I Robertsport tog jag det lugnt, första dagen försökte jag fixa cykeln. Med en avklippt tygbit från min handduk fixade jag så att vevarmen nu tillät mig cykla 2-3km istället för 500m. Resten av tiden låg jag i en hängmatta, drack pilsner och läste ur en bok.

Nästa dag började med att jag öppnade ytterdörren till min stuga och lät ljuset falla in. Då det mörka rummet lystes upp såg jag hur en liten orm låg och vilade en decimeter från min fot. Jag skyndade bort mot min säng och såg därifrån hur ormen ringlade sig bort från dörren och in mot toaletten. Jag hämtade raskt ägaren till stugan som, utan att lyckas, försökte hitta ormen. Det faktum att ormen var borta gjorde mig mer orolig än säker…

På förmiddagen hyrde jag en surfbräda vilket resulterade i en massa saltvattensdrickande och en rödbränd rygg. Efter 2 timmar blåste vågorna upp och blev för stora för mig, dessutom fanns cykelproblemet fortfarande kvar och att till fullo njuta av vågorna gick inte. Vevarmen gnagde i hjärnbarken…

Tillbaka på rummet fick jag en idé, jag tätade glappet mellan vevarm och vevlager med två småbitar ståltråd, tryckte in ännu mer tyg runt mittskruven för att dämpa vibrationerna. Provcyklade upp bland småhusen och köpte ett par hemmagjorda jordnötskakor, och visst, lösningen verkade fungera!

Några småflickor kom förbi med nybakat bröd.

Väl tillbaka från kakköpet öppnade jag dörren till stugan, direkt upptäckte jag samma bruna orm slingrandes i dörröppningen. Ägaren tillropades och med en kvast i näven försökte han ta livet av ormen. Huggen verkade inte göra någon nytta och då ormen bet tag i kvasten så blev det ett Status Quo. Jag rusade iväg och fann en trädgren och med denna lyckades sedan lodgeägaren dräpa denna inkräktare.

Rätt eller fel att döda en orm kan diskuteras. Hur som helst var den nu borta.

The Center of African Culture - En av många övergivna byggnader i detta krigshärjade land

Den tredje dagen var det dags för avfärd mot Monrovia. Tysken som ägde lodgen gav mig en rulle gängtejp som han trodde att jag kanske kunde behöva. Jag var nervös för hur min Mcguyver-lagning skulle klara de över hundra kilometerna till Liberias huvudstad.

På vad som säga vara ”The best Dirtroad of Liberia” lämnade jag Robertsport bakom mig, denna stad som skulle kunna vara vilket ”charterparadis” som helst, men som endast besöks av ett gäng rika FN-arbetare om helgerna.

Fina stränder och palmer och sånt där fanns det, ni vet, som folk tydligen tycker om. Knasigt, hur kul kan lite händelselöst liggande på sand och lite plaskande i saltvatten vara? Nåväl, alla  har sina intressen och hur kul skulle det vara att trängas bland hundratusentals långfärdscyklister på vägarna?

Utsikten från vägen var otroligt vacker, på min ena sida växte djungelkullar upp och på min andra sida skymtade jag Piso-sjön. Konturerna av en segelbåt syntes långt borta och nära strandkanten paddlade en man fram i en kanot men sin fru i fören.

Vid denna vackra utsikts så började vevarmen glappa igen. Jag kollade på cykeldatorn, 5km. minst 120 kvar. Jag skruvade ur skruven, testade med lite gängtejp och trampade denna gång åtta kilometer innan glappet kom tillbaka. Fanken också!

Ännu mera av tyskens gängtejp virades runt skruven, som nu såg ut mer som en snöboll än en skruv, och med våld pressade jag in denna skruv. Bära eller brista?

Det bar!

Ända tills vägen blev till asfalt och jag kom fram till Monrovia. Vägen dit var rätt trist, ett par vänliga polisstopp, ett par läsk i skuggan och framförallt utsikt över enorma områden av nedfälld skog. Dessa otroligt fula områden kantrade vid flera tillfällen vägen och man får verkligen hoppas att odlingarna som planeras kan leda till att Liberia kan sluta importera all mat så att skövlingen för något gott med sig…

Passerade resans tvåtusende kilometer denna dag.

