You are currently browsing the tag archive for the ‘Dålig mage’ tag.

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

Vissa vägar minns man väl. Från förra cykelresan är två givna klassiker den sanslösa Transfagaransan i Rumänien. Lika nära hjärtat ligger den otroligt vackra Military Highway i Georgien. Vägen mellan Dougul Touma och Gougoudje i Guineas Fouta Djalon blir utan tvekan nummer tre…

En man ett par kilometer bort hade gett mig rådet att fråga efter ‘Sous-préfet’, och det var detta råd som gav mig gratis boende i Dougul Touma, denna lilla by längst upp på en kulle med panoramautsikt i nästan alla väderstreck.

Vägen från Labe hade varit enkel, först ett par mil tråkig asfaltsväg, sedan resten grusväg. Vid avtagsvägen stannade en bil med en tysk i och jag fick en trevlig konversation, tysken var förövrigt den tredje vita personen jag sett sedan jag för över tre veckor sedan äntrade Guinea…

Resten av resan borde gått enkelt; grusvägarna var inte fullt så dåliga som i norr och lutningarna gick visserligen uppåt, men inte alls lika farligt sluttande som runt Mali. Det som gjorde denna turen på över nio mil tuff var min mage. Jag trodde mina magprobem gick över i Labe, men efter halva dagen mötte de upp mig och tvingade mig att panikgödsla den redan gröna terrängen ett par gånger.

En skål med ris och jordnötssås samt en läskeblask blev kvällsmaten den dagen innan jag spände upp innertältet på golvet i rummet jag tilldelats. Spindlarna, den sunkiga mardrassen samt myggornas surr gjorde detta val självklart.

Dagen efter köpte jag en bit bröd och rullade ned för kullarna längs en grusstig som kom att slutta nedåt under en långt tid. Jag stannade utanför en grotta och åt motvilligt frukost. Aptiten fanns inte där och risgrynsgröten och kaffet liksom stannade upp likt ett bouleklot i magsäcken. Då maten intagits kollade jag in grottan och fortsatte sedan att rulla nedåt.

 

       

Då dimman lättat såg man anledningen till att Micheline-kartan markerat denna led som ”Scenic Route”; gigantiska kantiga klippväggar klädda av klätterväxter stod upp likt höga murar i den gröna terrängen. Borta i horisonten såg jag avrundade bergstoppar sticka upp då jag långsamt bromsade mig fram längs den rödoranga vägen. Solen lyste upp vissa toppar medan molnen skuggande andra och detta sanslöst vackra skådespel varade ända till eftermiddagen.

Fåglar kvittrade och lianer hängde över vägen, vattendragen täcktes nästan helt av överväxande grönska och hade det inte varit för något enstaka uppstickande hustak i det gröna hav som utsikterna bjöd på så hade jag trott att jag flyttats tillbaka till krita-perioden.

En lastbil täckte upp en del av den smala vägen och tvingade mig att sakta ned. Bakom denna lastbils sandyllda flak stod ett gäng arbetare och skyfflade sand ur en grotta. De var lika nyfikna på mig som jag var på grottan och likt en av de sju dvärgarna visade en man runt mig bland dessa ur sandstenen uthuggna rum. Bland de vita väggarna med rödfläckiga inslag förklarade mannen hur de hugger ut avrundade rum bit för bit för att inte grottan skall rasa in.

Jag rullade vidare och efter ett tag var jag i en av dalarna som klipporna omger. Jag såg ett vattenfall i fjärran då jag cyklade uppåt och det böljande landsskapet tycktes fortsätta in i oändligheten. Vägen gick upp och ned för kullar och då eftermiddagen kom så var molnen borta och solen började bränna.

Jag kom till byn Le Mîro där jag fyllde på med vatten innan jag trampade de sista kilometrana till floden Kakrima. Denna relativt smala passage trafikeras av en vajerfärja, men jag var beredd på att ta en kanot för att spara både tid och pengar. Väl framme vid flodkanten fanns det inget val.

         

Ingen kanot, eller ens person, var på min sida av floden. Mannen som drev färjan ropade något från andra sidan och började sedan dra pråmen framåt. Vajern som egentligen skulle ha drivit färjan låg likt ett garnystan på strandkanten och den tunga båten drogs fram längs styrvajern av en enda person med en stor grenklyka, något som måste varit extremt jobbigt. Färden över gick snabbare än man kan tro och det blev en löjlig diskussion om priset då mannen ville ha 50 kronor för arbetet.

