You are currently browsing the tag archive for the ‘Guinea’ tag.
Bloggens huvudperson får nya krafter i Labe. Han köper en tuff t-shirt, tar på sig kalasbyxorna och kammar safarimustagen. Det är diskotek-dags!
På en krog bland Labes bakgator förfestas det. Guineansk pilsner och importerad whiskey som måste vara bryggd på Statesments-rester.
Kvinnan som säljer grillspett utanför är den enda av motsatt kön. Resten är grabbar. Musiken dånar ur högtalarna, grabbarna sitter på väggfasta bänkar eller plaststolar, en kille i kavaj dansar ensam i mitten av rummet, en annan sover ruset av sig, en tredje kommer in och får sin Whiskey upphälld i en liten plastpåse i äkta take-away-stil. Allting i ett dunkel endast upplyst av julgransslingor i olika kulörer.
Jag frågar min kostymklädda vän ifall det kommer vara tjejer på diskoteket. Han försäkrar mig att så är fallet. Inte för att jag är på fruntimmersjakt, nejdå, jag har en fantastisk flickvän hemma, men det blir inte riktigt samma sak med bara grabbar. Korvfest som det så lustigt kallas.
En öl blir till två. Den kostymklädda vännen blandar öl och whiskey på äkta Guineanskt manér, undertecknad sveper spolarvätskedrycken med en grimage likt en Buttericksmask.
Lagom fnittriga tar vi en motorcykel genom det mörka staden befriad från elektricitet mot diskoteket. Ett annat förfesthak besöks, här finns inte ens den kvinnliga fägringen i form av en grillspettssäljande kvinna, bara grabbar! På de slitna väggarn hänger gulnade fotbollsplancher från diverse mästerskap varav inget är nyare än 2008. Två yngre killar häller upp whiskey ur plastflaskor och runtomkring mig laddas det, Slutstationen ligger bara ett stenkast bort. Diskoteket.
En stund senare går vi in i gränden där det ligger. Inte Labes finaste diskotek, säger min kostyklädda vän, inte det nyaste heller tydligen. Albatros Night Club är däremot Labes bästa diskotek, det är han säker på!
Inne på nattklubben dånar hits från Senegal, Slagdängor från Conakry och Hiphop från Elfenbenskusten. ‘Do you know how to dance?’ frågar min vän. ‘No, not very well’ blir mitt ärliga svar. Sedan dansar vi. Och dansar.
Diskokulan sprider det färgade ljuset över den fönsterlösa lokalen dit det ständigt strömmar in fler och fler dansglada ynglingar, de flesta där för att fira av terminens sista tentamen.
Diskotek = Tummen upp!
Diskjockeyn snackar friskt i mikrofonen, AC´n sprutar ut kalluft och trots detta är det förbannat varmt på diskoteket. Svetten pärlas på folks pannor och då småtimmarna tar vid är det så varmt och syrefattigt att undertecknad får gå ut.
I gränden står det massvis av motorcyklar i väntan på ratt-, eller ska jag skriva styrfylla. En välklädd kille som jag känner igen från förfestpuben kommer fram och snackar. Min kostymklädda vän har tydligen somnat.
Jag tar mig in på diskoteket och glider för sista gången genom den svettiga massan på dansgolvet, väcker min kostymklädde vän som hickar till och skrattar.
Dags att gå hem!
Simma lugnt!
Tack för alla kommentarer, det uppskattas! Fortsätt så!
Bra sikt?
Dimman låg tät och flöt ihop med de jämngrå molnen som omgav Mali, denna by med ett klimat likt den svenska våren. Det högsta samhället i Fouta Djalon med en väderlek som ändras minut för minut.