 I en kaosartad trafik cyklade jag efter en vägbeskrivning in mot Monrovias västra del. En väns vän hade via facebook gett mig tips om ett par amerikanska missionärer som tar emot resenärer för en slant. Jag kom dit efter resans längsta dag, 141km, och vistelsen visade sig bli en höjdare!

Inte för att jag är förtjust i bordsböner eller prat om moral, men jag kan här duscha i varmvatten och ha el dygnet runt, detta för första gången sedan Lerum 6/6. Lägg därtil att de bjuder på mat varje kväll, att jag har internet och fläkt på mitt egna rum samt tillgång till kök. Man bor, som min väns vän Carl uttryckte det; ”Som en kung med afrikanska mått mätt”.

Första spegeln sedan Freetown. Passade på att raka mig och ta en fjortisbild.

 Monrovia befinner jag mig alltså i skrivandets stund, något sliten efter en del öl hos en couchsurfare igår. Detta är det sista flerdagsstoppet innan Bamako. Imorgon börjar den del av resan som jag tror blir den hårdaste.

Jag ska, på vad som egentligen är för kort tid, ta mig längs småvägar upp till Guineas skogar där jag, även där längs mindre vägar, ska upp bland bergen och sedan till Kankan.

Håller cykeln? Orkar jag hela vägen? Följ bloggen så får du veta!

Simma lugnt!

 Jag är personligen inte förtjust i bloggar som inte följer ett tema, därför skriver jag bara om min resa på denna blogg. Nu blir det dock ett kort undantag i början på detta inlägg;

Ikväll spelar bandet Vic-Torious på Stora Torget i Borås klockan 19.00. Absolut sevärt och ett band som jag tror kommer slå inom en snar framtid, kom ihåg var ni såg det först 😉

Från rockspelningar åter till Liberia…

Utan någon frukost i magen lämnade jag Tiene bakom mig. Båten skulle gå vid niotiden dagligen, ibland till och med två gånger dagligen. För att komma i tid startade jag därför min färd samtidigt som solen startade sin färd över himeln. Trots att imigrationsdamen dagen innan hotat med arrestering om jag tog sjövägen till Robertsport så var just sjövägen min plan. Lagar utan mening och byråkrati är bland det värsta jag vet!

 Nattens regn hade fyllt vägen och med sura sandaler anlände jag till en småby där jag köpte min frukost; en klase bananer. Planen var att äta ordentligt i Sawilo då jag visste när exakt båten skulle gå.

 Längs illgröna fuktiga träskmarker gick den oranga vägen söderut, då och då passerandes bäckar och småfloder. Då det bara var ett par kilometer kvar så kändes trampandet konstigt. Då jag tittade ned mot mina fötter så såg jag att den ena vevarmen hängde löst.

En våg av oro gick genom min kropp. Jag har verktyg och delar till att fixa det mesta; Ekrar, slangar, nycklar etc. Det enda jag inte kan ordna är just vevarmar eller vevparti, av den enkla anledning att verktygen är för stora så har jag valt att lämna dem hemma. Och varför skulle en för resan sprillans ny vevarm krångla? Jag får nog fråga Mr. Murphy.

 Jag skruvade åt skruven som håller armen på plats och allt såg fint ut. Efter 500m var vevarmen lika skev som förut. Vad som helst hade varit bättre; Att cykla utan sadel fungerar, en nödlösning för styret hade gått att fixa med en trädgren och ståltråd och en broms kan man klara sig utan, men vevarmarna är ju motorn för hela min färd. Nu hängde den lös och gick inte att skruva åt eller ens ta av. Gävle också!

 Med taktiken; skruva åt – cykla 500m – skruva åt – trösta mig med kex – cykla 500m – svära – skruva åt – cykla – tröstäta jordnötter – Skruva åt… etc. Så kom jag till slut fram till Sawilo.

 

Båten som alla hävdat skulle avgå dagligen var inte där, så jag satte mig och fixade ihop lite risgrynsgröt och snackade med en man, till yrket konservator, som rest runt en massa i västafrika. Någon gång under förmiddagen anlände båten till stranden, stängde av motorn och parkerade bredvid en likdan, fast bottensänkt båt. Då jag var den enda passageraren för dagen så ställdes turen in.