Priset för arbete i Afrika är alltid lågt, speciellt om det inte innefattar någon kostnad för den som utför arbetet. 50 kronor, mer än min dagbudget, för 20 minuters arbete var bara skrattretande. Nu kanske ni tycker att jag är en sniken vit man som vägrar den fattiga Afrikanen en peng, men lika gärna som ni betalar tiodubbelt för en öl på Mallorca gör jag detsamma här. Och hur mycket pengar sponsrar förresten ni den Guinianska ekonomin med?

Nåväl, ett par svettiga kilometer i eftermiddagssolen tog mig till byn Gougoudje där den lilla grusvägen nådde ”A national road”, det vill säga en något större grusväg. Av en slump mötte jag en annan ‘Sous-préfet’ som gav mig ett rum. Vad är en ‘Sous-préfet’? Jag har inte en aning, någon läsare som vet? Hur som helst så har de rum för förbipasserande arbetare och ibland kan man som turist tydligen slinka in.

Helt utan energi sov jag flera timmar innan jag sent på kvällen vaknade, åt en baguette och somnade tungt i det svala tältet jag spänt upp på husets veranda. Innan jag somnade kom jag på att jag, förutom kvällsbaguetten, inte ätit sedan frukost.

En karriär som Bushtaxixhaffis?

 Kroppen var i obalans och skrek efter näring, men aptiten gick bara inte att finna. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att det var dags att göra nåt åt detta problem. Hur det gick får du, och faktiskt jag med, reda på om ett tag.

Simma lungt!

Just det; Om du tycker att bloggen är läsvärd så får du gärna skriva en kommentar, eller ännu hellre posta en länk på Facebook eller dylikt. Då inläggen släpps är jag ute i bushen och då är det svårt att föra den vidare…

Tack för alla kommentarer, det uppskattas! Fortsätt så!

Bra sikt?

Dimman låg tät och flöt ihop med de jämngrå molnen som omgav Mali, denna by med ett klimat likt den svenska våren. Det högsta samhället i Fouta Djalon med en väderlek som ändras minut för minut.

Jag rullade förbi sjukhuset söder om byn, mötte en bushtaxi på väg in till bergsbyn för att fyllas upp. På någon minut var jag på väg nedför kullarna. När morgonen blev till förmiddag och höjdmetrarna sjönk så lättade dimman och jag kunde njuta av utsikten över kullarna. Min mage hade varit lurig och hållt kvar mig i Mali längre än planerat och detta kom under dagen tillbaka lite lätt.

Trots att aptiten var borta så fick jag i mig en baugette och ett paket kex innan jag rullade in i Yemberm, detta samhälle varifrån vägarna skulle vara ”Like european roads” enligt min vän i Mali. Nu vet jag inte om han menar de europeiska vägarna på Rumäniens landsbygd, hur som helst så blev de något bättre. Grusvägar breda nog för bilar att mötas och på sina ställen nästan utan hålor.

 

Under dagen passerades ett par byar, emellan dessa byar var det ganska öde. Ett par kossor, några getter och ett fåtal herdar. Vid ett tillfälle, efter jag trampat fram resans tusende kilometer, rasslade det till i ett buskade framför mig och ut över vägen sprang ett vilt djur jag inte vet namnet på. I Kamerun kallas det ‘Pockypine”, rätta mig om jag har fel. Stort som ett rådjur, ett avlångt storögd ansikte och ett utseende likt en rakad get.

 

I en av alla de uppförsbackar som leder upp för kullarna så pös det till rejält. Mitt bakdäck blev på en sekund platt som en pannkaka. Ingen punktering, utan något fel på ventilen. Den vägrade hålla kvar luften. Jag puttade det tunga ekipaget en bit uppåt till någorlunda plattare mark, öppnade väskan med verktygen i och började pilla.

Så fort jag ställt cykeln uppochner så började det att regna kraftigt. På en minut blev det kraftiga regnet ännu kraftigare och vägen blev till en lerflod av orangefärgat kladd. Himmelen var jämngrå och att vänta ut regnet såhär när skymningen närmade sig var det inte frågan om. Innan solen gått ned var jag tvungen att hitta dricksvatten samt någonstans att sova. Magproblemet började göra sig påmint, buken kändes som en sprängfylld ballong och det krampade av och till.

           

Slangen byttes och med lera bokstavligen överallt så vände jag tillbaka cykeln och trampade i den begynnande skymningen vidare. Regnet vräkte ned och jag var blöt och kall. Att spänna upp tältet, likt planerat, och få det torrt tycktes omöjligt. På en kulle ett hundratal meter från vägen såg jag hustak och ett staket.

En idé slog mig.

Kan man göra så? Får man göra så? Skulle jag göra det?

Kylan och det magonda övertygade mig.