Jag rullade förbi sjukhuset söder om byn, mötte en bushtaxi på väg in till bergsbyn för att fyllas upp. På någon minut var jag på väg nedför kullarna. När morgonen blev till förmiddag och höjdmetrarna sjönk så lättade dimman och jag kunde njuta av utsikten över kullarna. Min mage hade varit lurig och hållt kvar mig i Mali längre än planerat och detta kom under dagen tillbaka lite lätt.
Trots att aptiten var borta så fick jag i mig en baugette och ett paket kex innan jag rullade in i Yemberm, detta samhälle varifrån vägarna skulle vara ”Like european roads” enligt min vän i Mali. Nu vet jag inte om han menar de europeiska vägarna på Rumäniens landsbygd, hur som helst så blev de något bättre. Grusvägar breda nog för bilar att mötas och på sina ställen nästan utan hålor.
Under dagen passerades ett par byar, emellan dessa byar var det ganska öde. Ett par kossor, några getter och ett fåtal herdar. Vid ett tillfälle, efter jag trampat fram resans tusende kilometer, rasslade det till i ett buskade framför mig och ut över vägen sprang ett vilt djur jag inte vet namnet på. I Kamerun kallas det ‘Pockypine”, rätta mig om jag har fel. Stort som ett rådjur, ett avlångt storögd ansikte och ett utseende likt en rakad get.
I en av alla de uppförsbackar som leder upp för kullarna så pös det till rejält. Mitt bakdäck blev på en sekund platt som en pannkaka. Ingen punktering, utan något fel på ventilen. Den vägrade hålla kvar luften. Jag puttade det tunga ekipaget en bit uppåt till någorlunda plattare mark, öppnade väskan med verktygen i och började pilla.
Så fort jag ställt cykeln uppochner så började det att regna kraftigt. På en minut blev det kraftiga regnet ännu kraftigare och vägen blev till en lerflod av orangefärgat kladd. Himmelen var jämngrå och att vänta ut regnet såhär när skymningen närmade sig var det inte frågan om. Innan solen gått ned var jag tvungen att hitta dricksvatten samt någonstans att sova. Magproblemet började göra sig påmint, buken kändes som en sprängfylld ballong och det krampade av och till.
Slangen byttes och med lera bokstavligen överallt så vände jag tillbaka cykeln och trampade i den begynnande skymningen vidare. Regnet vräkte ned och jag var blöt och kall. Att spänna upp tältet, likt planerat, och få det torrt tycktes omöjligt. På en kulle ett hundratal meter från vägen såg jag hustak och ett staket.
En idé slog mig.
Kan man göra så? Får man göra så? Skulle jag göra det?
Kylan och det magonda övertygade mig.
En stund senare pratar jag med en tjej vid huset på kullen. Jag erbjuder mig att betala för en natt under tak. Det gick utan problem. Med torra kläder på somnade jag av ren utmattning, trots att klockan bara var runt sju, på mitt liggunderlag i en hall. Någon timme senare kommer en glad liten gubbe och väcker mig. Han frågar om min resa, öppnar upp ett rum med en stor säng, fixar iordning en batteridriven lampa åt mig och ger mig två avokados. Jag lägger mig i sängen och känner att jag har feber. Det magonda börjar kännas som när jag härom året hade magparasiten, döpt till Carl-Gustaf, i Kamerun.
Mycket sliten vaknade jag upp dagen efter, tog på mig mina fuktiga kläder och försökte att finna husets ägare. Då han inte var i närheten lämnade jag en lapp och trettio kronor på sängen. Något jag inte gjort innan. Blir jag hembjuden brukar jag, om värden verkar vara fattig, lämna ett bidrag på några kronor trots att de aldrig ber om det. För att täcka upp för maten. Men att våldgästa någon är en annan sak och något jag helst inte vill.
- Kografitti – Det senaste bland kidsen!
Långsamt fortsatte jag de sista trettio kilometerna till Labe. Jag passerar en man och en kvinna som stannat sin motorcykel. De har med sig en liten apa i koppel, en apa som antagligen är i en gryta vid det här laget. Eller helsteker man dem? Äpple i munnen likt en julegris?