 

Jag frågade runt och lyckades i byn finna en kille som kunde ta mig över till Robertsport i en liten kanot. Den av plankor byggda kanoten tömdes på vatten och jag, Gula Febern och mina väskor trängdes i denna lilla farkost tillsammans med killen som paddlade oss långsamt framåt.

 

Sawilos hamn - Mannen i blått öser ur kanoten jag senare färdades i

Färden gick först uppströms via den breda Mafa-floden och sedan in via en mindre biflod. Strandkanten var helt och hållet täkt av buskage och mangrov-växter vars rötter sticker upp likt spindelben ur vattnet för att sedan enas till en stam långt över vattenytan. Inte en enda by eller båt syntes under den första timmens paddlande.

 Bifloden blev allt mindre och till slut svängde vi in bland mangrovträden, passagen var så trång att grenarna flera gånger tog emot båten då vi gled fram i det grunda vattnet. Trädgrenarnas utgjorde både tak och väggar i denna tunnel och den vindskyddande effekten från denna grönska gjorde luften kvav och varm. I det klara vattnet såg jag småfisk simma runt och där mangrovernas rötter möter vattenytan sprang krabbor omkring. Under närmare en halvtimme var vi totalt inmurade i denna stigbreda passage, de enda ljude var fåglarnas kvitter och paddelns monotoma plaskande. Just denna färd är defintivt en höjdpunkt på resan! 

Väl ute ur denna djungel av rötter så uppenbarade sig Piso-sjön, denna sjö som till stor del skiljer Robertsport från fastlandet. Långt bort i fjärran kunde man se fiskebåtar ligga på rad och mot denna strandhamn färdades vi. Bredvid hamnen syntes den tunna linje av sandstrand som likt en pir skiljer sjön från havet. Den gröna småstaden Robertsport ligger precis vid en djungeltäkt kulle som står upp mellan havet och denna lagunliknande sjö, en otroligt vacker placering som man bara måste älska.

 Sjön visade sig trots sin storlek vara grund och ett par gånger fick kanotkillen gå ur sin båt för att putta fram oss i sanden. Väl framme i Robertsport fann jag, medans jag letade billigt boende, en Tysk man tillika lodgeägare. Lodgen, som han håller på att avveckla i brist på gäster, består av två småstugor på stranden och för en billig peng kunde han ta emot mig. På vägen till lodgen försökte jag finna imigrationsofficeren, tänkte att det var bäst att hitta honom före han hittade mig, men kontoret var stängt.

 

Planen för Robertsport hade inte varit med den vackra sjövägen i baktanke, den var en överaskande bonus. Det som dragit mig till Robertport var det faktum att det finns surfmöjligheter där. Inspirerad av den fina kortfilmsdokumentären ”Sliding Liberia”, som varmt rekomenderas (Köpt eller från piratbukten, din moral bestämmer), var jag nu där.

 

Tysken visade mig runt i byn och längs stranden. Vågorna såg små och bra ut för en nybörjare som mig och ett par småkillar lekte i stranden. Robertsport var vackert och trevligt och mitt boende rent. Allting borde känt bra, men problemet med cykeln fanns hela tiden i bakhuvudet.

Fråga mig inte om shortsen...

 Hur skulle detta lösa sig?

 Surfa lugnt!

Morgonen var sval då jag rullade in på grusplanen utanför imigrationskontorets i Zimi. Mannen bakom det enkla skrivbordet stämplade ut mig ur Sierra Leone och frågade mig, ännu en gång, varför jag skulle ta bushvägen och inte den breda fina vägen som han benämnde ”International road”. Han skrev även ned namnet på byarna jag skulle passera innan gränsen till Liberia samt berättade att Liberias imigrationskontor låg på andra sidan om Manu-floden, denna naturliga gränslinje.

Jag handlade upp mina sista Leones på kex och bananer och lämnade sedan vägkorsningsbyn Zimi bakom mig utan att känna den minsta förtvivlan. Tvärtom, vägen mot Liberia kändes utmanande. Dagen innan hade jag försökt att förklara för hotellägaren att jag ville ta den minsta vägen in i Liberia. Han vägrade att ens berätta var den startade och varje försök att få fram något om den slutade med att han sa ”Take the big road, its international and very nice”.