En stund senare pratar jag med en tjej vid huset på kullen. Jag erbjuder mig att betala för en natt under tak. Det gick utan problem. Med torra kläder på somnade jag av ren utmattning, trots att klockan bara var runt sju, på mitt liggunderlag i en hall. Någon timme senare kommer en glad liten gubbe och väcker mig. Han frågar om min resa, öppnar upp ett rum med en stor säng, fixar iordning en batteridriven lampa åt mig och ger mig två avokados. Jag lägger mig i sängen och känner att jag har feber. Det magonda börjar kännas som när jag härom året hade magparasiten, döpt till Carl-Gustaf, i Kamerun.

Mycket sliten vaknade jag upp dagen efter, tog på mig mina fuktiga kläder och försökte att finna husets ägare. Då han inte var i närheten lämnade jag en lapp och trettio kronor på sängen. Något jag inte gjort innan. Blir jag hembjuden brukar jag, om värden verkar vara fattig, lämna ett bidrag på några kronor trots att de aldrig ber om det. För att täcka upp för maten. Men att våldgästa någon är en annan sak och något jag helst inte vill.

Kografitti – Det senaste bland kidsen!

Långsamt fortsatte jag de sista trettio kilometerna till Labe. Jag passerar en man och en kvinna som stannat sin motorcykel. De har med sig en liten apa i koppel, en apa som antagligen är i en gryta vid det här laget. Eller helsteker man dem? Äpple i munnen likt en julegris?

Under förmiddagens trampande upp och ned för kullarna försvann magproblemet allt eftersom, febern likaså. Funderar på om jag kanske skulle börja rena vattnet jag dricker medan jag, enligt en skylt, rullar in i Labe-distriktet.

Vid ett militärstopp fick jag öppna min väska. Körde med ‘trötta-ut-taktiken’ och öppnar den tråkigaste väskan först. Visar upp byxorna sådär lagom långsamt, vränger fickor, visar fler tråkiga kläder. Efter mindre än en minut har officeren fått nog och vinkar glatt av mig.

När jag närmade mig staden såg jag en mindre folksamling, en bushtaxi på tomgång och ett par motorcyklar. En kille i skinnjacka och en kvinna med ryggen i krum kastar stora stenar ned i ett dike medan resten av samlingen tittar på. Då jag kommer närmare ser jag en grönaktig tvåmetersorm som slingrar sina sista centimeter under en hög av nyss ditkastade stenar.

 

I Labe cyklar jag in på asfalt, för första gången sedan Quebo för över två veckor sedan, och fixar ett schysst boende gratis…

 Simma lugnt!

Det överblivna röda riset från gårdagen kom tillbaka i samma fat som förut och med magen full rullade jag sedan ut från den lilla byn på kullen. Solen hade just gått upp och dess strålar sken in mellan bladen från de träd som kantrade vägen.

Efter ett tag mötte jag en enarmad man, inte en bandit, och samma man kom jag att köra om, och bli förbipasserad av flera gånger förmiddagen. Den slingriga vägen gick genom småbyar där de minsta barnen rusade iväg i ren förskräckelse och de något äldre sprang efter mig och skrek ‘Porto’.
Gruset och de stora lösa stenarna i vägen blev allt fler allteftersom dagen gick. Regnet ger förstås mest verkan där marken lutar så till mitt förtret var backarna ofta extremt dåliga, medan partierna däremellan var ganska fina…

I backarna gick det långsamt framåt, lutningen var rejäl och mitt knä började smärta igen. Uppförsbackarna följdes ofta av nedförsbackar, aldrig lika långa som uppförsbackarna och med ett underlag som gjorde dem till mer plåga än njutning. Bakom träden som ofta skymde utsikten från dessa höjder kunde man nu se hur kullarna nu dominerade landskapet och jag fick så kallade flashbacks från den korta tid jag spenderade i Rwanda 2007. Bergsmassivet som Mali ligger i tornade upp sig borta vid horisonten. Ett mål som då kändes väldigt långt bort…

När man bromsat sig ned för backarna så möttes man ofta av en bäck eller flod, ibland med en bro, ibland utan och vid dessa våtmarker frodades naturen. Träden skapar ett tak över vattendragen och från detta tak hänger tjocka lianer ned och knyter sig runt andra träd och stenar likt gigantiska garnnystan. Fåglarna kvittrar och fjärilar i alla möjliga färger samlas på gyttjan, de verkade inte sjunka lika djupt som mig…

         

Under förmiddagen frågade jag mig, så fort jag fick möte, fram efter vägen mot Gaya. Skulle jag köra för långt skulle jag komma in i Senegal och vara tvungen att köra tillbaka i samma spår igen. Då klockan närmade sig fyra så kom jag till en by som låg runt en korsning. Senegal till vänster, Gaya till höger. Vägen blev härifrån bredare, men minst lika dålig som den varit de senaste dagarna. En skylt längs vägkanten upplyste mig om vilken del av regeringen som underhåller vägen och jag fnissade till. Varför sätta upp en skylt som skryter om underhållet av en väg som inte underhålls? Underhållande minst sagt…

