You are currently browsing the tag archive for the ‘Lera’ tag.

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

Om mobiltelefonnätets gudar är på min sida så har jag ett tips till Er; Slå på P3 imorgon, Måndag, runt 07.45…

Albinokvinnan vars hud den Afrikanska solen gjort sitt bästa för att förstöra bröt upp brödet och fyllde det med den chilistarka fisksåsen. Dåligt bröd är ett signum för gamla Engelska kolonier, likaså en generellt sämre matkultur än det Franklofona Afrika. Jag funderade på varför ingen i landet åkt över gränsen, smakat ett godare bröd och sedan åkt tillbaka med affärsidén att sälja gott bröd till sina landsmän…

Albinokvinnas son, som jag dagen innan mött på bussen från Freetown och som gett mig husrum för natten, vinkade av mig då jag cyklade iväg från huset som låg vilandes i slänten upp mot Kambui höjderna.

Planen för dagen var att följa en mycket liten väg. Min ena karta markerade den som stig, på min andra karta existerade inte vägen.. Målet för dagen var Tiwai-island, en regnskogsfylld ö i Moafloden, tillika en nationalpark. Till naturreservatet går det en väg, men varför cyka längs en väg då det finns stigar?

En ganska bred, om än dåligt underhållen grusväg tog mig ut ur Kenema och efter att en polis vid en checkpoint hjälpt mig att måla upp en karta på en bit papper så passerade jag Moafloden för första gången denna dag. Någon kilometer senare blev jag besviken; Den lilla stigen visade sig vara en grusväg.

Jag hade väntat mig att bära cyklen över trånga passager av midjehög lera, slinga mig i lianer och slåss med ormar och kanibaler för att ta mig till ön, istället fick jag nu cykla mellan diverse småbyar längs denna grusväg ständigt lutandes uppåt eller nedåt. Cyklingen genom byarna komponerades av ett frenetiskt gapande om min hudfärg från både barn och vuxna. De ropar ”White man”, jag svarar ”Black man”, samma peron ropar ”white man” igen, jag cyklar vidare… Förresten, det där med ormarna och kanibalerna var kanske något överdrivet, men ni fattar poängen?

I byn Bongo köpte jag på mig tomatpuré och lök inför en skara av cirka trettio åskådare. Vägen blev efter denna by något sämre och vid nästa klunga lerhyddor, kallat Bagboabo, skulle vägkorsningen komma. Jag cyklade igenom samhället på under en minut, ett till synes korsningslöst samhälle. Jag tittade på papperslappskartan en gång till, jo, det var här jag skulle ta till höger. Jag vände om och frågade en kvinna. Hennes son visade mig förbi ett par hyddor där en kvinna kokade en enorm balja ris och pekade sedan på en glipa i vegetationen runt byn; Stigen.

  Buskarna som kantrade stigen kittlades retsamt mina armar och grästuvorna som stack upp vid sidan om den decimeterbreda grusslingan tog emot mina låga framväskor och tvingade mig då och då ut spår. Byn Giema låg där stigen slutade och Moaflodens strand blev synlig. Under enorma bambuträd uppstod den något komiska situationen då ägaren till byns enda kanot ville ha ett på tok för högt pris för att ta mig över. Med lite afrikaerfarenhet i bagaget så satte jag mig på strandkanten och småpratade tills kanotmannen blev otålig nog att godta mitt pris. Det tog fem minuter…

Den urholkade trästammen till kanot förde mig över strömmen till andra sidan. Tiwai Island var synlig en bit bort likt en stor klump av grönska i denna breda flod. Ett par långsmala fåglar samlades på en gyllengul sandbank utanför ön. Mannen med kanoten lämnade mig på en liten glipa av öppen strand mitt i denna täta skog och från stranden låg en liten stig framför mig. Stigen blev något större vid en by kallad Jene och stigen blev till grusväg vid Kambama, orten där nationalparkens huvudkvarter är placerat.

I Kambama blev jag väntandes i någon timma innan jag tillsammans med ett par parkarbetare fick en tur över till andra sidan i en förvånansvärt ny och snabb motordriven gummibåt. På ön tillbringade jag en natt i tält, såg en hel del apor men framför allt så såg jag en mycket ovanligare sorts varelse; Turister. Efter över 50 dagar på resande fot så mötte jag de första turisterna; ett medelålders Amerikanskt par som bjöd på kakor, mat och framförallt trevliga konversationer (Att de sedan egentligen inte var turister utan ett par återvändande ”Peace-Corps” nämner jag inte med tanke på att just ”Turist”, tillsammans med ”Lejon” fattas på denna resas skådarlista).

Dagen efter gick jag upp till en forskarstation och mötte en kvinlig apforskare som berättade om sina studier i apkomunikation, mycket intressant! Apforskaren gjorde att jag började cykla senare än vanligt, likaså det faktum att en stor svart Cobra höll mig och parkarbetarna borta ett tag från stranden där båten låg förtöjd.

En ganska fin femtonkilometerssträcka tog mig till byn Poturi, som enligt parkarbetarna skulle vara ”very big”, men som egentligen var som vilken by som helst. Kanske någon butik extra, men vad spelar de för roll då alla butiker har samma sortiment. Tomatpuré, gullök, mjölkpulver, ris. Samtliga varor importerade.

Från Poturi skulle det vara en fin väg, enligt kartan. Visst var den bredare än gårdagen stig, men den var också lika gropig och lerig som den var bred. Vid en vajerfärja driven enbart av tre svettiga karlar passerade jag Moafloden för femte, och antagligen sista, gången under denna resa.

Vid en polischeckpoint på andra sidan floden visade poliserna upp en fastkedjad apunge som de ville sälja, ‘Many tourits want to take it home’.
Jag frågade, med en stor portion sarkasm, ut dem om hur de tänkt sig att Sierra Leone ska tjäna pengar på turister i framtiden om de fångar alla apungar. ”Det är ingen fara, det finns ju ett reservat där det finns massvis att hämta…”.

Vägen fortsatte genom vad jag antar är gummiplantage; sönderskurna trädstammar med små trattformade bägare fastknutna runt sig kantrade vägen under en lång tid. Till slut kom jag fram till Zimi, denna småstad som bestod av en korsning, en liten marknad och ett par butiker. Då jag hade fler Leones kvar än jag beräknat så valde jag att investera trettio spänn på ett ”hotell”, ett förvånansvärt rent sådant med inredning i vitt kakel och ett par finare fåtöljer i ena hörnet.

Senare på kvällen tog jag mig till en bar, njöt av den sista ölen i landet och luskade fram fakta om morgondagens tripp. Det visade sig bli en intressant morgondag, minst sagt…

Och du; m du har läst ända hit så uppskattas en kommentar!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!