Eftersom jag inte tycker att långa sträckor av asfalt med tillhörande avgasförgiftning är ‘very nice’ så var det med ett litet pirr i magen jag cyklade ut ur Zimi åt ”fel” håll. I utkanten av byn skrek en man på mig att stanna, jag skrek tillbaka ”Good morning” och fortsatte utan att stanna. Mannen skrek då med en ännu högre stämma; ‘Stop, Im a policeofficer!”. Jag fick snopet vända tillbaka.

Polisen frågade varför jag inte frågat om lov för att ta bushvägen till Liberia. Jag förklarade att jag inte brukar fråga om lov för att cykla på grusvägar och att imigrationsmyndigheten godkänt mina planer och dessutom stämplat ut mig ur landet.

De kunde inte hålla mig säker, sa han, säkerheten är ju polisens arbete. Jag borde talat med honom först, sa han något förolämpad. Polisen bad mig vänta, gick en bit bort och kom tio minuter senare tillbaka med ett personligt brev som jag skulle lämna till gränspolisen. Med detta brev kunde jag nu vara säker. Jag kände mig inte osäker, men inte heller mycket säkrare än innan jag fått detta brev. Undrar om det var av skottsäkert papp?

Då jag kom till byn Gisiuro hade jag ett par gånger blivit stoppas av vänliga själar som upplyst mig att ”the international road” var åt andra hållet. Jag tog fram min papperslappskarta, frågade en kvinna efter vägen till Dar Salam, gränssamhället vid Manu-floden och hon visade mig till en stig som vek av till höger. Den lilla stigen som korsade uppbrända odlingslotter och tät skog tog mig till slut till Dar Salam.

Vid det sista huset i byn fanns ett rep sträckt över vägen och vid ena ändan av detta rep satt två militärer likt två buspojkar som gör det klassiska buset ”Dra plånbok”. Deras blåkamoflerade uniformer, barska ansikten och mörka solglasögon tog dock bort den största delen av buspojksimagen.

Under ett rostigt plåttak fick jag sedan öppna mina väskor och ta ut samtiga prylar. Något som hör och häpna hänt mig otroligt få gånger på denna kontinent. Millitärerna var trevliga, speciellt efter jag visat dem beskyddarbrevet från deras kollega, och de verkade faktiskt vara ute efter att leta olagligheter mer än att fiska efter mutor. Jag kunde efter ett tag plocka ihop alla mina saker, brevet borträknat. Lite synd, brevet hade ju uppenbarligen skyddat mig mot både stråtrövare, åderbråck och tigrar sedan jag fick det.

Cykel modell 1999 & urholkad trädstamskanot modell stenålder...

En av militärerna sänkte linan medans den andra gjorde mig sällskap över detta rep och ned för en brant stig mot floden. Vid floden blev det, som vanligt en prisdiskussion, här hade jag dock övertaget eftersom jag medvetet shoppat upp alla mina pengar förutom just den summa som jag visste att den korta passagen kostar.

Under tiden kanoten packades så snackade jag med militären som berättade att jag var den enda turisten han mött vid denna gränspost som mest besöks av ett fåtal gränshandlare. Han rådde mig även att aldrig stanna för någonting mellan byarna i Liberia, samt frågade om jag var beväpnad. Jag skrattade och sa att mitt enda vapen var min matkniv. ‘Ha den alltid nära dig’ var hans sista ord till mig innan jag gled över. En dum idé, blir jag rånad så kommer jag frivilligt att lämna över allt jag äger, knivslagsmål är det sista jag vill ha…

Efter att ha satt min fot på den sandiga strandkanten i Liberia så cyklade jag upp och in i byn. Den bom eller det rep över vägen jag väntade mig fanns inte att finna. En man visade mig till ett par grabbar som satt och ugglade under ett flätat tak av vass. En kille i jeans och en smutsig reflexväst var tydligen imigrationsofficeren och han skrev upp mina detaljer i ett A4-block Det faktum att personen innan Bengt Ulrik Malmberg var registrerad två veckor tidigare lät mig förstå att immigrationspersonalen i denna by sällan led av skrivkramp.