Under förmiddagens trampande upp och ned för kullarna försvann magproblemet allt eftersom, febern likaså. Funderar på om jag kanske skulle börja rena vattnet jag dricker medan jag, enligt en skylt, rullar in i Labe-distriktet.
Vid ett militärstopp fick jag öppna min väska. Körde med ‘trötta-ut-taktiken’ och öppnar den tråkigaste väskan först. Visar upp byxorna sådär lagom långsamt, vränger fickor, visar fler tråkiga kläder. Efter mindre än en minut har officeren fått nog och vinkar glatt av mig.
När jag närmade mig staden såg jag en mindre folksamling, en bushtaxi på tomgång och ett par motorcyklar. En kille i skinnjacka och en kvinna med ryggen i krum kastar stora stenar ned i ett dike medan resten av samlingen tittar på. Då jag kommer närmare ser jag en grönaktig tvåmetersorm som slingrar sina sista centimeter under en hög av nyss ditkastade stenar.
I Labe cyklar jag in på asfalt, för första gången sedan Quebo för över två veckor sedan, och fixar ett schysst boende gratis…
Simma lugnt!
Varför bemödar man sig då omvägen till Mali-ville, kanske ni som följer bloggen undrar?
Är det av ren masochistiska själ?
Har undertecknad en passion för internetanslutningar som lägger av just efter att han lovat att publicera en massa blogginlägg?
Är det för att det billiga hotellet saknar vatten och elektricitet, men däremot har berusade och högljudda militärer som förgyller tillvaron fram till 01.00?
Knappast… Kika på bilderna nedan så förstår ni nog!
Mount Loura – utsikt från toppen av Fouta Djalon
Dame De Mali – Ser ni kvinnoansiktet i bergsväggen?
Bonnabränna
Att man sedan träffar en snubbe som talar utmärkt engelska och som tar med mig runt på diverse rundturer längs sönderregnade bergsvägar gör inte saken sämre. Att han, medan bloggens huvudperson bär ett sunkigt ungkarlslinné, rattar motorcykeln i kostym höjer standarden ytterliggare.
Om ni inte kommenterar så kommer detta muskelberg att göra slarvsylta av Er snabbast möjligt!
Simma lugnt!
Det överblivna röda riset från gårdagen kom tillbaka i samma fat som förut och med magen full rullade jag sedan ut från den lilla byn på kullen. Solen hade just gått upp och dess strålar sken in mellan bladen från de träd som kantrade vägen.
Efter ett tag mötte jag en enarmad man, inte en bandit, och samma man kom jag att köra om, och bli förbipasserad av flera gånger förmiddagen. Den slingriga vägen gick genom småbyar där de minsta barnen rusade iväg i ren förskräckelse och de något äldre sprang efter mig och skrek ‘Porto’.
