You are currently browsing the tag archive for the ‘Dåliga vägar’ tag.

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!

Det överblivna röda riset från gårdagen kom tillbaka i samma fat som förut och med magen full rullade jag sedan ut från den lilla byn på kullen. Solen hade just gått upp och dess strålar sken in mellan bladen från de träd som kantrade vägen.

Efter ett tag mötte jag en enarmad man, inte en bandit, och samma man kom jag att köra om, och bli förbipasserad av flera gånger förmiddagen. Den slingriga vägen gick genom småbyar där de minsta barnen rusade iväg i ren förskräckelse och de något äldre sprang efter mig och skrek ‘Porto’.
Gruset och de stora lösa stenarna i vägen blev allt fler allteftersom dagen gick. Regnet ger förstås mest verkan där marken lutar så till mitt förtret var backarna ofta extremt dåliga, medan partierna däremellan var ganska fina…

I backarna gick det långsamt framåt, lutningen var rejäl och mitt knä började smärta igen. Uppförsbackarna följdes ofta av nedförsbackar, aldrig lika långa som uppförsbackarna och med ett underlag som gjorde dem till mer plåga än njutning. Bakom träden som ofta skymde utsikten från dessa höjder kunde man nu se hur kullarna nu dominerade landskapet och jag fick så kallade flashbacks från den korta tid jag spenderade i Rwanda 2007. Bergsmassivet som Mali ligger i tornade upp sig borta vid horisonten. Ett mål som då kändes väldigt långt bort…

När man bromsat sig ned för backarna så möttes man ofta av en bäck eller flod, ibland med en bro, ibland utan och vid dessa våtmarker frodades naturen. Träden skapar ett tak över vattendragen och från detta tak hänger tjocka lianer ned och knyter sig runt andra träd och stenar likt gigantiska garnnystan. Fåglarna kvittrar och fjärilar i alla möjliga färger samlas på gyttjan, de verkade inte sjunka lika djupt som mig…

         

Under förmiddagen frågade jag mig, så fort jag fick möte, fram efter vägen mot Gaya. Skulle jag köra för långt skulle jag komma in i Senegal och vara tvungen att köra tillbaka i samma spår igen. Då klockan närmade sig fyra så kom jag till en by som låg runt en korsning. Senegal till vänster, Gaya till höger. Vägen blev härifrån bredare, men minst lika dålig som den varit de senaste dagarna. En skylt längs vägkanten upplyste mig om vilken del av regeringen som underhåller vägen och jag fnissade till. Varför sätta upp en skylt som skryter om underhållet av en väg som inte underhålls? Underhållande minst sagt…

Efter korsningen började jag passera fler och fler folk, jag såg på kartan att byn Touba skulle ligga en uppförsbacke ifrån mig. I början av denna backe så blev det, i jämförelse med de senaste dagarna, rena skytteltrafiken av människor. Medan jag långsamt kämpade upp för denna branta backe måste jag mött i alla fall hundra personer, alla bärandes på diverse varor. Detektiven inom mig listade ut att de måste vara på väg från, och inte till, marknaden eftersom de bar på flera olika varor var och inte av en och samma sort.

Den breda vägen uppåt innebar även att några få bilar passerade, förutom utslitna Peugoer så möttes jag av en vitmålad pick-up fylld av militärer. En man med stenansikte, solglasögon och uniform var mycket misstänksam, bad om pass och vaccinationskort. Frågade hur jag hittat ut i bushen och bad om att få kolla på min karta. Efter säkert tjugo minuter av frågor som lös av misstänksamhet så lämnade han tillbaka passet, berättade att det var dumt att cykla runt på egen hand eftersom jag inte har vapen att försvara mig med, och rullade iväg nedför backen med motorn avstängd. Med tanke på vad flaket innehöll, mer än militärer, så misstänker jag att de prioriterade marknadsshopping framför försvar…

En mycket svettig svensk kom till slut uppför det krön som innebar sluten på backen och början på Touba. Det var som en smärre chock att se hur hundratals mäniskor samlades kring massvis av markandsstånd och de var minst lika chockade av att se mig dyka upp i sista marknadstimmen. Medans solen var på väg nedåt ledde jag Gula Febern mellan stånden, köpte två apelsiner som jag på Afrikansk vis pressade ni mig saften från och lämnade sedan platsen. Visst var marknade trevlig, men ganska opassande såhär i kvällstid då jag försöker hitta en diskret tältplats. Massvis av människor på väg hemåt fyllde även de minsta stigarna runtomkring byn.

