag är förtjust i bordsböner eller prat om moral, men jag kan här duscha i varmvatten och ha el dygnet runt, detta för första gången sedan Lerum 6/6. Lägg därtil att de bjuder på mat varje kväll, att jag har internet och fläkt på mitt egna rum samt tillgång till kök. Man bor, som min väns vän Carl uttryckte det; ”Som en kung med afrikanska mått mätt”.

Första spegeln sedan Freetown. Passade på att raka mig och ta en fjortisbild.

 Monrovia befinner jag mig alltså i skrivandets stund, något sliten efter en del öl hos en couchsurfare igår. Detta är det sista flerdagsstoppet innan Bamako. Imorgon börjar den del av resan som jag tror blir den hårdaste.

Jag ska, på vad som egentligen är för kort tid, ta mig längs småvägar upp till Guineas skogar där jag, även där längs mindre vägar, ska upp bland bergen och sedan till Kankan.

Håller cykeln? Orkar jag hela vägen? Följ bloggen så får du veta!

Simma lugnt!

 Jag är personligen inte förtjust i bloggar som inte följer ett tema, därför skriver jag bara om min resa på denna blogg. Nu blir det dock ett kort undantag i början på detta inlägg;

Ikväll spelar bandet Vic-Torious på Stora Torget i Borås klockan 19.00. Absolut sevärt och ett band som jag tror kommer slå inom en snar framtid, kom ihåg var ni såg det först 😉

Från rockspelningar åter till Liberia…

Utan någon frukost i magen lämnade jag Tiene bakom mig. Båten skulle gå vid niotiden dagligen, ibland till och med två gånger dagligen. För att komma i tid startade jag därför min färd samtidigt som solen startade sin färd över himeln. Trots att imigrationsdamen dagen innan hotat med arrestering om jag tog sjövägen till Robertsport så var just sjövägen min plan. Lagar utan mening och byråkrati är bland det värsta jag vet!

 Nattens regn hade fyllt vägen och med sura sandaler anlände jag till en småby där jag köpte min frukost; en klase bananer. Planen var att äta ordentligt i Sawilo då jag visste när exakt båten skulle gå.

 Längs illgröna fuktiga träskmarker gick den oranga vägen söderut, då och då passerandes bäckar och småfloder. Då det bara var ett par kilometer kvar så kändes trampandet konstigt. Då jag tittade ned mot mina fötter så såg jag att den ena vevarmen hängde löst.

En våg av oro gick genom min kropp. Jag har verktyg och delar till att fixa det mesta; Ekrar, slangar, nycklar etc. Det enda jag inte kan ordna är just vevarmar eller vevparti, av den enkla anledning att verktygen är för stora så har jag valt att lämna dem hemma. Och varför skulle en för resan sprillans ny vevarm krångla? Jag får nog fråga Mr. Murphy.

 Jag skruvade åt skruven som håller armen på plats och allt såg fint ut. Efter 500m var vevarmen lika skev som förut. Vad som helst hade varit bättre; Att cykla utan sadel fungerar, en nödlösning för styret hade gått att fixa med en trädgren och ståltråd och en broms kan man klara sig utan, men vevarmarna är ju motorn för hela min färd. Nu hängde den lös och gick inte att skruva åt eller ens ta av. Gävle också!

 Med taktiken; skruva åt – cykla 500m – skruva åt – trösta mig med kex – cykla 500m – svära – skruva åt – cykla – tröstäta jordnötter – Skruva åt… etc. Så kom jag till slut fram till Sawilo.

 

Båten som alla hävdat skulle avgå dagligen var inte där, så jag satte mig och fixade ihop lite risgrynsgröt och snackade med en man, till yrket konservator, som rest runt en massa i västafrika. Någon gång under förmiddagen anlände båten till stranden, stängde av motorn och parkerade bredvid en likdan, fast bottensänkt båt. Då jag var den enda passageraren för dagen så ställdes turen in.

 

Jag frågade runt och lyckades i byn finna en kille som kunde ta mig över till Robertsport i en liten kanot. Den av plankor byggda kanoten tömdes på vatten och jag, Gula Febern och mina väskor trängdes i denna lilla farkost tillsammans med killen som paddlade oss långsamt framåt.

 

Sawilos hamn - Mannen i blått öser ur kanoten jag senare färdades i

Färden gick först uppströms via den breda Mafa-floden och sedan in via en mindre biflod. Strandkanten var helt och hållet täkt av buskage och mangrov-växter vars rötter sticker upp likt spindelben ur vattnet för att sedan enas till en stam långt över vattenytan. Inte en enda by eller båt syntes under den första timmens paddlande.