Mina första vänner i Liberia

Någon stämpel till passet hade de inte, och de frågade var jag var på väg. Då Robertsport blev mitt svar så gav de mig rådet att cykla söderut till Tiene för att få min stämpel av imigrationen där. Den goda nyheter de gav mig, att en båt som jag inte visste existerade seglar till Robertsport från Sawilo, gjorde att Tiene lät som ett bra alternativ och jag snickrade därför om min plan.

Reflexvästkillen och hans vänner var genuint trevliga och säkerhetskontrollen bestod i att de frågade om jag hade något olagligt i väskorna, jag nekade. Jag tror även jag hade nekat om väskorna så skulle ha varit fyllda av kokain, passlösa flyktingar och elfenben.

Journeys without maps...

Med ytterliggare en papperslapp med ortsnamn i väskan så cyklade jag söderut. Jag kollade flera gånger på mina kartor för att lokalisera mig men utan att lyckas. Igen väg eller något bynamn stämde in, Att jag tidigare på resan läst ut Liberia-klassikern ”Journey without maps” gjorde det hela något lustigt.

I en liten by smälte stigen ihop med en väg och denna väg kom jag att följa ända till Tiene. Jag bestämde mig, redan efter två passerade småbyar att jag gillade Liberianerna. Något mer tillbakadragna än folket i Sierra Leone och färre vuxna som ropar ut min hudfärg, även fast detta fenomen fortfarande hände titt som tätt.

I den sista byn innan Tiene vilade jag mig i skuggan medans jag snackade med ett par ungdomar. En bit bort gick en berusad man omkring i enbart ett par tajta långbenade cykelbyxor med hängslen samt en fejkad guldgul kedja runt halsen och pratade för sig självt. Innan jag cyklade iväg han jag både byta e-post med en kille samt skrämma livet ur en liten flicka bara genom att vara.

Mitt lunchstopp för dagen; En tom arbetarhydda

Tiene visade sig vara en av alla dessa i Afrika deprimerade orter som man alltid finner där en småväg möter en större sådan. Det finns alltid en bar, ett par kiosker, damer som säljer mat, damer som säljer sig själva, pengaväxlare, smutsiga mekaniker bredvid högar av skrot samt ett gäng allmänt skumma typer. I Tiene fanns det förutom det ovanstående ett imigrationskontor dit jag kom efter ett par hundra meter på den fina asfaltsvägen som grusvägen mött upp.

Jag var något orolig; Att vara i ett land utan stämpel är som att be om problem. Immigrationspersonalen var dock trevlig och skrattade då jag berättat hur jag cyklat och rabblade upp alla småorter från papperslappen. Dessa trevliga män borde kunna ge mig stämpeln tänkte jag just som en man berättade att närmsta stämpel fanns vid gränshålan Bo en mil bort.

Det var bara att bita i det sura äpplet och cykla en mil i kvällssolen, åt fel håll och dessutom till den gränsstation som jag samma morgon så noga förklarat att jag inte skulle till. Vid gränsposten förklarade jag dagens bravader för en man som skrattade gott åt att jag tagit bushvägen, minst lika roligt var tydligen de två extramilen som stämpeln kostat mig. Med stämpel i passet gick jag från den kur där den skrattande mannen satt och gick till den sista instansen; en albinokvinna i uniform som signerade stämpeln samt hälsade mig välkommen till Liberia.

Jag stannade vid cyklen och snackade med en pengaväxlare då det plötsligt hördes en arg kvinnoröst som bad mig komma tillbaka. Albinokvinnan frågade argt vilken väg jag tagit in i landet och jag drog samma, sanna, historia som jag berättat för skrattande mannen som nyss stämplat in mig. Denna historia gjorde kvinnan oproportionerligt arg och med mitt pass slåendes mot sitt knä för att förstärka varje ord gapade hon ”That´s an illegal bordercrossing”. Hon fortsatte barskt med att berätta att om jag inte redan fått min stämpel så skulle hon deporterat mig tillbaka till Sierra Leone på momangen.