Gruset och de stora lösa stenarna i vägen blev allt fler allteftersom dagen gick. Regnet ger förstås mest verkan där marken lutar så till mitt förtret var backarna ofta extremt dåliga, medan partierna däremellan var ganska fina…
I backarna gick det långsamt framåt, lutningen var rejäl och mitt knä började smärta igen. Uppförsbackarna följdes ofta av nedförsbackar, aldrig lika långa som uppförsbackarna och med ett underlag som gjorde dem till mer plåga än njutning. Bakom träden som ofta skymde utsikten från dessa höjder kunde man nu se hur kullarna nu dominerade landskapet och jag fick så kallade flashbacks från den korta tid jag spenderade i Rwanda 2007. Bergsmassivet som Mali ligger i tornade upp sig borta vid horisonten. Ett mål som då kändes väldigt långt bort…
När man bromsat sig ned för backarna så möttes man ofta av en bäck eller flod, ibland med en bro, ibland utan och vid dessa våtmarker frodades naturen. Träden skapar ett tak över vattendragen och från detta tak hänger tjocka lianer ned och knyter sig runt andra träd och stenar likt gigantiska garnnystan. Fåglarna kvittrar och fjärilar i alla möjliga färger samlas på gyttjan, de verkade inte sjunka lika djupt som mig…
Under förmiddagen frågade jag mig, så fort jag fick möte, fram efter vägen mot Gaya. Skulle jag köra för långt skulle jag komma in i Senegal och vara tvungen att köra tillbaka i samma spår igen. Då klockan närmade sig fyra så kom jag till en by som låg runt en korsning. Senegal till vänster, Gaya till höger. Vägen blev härifrån bredare, men minst lika dålig som den varit de senaste dagarna. En skylt längs vägkanten upplyste mig om vilken del av regeringen som underhåller vägen och jag fnissade till. Varför sätta upp en skylt som skryter om underhållet av en väg som inte underhålls? Underhållande minst sagt…
Efter korsningen började jag passera fler och fler folk, jag såg på kartan att byn Touba skulle ligga en uppförsbacke ifrån mig. I början av denna backe så blev det, i jämförelse med de senaste dagarna, rena skytteltrafiken av människor. Medan jag långsamt kämpade upp för denna branta backe måste jag mött i alla fall hundra personer, alla bärandes på diverse varor. Detektiven inom mig listade ut att de måste vara på väg från, och inte till, marknaden eftersom de bar på flera olika varor var och inte av en och samma sort.
Den breda vägen uppåt innebar även att några få bilar passerade, förutom utslitna Peugoer så möttes jag av en vitmålad pick-up fylld av militärer. En man med stenansikte, solglasögon och uniform var mycket misstänksam, bad om pass och vaccinationskort. Frågade hur jag hittat ut i bushen och bad om att få kolla på min karta. Efter säkert tjugo minuter av frågor som lös av misstänksamhet så lämnade han tillbaka passet, berättade att det var dumt att cykla runt på egen hand eftersom jag inte har vapen att försvara mig med, och rullade iväg nedför backen med motorn avstängd. Med tanke på vad flaket innehöll, mer än militärer, så misstänker jag att de prioriterade marknadsshopping framför försvar…
En mycket svettig svensk kom till slut uppför det krön som innebar sluten på backen och början på Touba. Det var som en smärre chock att se hur hundratals mäniskor samlades kring massvis av markandsstånd och de var minst lika chockade av att se mig dyka upp i sista marknadstimmen. Medans solen var på väg nedåt ledde jag Gula Febern mellan stånden, köpte två apelsiner som jag på Afrikansk vis pressade ni mig saften från och lämnade sedan platsen. Visst var marknade trevlig, men ganska opassande såhär i kvällstid då jag försöker hitta en diskret tältplats. Massvis av människor på väg hemåt fyllde även de minsta stigarna runtomkring byn.
Ett missförstånd ledde till att två småpojkar fick springa en lång bit bort för att fylla på alla mina vattenflaskor. Då de en kvart senare kom tilbaka genomsvettiga och kånkandes på mitt vatten så kunde jag inte låta bli att ge dem varsin liten peng för besväret. De sken som solar efter detta och sprang länge bredvid min cykel. En bit bort från byn lyckades jag finna en lucka i folkströmmen, jag ledde in cykeln på en öppen skogsplätt och spände upp tältet bakom ett par buskar. Medan jag tvättade av mig under strålen från en petflaska såg jag solen gå ned över kullarna i väst och kände en viss stolthet i att jag och Gula Febern benmästrat dem.