 Bifloden blev allt mindre och till slut svängde vi in bland mangrovträden, passagen var så trång att grenarna flera gånger tog emot båten då vi gled fram i det grunda vattnet. Trädgrenarnas utgjorde både tak och väggar i denna tunnel och den vindskyddande effekten från denna grönska gjorde luften kvav och varm. I det klara vattnet såg jag småfisk simma runt och där mangrovernas rötter möter vattenytan sprang krabbor omkring. Under närmare en halvtimme var vi totalt inmurade i denna stigbreda passage, de enda ljude var fåglarnas kvitter och paddelns monotoma plaskande. Just denna färd är defintivt en höjdpunkt på resan! 

Väl ute ur denna djungel av rötter så uppenbarade sig Piso-sjön, denna sjö som till stor del skiljer Robertsport från fastlandet. Långt bort i fjärran kunde man se fiskebåtar ligga på rad och mot denna strandhamn färdades vi. Bredvid hamnen syntes den tunna linje av sandstrand som likt en pir skiljer sjön från havet. Den gröna småstaden Robertsport ligger precis vid en djungeltäkt kulle som står upp mellan havet och denna lagunliknande sjö, en otroligt vacker placering som man bara måste älska.

 Sjön visade sig trots sin storlek vara grund och ett par gånger fick kanotkillen gå ur sin båt för att putta fram oss i sanden. Väl framme i Robertsport fann jag, medans jag letade billigt boende, en Tysk man tillika lodgeägare. Lodgen, som han håller på att avveckla i brist på gäster, består av två småstugor på stranden och för en billig peng kunde han ta emot mig. På vägen till lodgen försökte jag finna imigrationsofficeren, tänkte att det var bäst att hitta honom före han hittade mig, men kontoret var stängt.

 

Planen för Robertsport hade inte varit med den vackra sjövägen i baktanke, den var en överaskande bonus. Det som dragit mig till Robertport var det faktum att det finns surfmöjligheter där. Inspirerad av den fina kortfilmsdokumentären ”Sliding Liberia”, som varmt rekomenderas (Köpt eller från piratbukten, din moral bestämmer), var jag nu där.

 

Tysken visade mig runt i byn och längs stranden. Vågorna såg små och bra ut för en nybörjare som mig och ett par småkillar lekte i stranden. Robertsport var vackert och trevligt och mitt boende rent. Allting borde känt bra, men problemet med cykeln fanns hela tiden i bakhuvudet.

Fråga mig inte om shortsen...

 Hur skulle detta lösa sig?

 Surfa lugnt!

Morgonen var sval då jag rullade in på grusplanen utanför imigrationskontorets i Zimi. Mannen bakom det enkla skrivbordet stämplade ut mig ur Sierra Leone och frågade mig, ännu en gång, varför jag skulle ta bushvägen och inte den breda fina vägen som han benämnde ”International road”. Han skrev även ned namnet på byarna jag skulle passera innan gränsen till Liberia samt berättade att Liberias imigrationskontor låg på andra sidan om Manu-floden, denna naturliga gränslinje.

Jag handlade upp mina sista Leones på kex och bananer och lämnade sedan vägkorsningsbyn Zimi bakom mig utan att känna den minsta förtvivlan. Tvärtom, vägen mot Liberia kändes utmanande. Dagen innan hade jag försökt att förklara för hotellägaren att jag ville ta den minsta vägen in i Liberia. Han vägrade att ens berätta var den startade och varje försök att få fram något om den slutade med att han sa ”Take the big road, its international and very nice”.

Eftersom jag inte tycker att långa sträckor av asfalt med tillhörande avgasförgiftning är ‘very nice’ så var det med ett litet pirr i magen jag cyklade ut ur Zimi åt ”fel” håll. I utkanten av byn skrek en man på mig att stanna, jag skrek tillbaka ”Good morning” och fortsatte utan att stanna. Mannen skrek då med en ännu högre stämma; ‘Stop, Im a policeofficer!”. Jag fick snopet vända tillbaka.

Polisen frågade varför jag inte frågat om lov för att ta bushvägen till Liberia. Jag förklarade att jag inte brukar fråga om lov för att cykla på grusvägar och att imigrationsmyndigheten godkänt mina planer och dessutom stämplat ut mig ur landet.

De kunde inte hålla mig säker, sa han, säkerheten är ju polisens arbete. Jag borde talat med honom först, sa han något förolämpad. Polisen bad mig vänta, gick en bit bort och kom tio minuter senare tillbaka med ett personligt brev som jag skulle lämna till gränspolisen. Med detta brev kunde jag nu vara säker. Jag kände mig inte osäker, men inte heller mycket säkrare än innan jag fått detta brev. Undrar om det var av skottsäkert papp?

