You are currently browsing the tag archive for the ‘Guineas skogar’ tag.

Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

 

Dag #1 - Jag och packningen i det exotiska Lerum

Då kom den dagen då det är fler resdagar bakom mig än framför mig. Jag har medvetet varit mycket snål med statistik och kilometer på bloggen, för hur kul är det egentligen?

 I skrivandets stund, det vill säga dag #48, befinner jag mig i Freetown i Sierra-Leone och har följande bakom mig;

Antal Kilometer totalt: 1758

Antal Kilometer asfaltscykling: 530 (grovt räknat)

Antal dagar: 48

Antal dagar av trampande: 24

Längsta sträcka på en dag: 135km (Sao Domingos – Bissau)

Längsta stopp: 8 nätter (Freetown)

Högsta hastighet: 48km/h

Bästa öl: Star Beer (Sierra Leone)

Sämsta öl: Gazelle (Senegal)

Antal punkteringar: Ingen med cykel, Dock en sönderkörd ventil. 2 med motorcykel.

   Det har utan tvekan blivit färre cykeldagar än jag väntat mig, detta beror mer på sjukdom än lathet. Minst 8 dagar har jag inte kunnat cykla pga sjukdom, matförgiftning, vattenskitning eller tröttheten som följer dessa hemskheter. I de 48 dagarna är även flygdagen samt dagarna av visumjakt i Banjul medräknade.

En dag försvann i väntan på den hemska båtturen i Guinea-Bissau och i samma land stannade jag i Gabu en dag extra för att fixa med lite nödvändigheter på internet (Sen att det inte fanns internet eftersom det enda internetcafeét inte betalat räkningen är en annan femma…).

Den röda linjen visar hur jag cyklat grovt sett...

 Sedan härmar jag en inspirationskälla, Färdknäpp, och ger Er sökmotorstatistik. Varje gång någon använder exempelvis google och kommer in på tramparunt.com så ser jag vad personen sökt på för ord samt hur många som sökt på ordet.

 I topp ligger:

1. ”trampa runt”

2. ”tramparunt”

3. ”tramparunt.com”

4. ”www.tramparunt.se”

5. ”ulrik malmberg”

Roligt att de flesta aktivt söker för att kika in här och inte bara trillar hit. Några som kanske trillar in är de som sökt på orden längst ned på listan;

”cykeltights” – Något jag inte använt på hela resan…

”coolakillen” – Jo, han finns ju med på bloggen.

”solen på väg tillbaka” – Nej, här kan du inte köpa dansbandsmusik.

”långfärdscykling i finland” – Rätt ressät, Fel kontinent.

”köpa tjocka trästockar” – Då jag kommer hem ska jag nog starta en blogg om just tjocka trästockar…

”när välter en båt” – Blogggen ger nog mer frågor än svar.

”sårsprit och kompress på sår” – Inte här, billig sprit möjligtvis.

”kvinnor trampar på sniglar” – Gör de? Inte här i alla fall… Och vilka sidor tar upp detta ämnet? Vill jag ens veta?

Vidare klickar flest personer sig hit från Facebook, så om ni gillar min blogg eller ett visst inlägg; Posta gärna en länk!

En hel del tittar även in från Utsidan, Lost Cyclist samt min från kusins blogg albinssonskan, Kul! 

Statistiken över hur ni läsare klickar på bilder och länkar överraskar mig; De bilder ni helst förstorar upp är de som föreställer undertecknad själv i någon form utav posering. Jag som medvetet snålat med dessa bilder i tron om att det är rätt ointressant…

 Hur ser då resplanerna ut?

 Än så länge är de lite hemliga, men de kommer innebära att jag kommer få ta buss, lastbil eller bushtaxi sista biten till Bamako. Detta är inte utav lathet; tvärtom. Tiden jag skulle lagt på enkel asfaltscykling i några dagar kan jag nu lägga på att se ett nytt land samt att plöja runt i Guineas skogar; Den minst av turister besökta delen av detta av turister så sällan besökta land…

 Buss blir det även ut från Freetown, dels för att slippa cykla ett par mil tillbaka längs vägen som tog mig hit, dels för att terrängen till Kenema, dit jag tar bussen, inte verkar alls lika intressant som de bitar jag med den sparade tiden nu kan ta. Hade jag inte haft ett specifikt hemresedatum, vilket en riktig resa inte ska ha, så hade jag aldrig satt min fot på en buss. Nu gör jag det bästa av situationen!

Recept för en lyckad reseplanering; 3 kartor, Papper, Penna, Mobiltelefon med kalender samt sist men inte minst en iskall pilsner…

Skriv i din E-mail till vänster på denna sidan för att få varje inlägg direkt i din E-post!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!