Dagen efter kände jag mig lite konstig i magen, så frukosten fick bytas ut mot ett liten paket kex innan jag ledde ut cykeln på den sliriga grusvägen. Vägarna som kvällen innan varit fyllda av kvinnor i färgade skynken var nu tomma sånär som på ett par kor. Längs denna ensamma väg stötte jag i en kurva på en rostig vägskylt, denna vägskylt informerade om att omkörning var förbjudet. Bra att veta för de gissningsvis två bilförare som i snitt passerar där varje dag…
Nu började Fouta Djalons verkliga ansikte att visa upp sig. Gråa rundformade klippor sträckte sig upp mot skyn. Klätterväxter, bergsskrevor och smågrottor prydde dessa klippor och mellan mig och utsikten växte enorma träd upp. De bortregnade vägarna och växtligheten som intar vägrenen bit för bit ger en känslan av att civilisationen inte ska vara här. Naturen tar liksom tillbaka sin mark trots människans fåfänga försök att skapa något ‘modernt’.
I denna trollskog kämpade jag mig upp till en punkt varifrån jag kunde se mitt mål. Mellan mig och bergen i horisonten låg endast en backe, en rejäl sådan, likt en orange orm slingrade den sig upp i den gröna omgivningen mellan mig och de små husen vars plåttak lyste i solens glans långt borta.
Det tog en stor del av förmiddagen att komma upp för denna backe och att rulla in i Mali kändes som en befrielse. Här skulle jag stanna i någon dag för att ta igen mig, vila mitt knä och få ordning på min krångliga mage. På en kulle i denna byn fann jag en bar som hyrde ut ett par sunkiga rum och den baren fick husera mig de kommande dagarna…
Varför tar man då omvägen till Mali-ville? Häng kvar så får ni veta!
Simma lugnt!
Dimman låg tät över den bergiga kulle som varit min granne denna natt. Jag plockade fram ett par eurosedlar ur en noggran utvald gömma och packade därefter ihop mina grejer. Diskade ur en kastrull lite halvnoga och trampade ut ur bushen och in på den väg som under gårdagen lett mig in i Guinea, det land som faktiskt blev det tjugonde landet i Afrika jag besöker.
Vägen ledde in mig till staden Koundara där jag vid den smutsiga busstationen växlade in åttio euro på svarta marknaden. Efter lite diskusioner cyklade jag därifrån med en gangsterbunt av sedlar, närmare bestämt åttahundratusen Guinean Franc i tiotusenlappar.
Jag köpte ett gäng avokados och en nybakad baugette av gigantiska mått, cyklade runt i staden ett par varv för att skaka av mig eventuella småtjuvar. Att räkna igenom 800 000 med en fullpackad cykel bredvid sig då man är den enda vita är inte så lätt att göra diskret…
Ut från Koundara cyklade jag på den smala grusväg som jag skulle komma att följa de närmsta dagarna. En väg av sämsta sort enligt en av mina kartor, bitvis en stig enligt en annan karta. Då jag åt min nyinköpta frukost fundrade jag på hur lång tid det kunde ta att cykla de över tvåhundra kilometrarna till byn Mali. Jag räknade med en usel väg och visste att Mali, även kalat Mali-ville, är det högst belägna samhället i Fouta Djalon på cirka 1400m.
Himlen såg mörk ut och den tryckade hettan berättade om ett kommande åskoväder då jag cyklade vidare. Regnskogsliknande skogsdungar passerades vid de floder och torra flodbäddar jag passerade, björktjocka lianer hängde från gigantiska trädkronor och de mest luriga fågelläterna komponerade denna utsikt. Mellan dessa partier var det en torr miljö med nästan lövfria träd som kantrade vägen som gick upp och ned för de många småkullar jag avverkade i sadeln. Vägen låg längs en nationalpark vid namn Nikolo-Badiar, jag misstänker att denna park är lika välskött som de rostiga och nästan oläsbara metallskyltar som upplyste mig om antalet kilometer till diverse lägerplatser.
En tom liten hydda med halmtak blev min och Gula Feberns skydd mot det åskoväder som passerade över mitt huvud. Då jag stod där och väntade ut det värsta regnet så kom en polis ledandes en motorcykel in i hyddan, lika förvånad som mig över att ha sällskap där inne.