Då jag kom till byn Gisiuro hade jag ett par gånger blivit stoppas av vänliga själar som upplyst mig att ”the international road” var åt andra hållet. Jag tog fram min papperslappskarta, frågade en kvinna efter vägen till Dar Salam, gränssamhället vid Manu-floden och hon visade mig till en stig som vek av till höger. Den lilla stigen som korsade uppbrända odlingslotter och tät skog tog mig till slut till Dar Salam.

Vid det sista huset i byn fanns ett rep sträckt över vägen och vid ena ändan av detta rep satt två militärer likt två buspojkar som gör det klassiska buset ”Dra plånbok”. Deras blåkamoflerade uniformer, barska ansikten och mörka solglasögon tog dock bort den största delen av buspojksimagen.

Under ett rostigt plåttak fick jag sedan öppna mina väskor och ta ut samtiga prylar. Något som hör och häpna hänt mig otroligt få gånger på denna kontinent. Millitärerna var trevliga, speciellt efter jag visat dem beskyddarbrevet från deras kollega, och de verkade faktiskt vara ute efter att leta olagligheter mer än att fiska efter mutor. Jag kunde efter ett tag plocka ihop alla mina saker, brevet borträknat. Lite synd, brevet hade ju uppenbarligen skyddat mig mot både stråtrövare, åderbråck och tigrar sedan jag fick det.

Cykel modell 1999 & urholkad trädstamskanot modell stenålder...

En av militärerna sänkte linan medans den andra gjorde mig sällskap över detta rep och ned för en brant stig mot floden. Vid floden blev det, som vanligt en prisdiskussion, här hade jag dock övertaget eftersom jag medvetet shoppat upp alla mina pengar förutom just den summa som jag visste att den korta passagen kostar.

Under tiden kanoten packades så snackade jag med militären som berättade att jag var den enda turisten han mött vid denna gränspost som mest besöks av ett fåtal gränshandlare. Han rådde mig även att aldrig stanna för någonting mellan byarna i Liberia, samt frågade om jag var beväpnad. Jag skrattade och sa att mitt enda vapen var min matkniv. ‘Ha den alltid nära dig’ var hans sista ord till mig innan jag gled över. En dum idé, blir jag rånad så kommer jag frivilligt att lämna över allt jag äger, knivslagsmål är det sista jag vill ha…

Efter att ha satt min fot på den sandiga strandkanten i Liberia så cyklade jag upp och in i byn. Den bom eller det rep över vägen jag väntade mig fanns inte att finna. En man visade mig till ett par grabbar som satt och ugglade under ett flätat tak av vass. En kille i jeans och en smutsig reflexväst var tydligen imigrationsofficeren och han skrev upp mina detaljer i ett A4-block Det faktum att personen innan Bengt Ulrik Malmberg var registrerad två veckor tidigare lät mig förstå att immigrationspersonalen i denna by sällan led av skrivkramp.

Mina första vänner i Liberia

Någon stämpel till passet hade de inte, och de frågade var jag var på väg. Då Robertsport blev mitt svar så gav de mig rådet att cykla söderut till Tiene för att få min stämpel av imigrationen där. Den goda nyheter de gav mig, att en båt som jag inte visste existerade seglar till Robertsport från Sawilo, gjorde att Tiene lät som ett bra alternativ och jag snickrade därför om min plan.

Reflexvästkillen och hans vänner var genuint trevliga och säkerhetskontrollen bestod i att de frågade om jag hade något olagligt i väskorna, jag nekade. Jag tror även jag hade nekat om väskorna så skulle ha varit fyllda av kokain, passlösa flyktingar och elfenben.

Journeys without maps...

Med ytterliggare en papperslapp med ortsnamn i väskan så cyklade jag söderut. Jag kollade flera gånger på mina kartor för att lokalisera mig men utan att lyckas. Igen väg eller något bynamn stämde in, Att jag tidigare på resan läst ut Liberia-klassikern ”Journey without maps” gjorde det hela något lustigt.

I en liten by smälte stigen ihop med en väg och denna väg kom jag att följa ända till Tiene. Jag bestämde mig, redan efter två passerade småbyar att jag gillade Liberianerna. Något mer tillbakadragna än folket i Sierra Leone och färre vuxna som ropar ut min hudfärg, även fast detta fenomen fortfarande hände titt som tätt.