Jag frågade varför de hade imigrationspersonal där om det nu inte var en officiell korsning, hon svarade att det var för att stoppa illegala passager. Mycket märkligt att hennes kollegor registrerade mig som att det vore det mest naturliga i världen. Jag började nu anta att hon var ute efter en muta och då det sista man skall göra i en sådan situation är att stå på sig och kräva sina ”rättigheter”. Jag var därför så trevlig man nu kan vara efter att ha cyklat 70km och därefter blivit utskälld.

Kvinnan frågade vart jag var på väg, och jag svarade Sawilo och sedan till Robertport med båt. Detta var tydligen inte rätt svar och hon krävde att jag skulle ta landvägen, något som skulle innebära över 100km extra samt det tråkiga faktum att jag sedan skulle få cykla tillbaka 50km av dem då Robertsport ligger på en halvö. Någon vettig förklaring till det hela hade hon inte och mina frågor och mitt fiskande efter en anledning till detta båtförbud gjorde kvinnan ännu mer förbannad.

Med ett löfte om att ta landvägen fick jag till slut tillbaka mitt pass. Det sista hon sa var att hon skulle se till att få mig arresterad om hon fick reda på att jag tog båten.

Jag cyklade tillbaka milen till Tiene, för trött för att hitta en tältplats så tog jag in på ett ”hotell” som bestod av en sunkig madrass på ett golv fyllt av prylar tillhörande någon annan. Jag gick ut i kvällens mörker och köpte mig en öl för att fira min första dag i Liberia, en illegal sådan.

Albinokvinnans båtförbud tänkte jag skita i, varför skulle imigrationsmyndigheten bry sig om en båtfärd inom Liberia? Som om tullen skulle genom söka passagerare på sträckan Gränna – Visingsö. Nä, morgonndagen blir nog minst lika olaglig den tänkte jag medans jag sög i mig den sista klunken öl…

Simma lugnt!

Av någon anledning blev bilderna från denna dag inte särskilt vackra eller intressanta. Kanske för att jag småstressade till gränsen för att få stämpeln innan de stängde för dagen. Jag ber om ursäkt och lovar bättring!

Om mobiltelefonnätets gudar är på min sida så har jag ett tips till Er; Slå på P3 imorgon, Måndag, runt 07.45…

Albinokvinnan vars hud den Afrikanska solen gjort sitt bästa för att förstöra bröt upp brödet och fyllde det med den chilistarka fisksåsen. Dåligt bröd är ett signum för gamla Engelska kolonier, likaså en generellt sämre matkultur än det Franklofona Afrika. Jag funderade på varför ingen i landet åkt över gränsen, smakat ett godare bröd och sedan åkt tillbaka med affärsidén att sälja gott bröd till sina landsmän…

Albinokvinnas son, som jag dagen innan mött på bussen från Freetown och som gett mig husrum för natten, vinkade av mig då jag cyklade iväg från huset som låg vilandes i slänten upp mot Kambui höjderna.

Planen för dagen var att följa en mycket liten väg. Min ena karta markerade den som stig, på min andra karta existerade inte vägen.. Målet för dagen var Tiwai-island, en regnskogsfylld ö i Moafloden, tillika en nationalpark. Till naturreservatet går det en väg, men varför cyka längs en väg då det finns stigar?

En ganska bred, om än dåligt underhållen grusväg tog mig ut ur Kenema och efter att en polis vid en checkpoint hjälpt mig att måla upp en karta på en bit papper så passerade jag Moafloden för första gången denna dag. Någon kilometer senare blev jag besviken; Den lilla stigen visade sig vara en grusväg.

Jag hade väntat mig att bära cyklen över trånga passager av midjehög lera, slinga mig i lianer och slåss med ormar och kanibaler för att ta mig till ön, istället fick jag nu cykla mellan diverse småbyar längs denna grusväg ständigt lutandes uppåt eller nedåt. Cyklingen genom byarna komponerades av ett frenetiskt gapande om min hudfärg från både barn och vuxna. De ropar ”White man”, jag svarar ”Black man”, samma peron ropar ”white man” igen, jag cyklar vidare… Förresten, det där med ormarna och kanibalerna var kanske något överdrivet, men ni fattar poängen?