Ett missförstånd ledde till att två småpojkar fick springa en lång bit bort för att fylla på alla mina vattenflaskor. Då de en kvart senare kom tilbaka genomsvettiga och kånkandes på mitt vatten så kunde jag inte låta bli att ge dem varsin liten peng för besväret. De sken som solar efter detta och sprang länge bredvid min cykel. En bit bort från byn lyckades jag finna en lucka i folkströmmen, jag ledde in cykeln på en öppen skogsplätt och spände upp tältet bakom ett par buskar. Medan jag tvättade av mig under strålen från en petflaska såg jag solen gå ned över kullarna i väst och kände en viss stolthet i att jag och Gula Febern benmästrat dem.

Dagen efter kände jag mig lite konstig i magen, så frukosten fick bytas ut mot ett liten paket kex innan jag ledde ut cykeln på den sliriga grusvägen. Vägarna som kvällen innan varit fyllda av kvinnor i färgade skynken var nu tomma sånär som på ett par kor. Längs denna ensamma väg stötte jag i en kurva på en rostig vägskylt, denna vägskylt informerade om att omkörning var förbjudet. Bra att veta för de gissningsvis två bilförare som i snitt passerar där varje dag…

           

Nu började Fouta Djalons verkliga ansikte att visa upp sig. Gråa rundformade klippor sträckte sig upp mot skyn. Klätterväxter, bergsskrevor och smågrottor prydde dessa klippor och mellan mig och utsikten växte enorma träd upp. De bortregnade vägarna och växtligheten som intar vägrenen bit för bit ger en känslan av att civilisationen inte ska vara här. Naturen tar liksom tillbaka sin mark trots människans fåfänga försök att skapa något ‘modernt’.

I denna trollskog kämpade jag mig upp till en punkt varifrån jag kunde se mitt mål. Mellan mig och bergen i horisonten låg endast en backe, en rejäl sådan, likt en orange orm slingrade den sig upp i den gröna omgivningen mellan mig och de små husen vars plåttak lyste i solens glans långt borta.

Det tog en stor del av förmiddagen att komma upp för denna backe och att rulla in i Mali kändes som en befrielse. Här skulle jag stanna i någon dag för att ta igen mig, vila mitt knä och få ordning på min krångliga mage. På en kulle i denna byn fann jag en bar som hyrde ut ett par sunkiga rum och den baren fick husera mig de kommande dagarna…

Varför tar man då omvägen till Mali-ville? Häng kvar så får ni veta!

Simma lugnt!

Jag vaknade upp i mitt tält på den dammiga innergården bakom Ismaels hus i Quebo. Dagen innan hade jag vaknat upp i ett grustag och sedan cyklat på en grusväg som blivit till asfalt. För att göra en lång historia kort så blev det asfalt istället för småstigar eftersom jag blev visad i fel riktning och inte hade lust att cykla tillbaka två mil i den stekande solen. Jag bestämde mig således för att spara den tiden till Guineas högländer.

Den dryga milen längs asfaltsvägen avverkades snabbt och efter att ha köpt lite bröd och kex så var det dags att svänga av. En skylt pekade ut vägen mot Boé men det fanns ingen avtagsväg dit skylten pekade. Jag frågade en lärare på väg till sitt jobb som pekade ut riktningen åt mig. Jag korsade en grusfotbollsplan och där, mellan ett par hus, fanns en liten grusväg. Den grusväg som jag planerat att följa i 2-3 dagar. Att någon hade dragit en tvättlina med några trasiga paltor rakt över vägen skvallrade om att biltrafik inte hörde till vardagen.

Jag passerade ett par byar och såg fler getter än mäniskor. Jag cyklade om ett par förvånade pojkar som hade lastat sina cykla fulla med vattendunkar och ett gäng nyfikna barn som sedan sprang efter mig och försökte nudda mina väskor.

       

Efter ett par kilometer blev husen allt färre och vägen allt sämre. Grusvägen blev till traktorspår som ofta delade upp sig i småstigar för att sedan föras samman igen, jag höll hela tiden ett öga på kompassen för att inte cykla över gränsen mot granlandet Guinea. Terrängen gick från öppna ytor kantrade av palmer till mer och mer skog allt medans solen steg på himelen.

I dessa skogspartier fanns det flugor, bitska sådana, som satte sig fast på huden oavsett hur snabbt jag cyklade. Betten kom konstant och kändes som getingstick, fast utan den eftervarande effekten. Jag cyklade ur spår flera gånger då jag av rena reflexen försökte smälla bort dessa hemska varelser. Värst var betten på händerna, de små gynnarna verkade gilla mina svettindränkta handtag.