I byn Youkounkoun köpte jag lite konserver och cyklade sedan vidare. Förutom de små butikerna med basvaror i början av samhället så var det en sann spökstadskänsla. Stora, slitna och tomma statliga byggnader stod uppradade bakom den allé av gigantiska träd som dominerade stadsbilden. Längst upp i denna allé, där jag tog av mot Guingan, fanns en hotelliknande byggnad, lika öde som de andra. Om ni varit i Georgien så vet ni hur det det känns att passera dessa ödebyar. Jag misstänker att Youkounkouns glansdagar sedan länge är över…
Denna spökstad satte gränsen för var de ganska dåliga vägarna blev till dåliga sådana. Kullarna kom oftare och gruset blev mer och mer utblandat med lösa stenar. Ett par vackra gröna sumpiga grässlätter uppenbarade sig mellan de täta skogspartier jag trampade igenom. Vägen delade vid flera tillfällen upp sig i två, tre eller flera vägar vilket gjorde det till en gissningslek vilken utav dem som var minst sämst. Vinstlotten var torkad lera eller plattat grus. Nitlotten var djupt rullgrus eller kantig bergsmark. Dessa uppdelningar blev alltid till en och samma väg till slut innan de åter igen gick in i skogen.
Dagen gick mot kväll då jag passerade byn Guingan. Under dagen hade jag passerat flera småbyar, trots att kartan inte visat upp några alls, och emellan dessa småbyar hade det varit så gott som folktomt. En hel del kor, några få motorcyklar. Inget på fyra hjul. I Giungan blev vägen ännu lite sämre och då jag lämnade samhället och såg att vägen började luta uppåt så bestämde jag mig för att vid närmsta by fylla upp alla mina flaskor inför kvällens läger.
Då jag hade solen i ryggen såg jag början på ett litet samhälle. Mitt vänsterknä började nu, efter 74km på skakiga vägar, att krångla och så fort det blev motstånd på pedalerna så smärtade det. Den lilla uppförsbacken fick därför bekämpas på lägsta drevet, vilket gick bra, och då jag under ett träd klev av cykeln så högg det till rejält i knät. En kille från ett närliggande hus blev nyfiken och efter en kort pratstund så blev jag erbjuden att stanna där över natt.
Husen i byn var av samma vackra sort som de flesta hus jag passerat under dagen, runda och vitmålade med ett högt tak av gräs, mellan dessa hus finns det ofta ett tätt staket av pinnar och ris samt ett solkskydd och ett litet hus på pålar till för byns getter.
Natten bjöd på ett regnoväder så jag valde att sova i den svala lerhyddan och efter att ha blivit bjuden på risgrynsgröt med jordnötter till frukost så trampade jag vidare. Vägen blev under dagen allt sämre och framför allt brantare. Det djupa rullgruset tvingade mig att leda cykeln vissa partier och ibland var det lättare att cykla i gräset brevid vägen. Regnet hade lockat fram leran och den klibbade fast i både växlar och bromsar och gjorde så att dessa började kärva.
Kullarna blev allt fler och nu kunde man från de slingriga grusvägarna upp på kullarna se vad som komma skulle; stora skogsbeklädda höjder sträckte sig mot skyn borta vid horisonten. Fouta Djalon började närma sig och denna vetskap gav mig kraft och framförallt vilja att fortsätta längs dessa småstigar ute i ingenstans.
I samhället Touba köpte jag lite munkliknande snacks och med frityrsmak i munnen cyklade jag vidare. Den smärtsamt stekande eftermiddagssolen lyste in genom trädkronorna då en liten man cyklade bredvid mig för att visa början på en genväg mot Mali. Denna genväg kom att bli fruktansvärd.
