You are currently browsing the tag archive for the ‘Cykel-meck’ tag.

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

Alla små bilder på denna blogg skall gå att klicka på och få i större format, men det har ni säkert redan hajat? Håll muspekaren över bilen för en kort beskrivning…

 

-Do you have any food here tonight? Frågar jag mannen som just öppnat restaurangen.
-No, not tonight, sorry. Blir svaret.
På denna kontinenten blir man aldrig förvånad. Förvånad blev jag inte heller när det senare kommer fram att ”We only have chicken and bread”.

Ett par minuter senare sitter jag, som enda gäst, i den vitkaklade restaurangen som lyses upp av en enda lampa som färgar hela rummet i UV-ljus. När maten sedan kommer in, som visade sig bli kyckling, pommes, sås och bröd, så slås även en röd jusslinga på. Piffigt, men jag hade föredragit nåt mer neutralt ljus…

Som krydda till den redan ganska kryddstarka och goda kycklingen hade jag dagens tre succéer. Mitt visum till Sierra Leone gick visserligen på 100 Dollar, vilket jag visste sedan innan, men att jag skulle få det direkt i handen efter en kvarts väntan i ett rum med AC, det trodde man knappast!

När jag sitter och fyller min tomma mage så kikar några ungar in genom fönstret, utanför är kvällen såpass mörkt att det enda man ser är en hand som drar undan gardinen. Det tar inte lång tid innan restaurangägaren jagar bort dem med en knuten näve i luften. Barnen fnittar och gardinen glider tillbaka i läge.

         

Mina tankar glider över på dagens andra succé. Min goda vän, Gula febern , har känt sig lite nere sista tiden och jag kände att det var dags att ge oss lite tid tillsammans, för att få honom att känna sig hel igen, som det så fint heter.

Kartongen min vän sovit i de senaste dagarna drog till sig campingens arbetare och innan jag ens haft en chans att försöka få ihop cykeln så hade en mekaniker i närheten redan hämtat skiftnyckeln.
Under ett tak av metall, som man så ofta ser här nere, placerades cykeln medan de avmonterade delarna lades på ett bord för att medan tiden gick bli färre och färre.

När min panna var som svettigast och kedjan inte låg rätt i bakväxeln för tionde gången så avbröts vi av ett kacklade. En av campingens hönor sprätte upp bland mina cykeldelar och med skräck i ögonen lyckades hon nätt och jämt undslippa nästa gäst upp på bordet; Den stolta och ack så kåta tuppen.

Jakten fortsatte över gårdsplanen och medan vi samlade ihop muttrar, vajerhattar och bromsklossar så passade jag på att säga ”Så går det om man springer efter brudar”. Lite lustigt med tanke på att mekanikern minuten innan upplyst mig om sin briljanta kärlekslösning på sitt månadspendlade Banjul – Dakar; Att ha en flickvän på varje ställe. Jag ska ge detta tips till mina högskolekumpaner som pendlar Göteborg – Borås.

Hur som haver, Gula Febern är nu mer hel än någonsin. Nåt samlag blev det inte, för tuppen alltså, och inte för mig heller som tur var. Den tredje succén består i något annat, men också det livsnödvändigt.

Mitt under meckandet så kommer ägaren till campingen förbi, i ena handen håller han en handskriven lapp, med den andra räcker han fram ett gasdrivet campingkök. En Amerikansk cyklist som lämnade campingen ett par dagar innan min ankomst hade lämnat sitt minikök då han hörde att det skulle komma en annan cyklist. ‘Ifall någon skulle behöva det”, detta innan jag ens själv visste att jag skulle behöva det. Amerikanare har alltid varit före sin tid minsan!

Som grädde på moset, eller kanske som pirri-pirrin på kycklinggrytan, så ska jag ikväll få 2 extra ”gaspatroner” av campingägaren. Gas är inte det optimala för Afrika eftersom det är svårt att finna nya ”patroner”, men det är absolut det bästa jag kan få tag i i nuläget och patronerna jag har räcker i alla fall ett tag, kanske tills jag finner nya. Men Africa is Africa, vi får se hur det går!

Jag lämnade igår UV-restaurangen ”utan mat” med en full mage samt med ett löfte om att komma dit imorgon, det vill säga idag, då de skulle ordna någonting extra. Spännande!

Imorgon är det min födelsedag kom jag på nyss, men det spelar ingen roll, vad som spelar roll är att det är första cykeldagen på denna resan. Maten är nyss inköpt på ‘Serekunda Market’ och jag har fixat med flaskor att fylla på med vatten längs vägen. Vägen leder mot, och förhoppningsvis till, Senegal. Tyvärr kan jag inte ge er mer information eftersom jag inte planerat färden så noga, men vad jag kan ge Er läsare är en handfull bilder från den ovan nämnda marknaden.

        

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!