Så fort jag försökte stanna för att ta kort, äta eller kissa så kom de i massor och jag bestämde mig; fortsätter detta under dagen så beger jag mig snabbast möjligt österut och ägnar sommaren åt ökencykling. För att hålla dem borta rotade jag fram mitt myggmedel, samma som varit med på flera afrikaturer men som nästan aldrig används. Det som oroade mig var tanken på att det kunde vara de ökända Tse-Tse-flugorna som bet mig, något man verkligen bör undvika. Medlet hjälpte någorlunda, tills det svettades bort ett par minuter senare…

Då jag cyklade i traktorspåren av torkad lera såg jag ett par hus en bit bort dit jag cyklade för att fylla på vatten. En man med en levande höna hängd över cykelstyret skrattade då jag smällde ihjäl det sista flugsällskapet från skogen;
‘Musko Bravo’, sa mannen.
Jag fortsatte. Musko Bravo likaså.

Det var enormt stressande att ständigt få dessa bett så att komma ut ur skogspartiet lite senare kom som en befrielse.
Jag stannade efter ett tag och lät mitt fuktiga tält torka i solen medans jag åt frukost under ett stort träd. Förutom fågelkvitter och insektssurr så var tystande total.

Solen var denna dagen stark och då jag cyklade fram över massorna av torkad lera så tackade jag Moder Natur för att regnsäsongen i år är ovanligt sen. Vägen gick in och ut ur skogsdungar, vissa med fler flugor, vissa med färre. Vid en av dessa skogspartier såg jag längre fram på en raksträcka hur en liten pojke lekte vid en vattenpöl som bildats i vägen. Då jag närmade mig sprang pojken iväg på alla fyra med svansen i vädret. Resans första apa skådad!

Då jag lite senare på dagen cyklade på ett öppet fält hörde jag hur det rasslade till i ett träd i närheten. Då jag tittade upp satt där en chimpans och med sitt mäniskoliknande ansikte tittade han ned på mig. Jag stannade cykeln och försökte som den turist jag är att få fram kameran. Mer rasslande hördes och jag upptäckte, med handen i väskan, att det satt en hel chimpansfamij i trädet och det var denna familjs flykt som rasslade. Snabbt följde den spejande chimpansen med sina syskon in i de täta snåren bakom träden. Jag stod kvar och väntade, efter ett kort tag hördes ett konstigt ljud från snåren. Ett ljud som blev allt högre och mer aggresivt. Jag bestämde mig för att trampa vidare…

En hög kulle med en väg av spetsig sten blev en tuff passage men med lyckan efter att nyss ha sett vilda chimpanser i dess naturliga miljö så flödade energin. Uppförsbacken, ett tecken på att jag närmar mig Guineas högländer, följdes av en nedförsbacke i så dåligt underlag att jag fick leda Gula Febern flera gånger.

Efter backen kom jag till en by som bestod av ett par hus där byns centrum verkade bestå av en symaskin under ett tak av palmblad. Jag har på min karta 2 byar utsatta, Boé och Che-Che. Detta visade sig vara den förstnäma. Jag hade inte förväntat mig några enorma samhällen, men åtminstone någon liten butik med de sedvanliga konserverna och torrvarorna. Nejdå, inte här!
Mannen som manövrerade symaskinen bad sin fru att hämta vatten till mig och hon kom tillbaska med både vatten och en stor skål med mat. På sedvanligt vis satte vi oss på små träpallar runt om fatet och åt av riset och kycklingen. Jag fick den köttbullestora kycklingfilén medans barnen sög på kycklingfötterna och de vuxna åt av något organ…

Efter maten började jag bli ganska trött, benen kändes sega då jag cyklade iväg och solen gassade. Jag hade över 70km av småvägar bakom mig och minst lika mycket framför mig. Skogspartierna gav mer och mer vika för öppna fält och underlaget gick från pressad lera till rullgrus. Jag såg en fotbollsplan i utkanten av en småby ett par hundra meter från vägen dit jag cyklade. Liggunderlaget lades ut under ett stort träd och jag slumrade till. Jag vaknade av mäniskoröster och fann ett tjugotal personer som stirrade på mig. Efter några ord på, från båda sidorna dålig, franska så fick jag alla mina vattenflaskor fyllda och cyklade tunglastad iväg genom det mörkröda rullgruset.

Jag slog läger en kilometer utanför byn i skydd av några buskar och lagade ett skrovmål av couscous, lök och tonfisk i tomatsås innan jag mätt och belåten somnade till syrsornas surr.

Dagen efter väntade jag ut regnet innan jag kunde packa ihop det sura tältet och trampa vidare. Vägarna bestod av antingen kantig bergsgrund, rullgrus eller vanlig lättcyklad sand och de gick genom det grönaste gräs jag någonsin sett. Regnet hade gjort sitt för att fylla på vägarna som ibland var mer vattenfyllda än de halvfuktiga bäckar jag passerade.