I den sista byn innan Tiene vilade jag mig i skuggan medans jag snackade med ett par ungdomar. En bit bort gick en berusad man omkring i enbart ett par tajta långbenade cykelbyxor med hängslen samt en fejkad guldgul kedja runt halsen och pratade för sig självt. Innan jag cyklade iväg han jag både byta e-post med en kille samt skrämma livet ur en liten flicka bara genom att vara.

Mitt lunchstopp för dagen; En tom arbetarhydda

Tiene visade sig vara en av alla dessa i Afrika deprimerade orter som man alltid finner där en småväg möter en större sådan. Det finns alltid en bar, ett par kiosker, damer som säljer mat, damer som säljer sig själva, pengaväxlare, smutsiga mekaniker bredvid högar av skrot samt ett gäng allmänt skumma typer. I Tiene fanns det förutom det ovanstående ett imigrationskontor dit jag kom efter ett par hundra meter på den fina asfaltsvägen som grusvägen mött upp.

Jag var något orolig; Att vara i ett land utan stämpel är som att be om problem. Immigrationspersonalen var dock trevlig och skrattade då jag berättat hur jag cyklat och rabblade upp alla småorter från papperslappen. Dessa trevliga män borde kunna ge mig stämpeln tänkte jag just som en man berättade att närmsta stämpel fanns vid gränshålan Bo en mil bort.

Det var bara att bita i det sura äpplet och cykla en mil i kvällssolen, åt fel håll och dessutom till den gränsstation som jag samma morgon så noga förklarat att jag inte skulle till. Vid gränsposten förklarade jag dagens bravader för en man som skrattade gott åt att jag tagit bushvägen, minst lika roligt var tydligen de två extramilen som stämpeln kostat mig. Med stämpel i passet gick jag från den kur där den skrattande mannen satt och gick till den sista instansen; en albinokvinna i uniform som signerade stämpeln samt hälsade mig välkommen till Liberia.

Jag stannade vid cyklen och snackade med en pengaväxlare då det plötsligt hördes en arg kvinnoröst som bad mig komma tillbaka. Albinokvinnan frågade argt vilken väg jag tagit in i landet och jag drog samma, sanna, historia som jag berättat för skrattande mannen som nyss stämplat in mig. Denna historia gjorde kvinnan oproportionerligt arg och med mitt pass slåendes mot sitt knä för att förstärka varje ord gapade hon ”That´s an illegal bordercrossing”. Hon fortsatte barskt med att berätta att om jag inte redan fått min stämpel så skulle hon deporterat mig tillbaka till Sierra Leone på momangen.

Jag frågade varför de hade imigrationspersonal där om det nu inte var en officiell korsning, hon svarade att det var för att stoppa illegala passager. Mycket märkligt att hennes kollegor registrerade mig som att det vore det mest naturliga i världen. Jag började nu anta att hon var ute efter en muta och då det sista man skall göra i en sådan situation är att stå på sig och kräva sina ”rättigheter”. Jag var därför så trevlig man nu kan vara efter att ha cyklat 70km och därefter blivit utskälld.

Kvinnan frågade vart jag var på väg, och jag svarade Sawilo och sedan till Robertport med båt. Detta var tydligen inte rätt svar och hon krävde att jag skulle ta landvägen, något som skulle innebära över 100km extra samt det tråkiga faktum att jag sedan skulle få cykla tillbaka 50km av dem då Robertsport ligger på en halvö. Någon vettig förklaring till det hela hade hon inte och mina frågor och mitt fiskande efter en anledning till detta båtförbud gjorde kvinnan ännu mer förbannad.

Med ett löfte om att ta landvägen fick jag till slut tillbaka mitt pass. Det sista hon sa var att hon skulle se till att få mig arresterad om hon fick reda på att jag tog båten.

Jag cyklade tillbaka milen till Tiene, för trött för att hitta en tältplats så tog jag in på ett ”hotell” som bestod av en sunkig madrass på ett golv fyllt av prylar tillhörande någon annan. Jag gick ut i kvällens mörker och köpte mig en öl för att fira min första dag i Liberia, en illegal sådan.

Albinokvinnans båtförbud tänkte jag skita i, varför skulle imigrationsmyndigheten bry sig om en båtfärd inom Liberia? Som om tullen skulle genom söka passagerare på sträckan Gränna – Visingsö. Nä, morgonndagen blir nog minst lika olaglig den tänkte jag medans jag sög i mig den sista klunken öl…

Simma lugnt!

Av någon anledning blev bilderna från denna dag inte särskilt vackra eller intressanta. Kanske för att jag småstressade till gränsen för att få stämpeln innan de stängde för dagen. Jag ber om ursäkt och lovar bättring!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!