Jag hade räknat med vädligt dåliga vägar till Mali, jag hade även räknat med långa uppförsbackar till höga höjder. Det jag inte räknat med var lutningen. Genvägen ut från Touba var så brant att det på flera ställen inte gick att cykla. Rullgrus var blandat med gatstensstora lösa stenar och kantiga klipphällar och detta gjorde att jag flera gånger slant då jag knuffade den tungt lastade cykeln uppåt.
Att ta ett foto som visar en backes lutning är nästan lika svårt som att cykla upp för den…
Jag försökte ständigt hitta skugga från den mördande solen och tog massor med småpauser. Ett par steg framåt, någon minuts vila och så vidare. En man som högg ned bambuliknande småträd i närheten upplyste mig om att det fanns en by vid bergets topp. Vid varje krök av denna branta grusväg hoppades jag på en skymt av denna by för att ständigt bli nedslagen av ännu en uppförsbacke. Då jag cyklade gick det långsamt, otroligt långsamt, men det var mindre jobbigt än att leda. Då jag hunnit en kilometer upp längs denna väg rann svetten ur hela kroppen. Tröjan var som doppad i vatten och de två litrarna med vatten jag nyss fyllt upp med var inne på de sista deciliterna. Cykeldatorn visade att jag inte hunnit långt i denna backe, men utsikten berättade att höjdmetrarna var mer högre än någonsin på denna resa.
Vid ett tillfälle då jag genomblöt av svett slet med att knuffa cykeln uppåt så gjorde jag något som enbart är till för tyngdlyftare och kvinnliga tennisproffs; jag skrek till för att få mer kraft. Jag vet inte om detta oplanerade skrik lockade fram honom eller om han ändå var på väg hemåt, men då jag stod med pannan mot styret kom en man fram. I ena handen hade han en hacka, i den andra en tom bensindunk.
Han erbjöd sig att leda cykeln men jag avböjde. Har jag tagit mig hit får jag skylla mig själv. Jag fick förklarat för mig att jag var precis i slutet av den backe som leder upp till byn kallad Coya. Jag offrade mitt sista vatten och kämpade mig upp för den sista höjden av denna backe så brant att den i Sverige säkerligen hade bestått av minst den dubbla längden väg.
I byn så satte jag mig under första bästa träd. Trots att jag nu var i skugga så rann svetten ur mig likt ur en hårt kramad disktrasa och jag kunde se hur dropparna fullkomligt flödade ut ur huden. En pojke sprang iväg och fyllde upp min vattenflaska och jag svepte häften direkt medan andra häften blev till en kalldusch över min överhettade skalle.
Då jag hämtat mig något så kom mannen med hackan och dunken in i byn. Han visade mig till sin trädgård där det fanns en viloplats, en uppspänd väv av grenar mellan några pålar som längst upp stöttade ett solkydd av gräs. Några barn gjorde mig sällskap då jag vilade och försökte vätska upp mig. Senare på kvällen fick jag en enorm tallrik med mörkrött ris samt en spann med duschvatten. Jag somnade in direkt, tidigt på kvällen, under detta vägglösa tak och vaknade inte förrän tupparna började gala och solen var på väg upp…
Det var fortfarande långt kvar till Mali.
Simma lugnt!
Den tidiga Söndagsmorgonen i Gabu blev inte så tidig som planerad. Med en kaffekopp i handen var jag tvungen att vänta ut det hällregn som härskade utanför mitt rum. Då ösregnet blev till duggregn lämnade jag den geggiga staden bakom mig och sicksackade mig förbi och genom gigantiska hål i den asfaltsväg som leder rakt österut, mot Guinea.
Palmer, småplantage och ren skog var utsikten och efter ett tag blev asfaltsvägen till grus. En grusväg som faktiskt innebar bättre underlag än den söndriga asfaltsväg som vid flera tillfällen varit så dålig att passerande bushtaxis valt den grusfyllda vägrenen före den riktiga vägen.