Efter korsningen började jag passera fler och fler folk, jag såg på kartan att byn Touba skulle ligga en uppförsbacke ifrån mig. I början av denna backe så blev det, i jämförelse med de senaste dagarna, rena skytteltrafiken av människor. Medan jag långsamt kämpade upp för denna branta backe måste jag mött i alla fall hundra personer, alla bärandes på diverse varor. Detektiven inom mig listade ut att de måste vara på väg från, och inte till, marknaden eftersom de bar på flera olika varor var och inte av en och samma sort.

Den breda vägen uppåt innebar även att några få bilar passerade, förutom utslitna Peugoer så möttes jag av en vitmålad pick-up fylld av militärer. En man med stenansikte, solglasögon och uniform var mycket misstänksam, bad om pass och vaccinationskort. Frågade hur jag hittat ut i bushen och bad om att få kolla på min karta. Efter säkert tjugo minuter av frågor som lös av misstänksamhet så lämnade han tillbaka passet, berättade att det var dumt att cykla runt på egen hand eftersom jag inte har vapen att försvara mig med, och rullade iväg nedför backen med motorn avstängd. Med tanke på vad flaket innehöll, mer än militärer, så misstänker jag att de prioriterade marknadsshopping framför försvar…

En mycket svettig svensk kom till slut uppför det krön som innebar sluten på backen och början på Touba. Det var som en smärre chock att se hur hundratals mäniskor samlades kring massvis av markandsstånd och de var minst lika chockade av att se mig dyka upp i sista marknadstimmen. Medans solen var på väg nedåt ledde jag Gula Febern mellan stånden, köpte två apelsiner som jag på Afrikansk vis pressade ni mig saften från och lämnade sedan platsen. Visst var marknade trevlig, men ganska opassande såhär i kvällstid då jag försöker hitta en diskret tältplats. Massvis av människor på väg hemåt fyllde även de minsta stigarna runtomkring byn.

Ett missförstånd ledde till att två småpojkar fick springa en lång bit bort för att fylla på alla mina vattenflaskor. Då de en kvart senare kom tilbaka genomsvettiga och kånkandes på mitt vatten så kunde jag inte låta bli att ge dem varsin liten peng för besväret. De sken som solar efter detta och sprang länge bredvid min cykel. En bit bort från byn lyckades jag finna en lucka i folkströmmen, jag ledde in cykeln på en öppen skogsplätt och spände upp tältet bakom ett par buskar. Medan jag tvättade av mig under strålen från en petflaska såg jag solen gå ned över kullarna i väst och kände en viss stolthet i att jag och Gula Febern benmästrat dem.

Dagen efter kände jag mig lite konstig i magen, så frukosten fick bytas ut mot ett liten paket kex innan jag ledde ut cykeln på den sliriga grusvägen. Vägarna som kvällen innan varit fyllda av kvinnor i färgade skynken var nu tomma sånär som på ett par kor. Längs denna ensamma väg stötte jag i en kurva på en rostig vägskylt, denna vägskylt informerade om att omkörning var förbjudet. Bra att veta för de gissningsvis två bilförare som i snitt passerar där varje dag…

           

Nu började Fouta Djalons verkliga ansikte att visa upp sig. Gråa rundformade klippor sträckte sig upp mot skyn. Klätterväxter, bergsskrevor och smågrottor prydde dessa klippor och mellan mig och utsikten växte enorma träd upp. De bortregnade vägarna och växtligheten som intar vägrenen bit för bit ger en känslan av att civilisationen inte ska vara här. Naturen tar liksom tillbaka sin mark trots människans fåfänga försök att skapa något ‘modernt’.

I denna trollskog kämpade jag mig upp till en punkt varifrån jag kunde se mitt mål. Mellan mig och bergen i horisonten låg endast en backe, en rejäl sådan, likt en orange orm slingrade den sig upp i den gröna omgivningen mellan mig och de små husen vars plåttak lyste i solens glans långt borta.

Det tog en stor del av förmiddagen att komma upp för denna backe och att rulla in i Mali kändes som en befrielse. Här skulle jag stanna i någon dag för att ta igen mig, vila mitt knä och få ordning på min krångliga mage. På en kulle i denna byn fann jag en bar som hyrde ut ett par sunkiga rum och den baren fick husera mig de kommande dagarna…

Varför tar man då omvägen till Mali-ville? Häng kvar så får ni veta!

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!