You are currently browsing the tag archive for the ‘Apor’ tag.

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!