Då middagstid inföll var jag bara en liten bit från gränsen, jag hade på förmiddagen investerat mina sista Västafrikanska Franc i någon form utav jordnötssmörsboll och ett gäng frukter och ett gäng lökar. Då jag kunde se den skylt som uppmanade bilister att stanna så hörde jag en man ropa från ett hus med där en folkmassa var samlad under ett träd. Jag kunde på håll höra musik och se ett uppspännt tält, något man ytterst sällan ser, så jag cyklade dit. Det frikyrkliga mötet jag äntrade bjöd på både mat och en konversation på engelska. Kött och ris låg på det stora fa vi satt runt, jag åt med sked, de med händerna. ”Some sort of pig” blev svaret då jag frågade vad det syrliga köttet var för något. Senare kom det fram att det var någon sorts vildgris de skjutit i skogen. Ätbart och mört var det hur som helst.
Immigrationsstoppet vid gränsen bestod av ett par hus, en bom över vägen samt en samling av de mest slitna bilar jag någonsin har sett. Liknande startlinjen i ett folkrace stod de uppradade i väntan på att transportera folk och varor vidare. Att bli utstämplad var inga problem, mannen bakom den enkla betongdisken var lika vänlig som långsam.
Efter en dryg kilometer längs en grusväg i ingemansland så var jag framme i Guinea, det Guinea som också kallas Guinea-Conakry. Lämnat bakom mig var Guinea-Bissau. Ungefär lika lätt att för Er att förväxla som det är för icke-europeer att veta skillnaden på Sverige och Schweiz.
Vid Guinea-sidan blev jag utfrågad av en millitär som vilade under ett mangoträd innan jag kunde cykla upp till det lilla hus där själva imigrationen fanns. Vid det enkla skrivbordet skrev de ned alla mina passdetaljer i en rutad skrivbok där en bläckpenna och en linjal hade skapat det formulär de skrev i. En barsk man med brun uniform och svarta pilotglasögon, som hämtad ur en amerikansk polisfilm, tog in mig på sitt rum där han stämplade in mig i landet och hälsade mig välkommen.
Den slingriga grusvägen lutade nedåt och jag höll full fokus på att undvika stenar där jag svishade fram i den heta eftermiddagssolen. Då jag stannade för att dricka vatten så tittade jag upp och fick se det första tecknet på att jag började närma mig Fouta Djalon, Guineas högländer. En stor kulle med bergsstup som sidor och tät vegetation som tak stod nästan missplacerad i det annars platta landskapet.
Jag siktade på att spendera natten på något sunkigt hotell i Koundara, den första staden av någorlunda storlek, men allteftersom jag trampade på så blev jag mer och mer sugen på att campa ute. Dessutom började mitt vänsterknä att bråka igen, en smärta jag trodde att vilodagen i Gabu skulle behålla.
I ett litet samhälle där baobabträd kantrade vägen stannade jag till och blev visad till byns pump där jag, inför en tjugohövdad publik, fyllde upp alla mina flaskor. Då jag var utom synhåll för byn väntade jag in ett tillfälle då trafiken upphörde och svängde av vägen och in i bushen. Stiglöst cyklade jag en halvkilometer mellan träd, buskar och stenblock i halvslirig sand. Jag smällde upp tältet vid botten av den bergskam jag på håll sett och lyckades hitta tillräckligt med torra grenar för att göra upp en eld att laga kvällsmat över. Med 109km i benen somnade jag gott den natten…
Om man inte är intresserad av min resa så förstår det det till fullo, men om ni läst så här långt så tycker jag att ni kan kommentera. Bloggen tar tid, pengar och möda. Det behöver inte vara långt, det räcker med ett ‘Hej’ och ditt namn. Att du måste fylla i din E-post är för att undvika massutskick med viruslänkar. Har du ingen E-post så skriv in vad som helst, exempelvis shdsdsd@spray.se .
Simma lugnt!
tramparunt 