Tom flod

Full väg

Någon timme senare cyklar jag genom en by där det även hänger en tvättlina över vägen. En kille på en överlastad cykel förklarar att det är en polisspärr. Killen pekar mot en man som jag bara ser huvudet på över det plank som han spannduschar bakom. Jag blir bortviftat efter någon minut då mannen prioriterar sin hygien före sin plikt och inser samtidigt att tvättlinan jag dagen innan cyklat förbi måste varit en polisspärr som jag smitit över…

Vägen slingrade sig ut och in genom skogsdungar och i dessa skogsdungar så dök Musko-Bravo upp igen och gjorde tillvaron sur. Musko Bravo var inte det enda djur jag såg, en otroligt vacker gulorange apa sprang in i skogen framför mig där jag trampade på. Vad det var för sort vet jag inte, men jag har sett nåt liknande på Borås Djurpark, så mycket vet jag!

       

Ett par mil och ett par kex senare blev marken allt surare, träskliknande gräsmattor omgav vägen som allt mer blev gegging och lerfylld. Det var en rejält lerig cyklist som kom fram till vägspärren, eller tvättlinan, innan Che-Che. En millitär pratade engelska med mig och bad om att få se passet, ställde några frågor till mig och pratade med sin kumpa på Kreol. Efter att ha hört enstaka ord jag förstår som handlar om pengar och avgifter så bara väntade jag på ett mutförslag. Döm av min förvåning att jag sedan blev avviknad med ett ‘Safe Journey’!

I Che-Che rullade jag ned till vajerfärjan som leder över floden Corubal. Färjan, eller pråmen, avsed för biltrafik kan knappast användas ofta, sedan jag lämnat asfalten trettio timmar tidigare så hade jag inte mött en enda bil!
Kvinnorna stod ogenerat barbröstade och tvättade kläder. Barnen använde pråmen som hopptorn och vajern som motorn ska dra färjan framåt med användes som tvättlina. Jag undrar om de ens hade bensin till motorn. Hur som helst, jag betalade en kille med träkanot för att ta mig över och i sällskap med en kvinna och hennes bebis, två cyklar, en motorcykel samt två män exlusive mig och paddlaren så flöt vi långsamt över floden i denna gigantiska urholkade trädstam.

När jag kom i land på andra sidan så började regnet vräka ned från den mörka himeln och i detta kylande vatten cyklade jag vidare på vägen som nu blivigt riktigt bred. Jag visste att det var mer än 40km till Gabu, staden jag tänkt bo i och med nästan lika många kilometer bakom mig för dagen så var det tröttsamt.

Vägen var fylld av enorma hålor urgröpta av regnet och man fick ofta cykla in på småstigar vid sidan av för att undslippa dessa passager. Allteftersom jag skred framåt så blev byarna fler och fler och jag tröttare och tröttare. Nu fick jag även mötande bilar lite då och då, från en av dem hade chaufören ute sin hand framför vindrutan och torkade av denna med en trasa.

Jag började få ont i vänsterknät, antagligen på grund av all skakig terräng och jag ville bara komma fram. Den spikraka vägen blev enformig, byarna tycktes se likadana ut och att ständigt försöka vara trevlig och hälsa blev påfrestande. Det enda jag ville var att komma fram till asfaltsvägen i utkanten av Gabu.

En liten pojke som ensam åkte fram på en åsnedrivenkärra gav mig, i farten, två goda frukter som jag inte vet namnet på och dessa, tillsammans med mina sista cachewnötter gav mig energi nog att komma fram till asfaltsvägen.

Asfaltsvägen var sämre än grusvägen och på den gatuståndskantrade vägen in mot Gabus centrum blev hålorna bara fler och fler. I centrat av staden var kaoset ett faktum. Vägen var bara gyttja med några små bitar av asfalt och i denna gyttja passerar bilar, motorcyklar, getter och män med stora kärror samt en cyklande Skandinav i en härlig blandning.

En cyklande herre visade mig vägen till ett ‘hotell’ i stadens utkant där jag för första gången på 11 dagar betar för boende. Även fast rummet är mycket enkelt och rätt dammigt så känns det lyxigt att få vara i fred, att få vara någorlunda ren samt att till och med ha elektricitet och en fläkt ett par timmar varje kväll!

Gabu ligger någon mil från Guinea-gränsen. Till Guinea trampar jag imorgon, med tanke på regnet som nu börjat falla och de höjdmeter som skall avverkad kan det bli hårt.

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!