I byn Bongo köpte jag på mig tomatpuré och lök inför en skara av cirka trettio åskådare. Vägen blev efter denna by något sämre och vid nästa klunga lerhyddor, kallat Bagboabo, skulle vägkorsningen komma. Jag cyklade igenom samhället på under en minut, ett till synes korsningslöst samhälle. Jag tittade på papperslappskartan en gång till, jo, det var här jag skulle ta till höger. Jag vände om och frågade en kvinna. Hennes son visade mig förbi ett par hyddor där en kvinna kokade en enorm balja ris och pekade sedan på en glipa i vegetationen runt byn; Stigen.

  Buskarna som kantrade stigen kittlades retsamt mina armar och grästuvorna som stack upp vid sidan om den decimeterbreda grusslingan tog emot mina låga framväskor och tvingade mig då och då ut spår. Byn Giema låg där stigen slutade och Moaflodens strand blev synlig. Under enorma bambuträd uppstod den något komiska situationen då ägaren till byns enda kanot ville ha ett på tok för högt pris för att ta mig över. Med lite afrikaerfarenhet i bagaget så satte jag mig på strandkanten och småpratade tills kanotmannen blev otålig nog att godta mitt pris. Det tog fem minuter…

Den urholkade trästammen till kanot förde mig över strömmen till andra sidan. Tiwai Island var synlig en bit bort likt en stor klump av grönska i denna breda flod. Ett par långsmala fåglar samlades på en gyllengul sandbank utanför ön. Mannen med kanoten lämnade mig på en liten glipa av öppen strand mitt i denna täta skog och från stranden låg en liten stig framför mig. Stigen blev något större vid en by kallad Jene och stigen blev till grusväg vid Kambama, orten där nationalparkens huvudkvarter är placerat.

I Kambama blev jag väntandes i någon timma innan jag tillsammans med ett par parkarbetare fick en tur över till andra sidan i en förvånansvärt ny och snabb motordriven gummibåt. På ön tillbringade jag en natt i tält, såg en hel del apor men framför allt så såg jag en mycket ovanligare sorts varelse; Turister. Efter över 50 dagar på resande fot så mötte jag de första turisterna; ett medelålders Amerikanskt par som bjöd på kakor, mat och framförallt trevliga konversationer (Att de sedan egentligen inte var turister utan ett par återvändande ”Peace-Corps” nämner jag inte med tanke på att just ”Turist”, tillsammans med ”Lejon” fattas på denna resas skådarlista).

Dagen efter gick jag upp till en forskarstation och mötte en kvinlig apforskare som berättade om sina studier i apkomunikation, mycket intressant! Apforskaren gjorde att jag började cykla senare än vanligt, likaså det faktum att en stor svart Cobra höll mig och parkarbetarna borta ett tag från stranden där båten låg förtöjd.

En ganska fin femtonkilometerssträcka tog mig till byn Poturi, som enligt parkarbetarna skulle vara ”very big”, men som egentligen var som vilken by som helst. Kanske någon butik extra, men vad spelar de för roll då alla butiker har samma sortiment. Tomatpuré, gullök, mjölkpulver, ris. Samtliga varor importerade.

Från Poturi skulle det vara en fin väg, enligt kartan. Visst var den bredare än gårdagen stig, men den var också lika gropig och lerig som den var bred. Vid en vajerfärja driven enbart av tre svettiga karlar passerade jag Moafloden för femte, och antagligen sista, gången under denna resa.

Vid en polischeckpoint på andra sidan floden visade poliserna upp en fastkedjad apunge som de ville sälja, ‘Many tourits want to take it home’.
Jag frågade, med en stor portion sarkasm, ut dem om hur de tänkt sig att Sierra Leone ska tjäna pengar på turister i framtiden om de fångar alla apungar. ”Det är ingen fara, det finns ju ett reservat där det finns massvis att hämta…”.

Vägen fortsatte genom vad jag antar är gummiplantage; sönderskurna trädstammar med små trattformade bägare fastknutna runt sig kantrade vägen under en lång tid. Till slut kom jag fram till Zimi, denna småstad som bestod av en korsning, en liten marknad och ett par butiker. Då jag hade fler Leones kvar än jag beräknat så valde jag att investera trettio spänn på ett ”hotell”, ett förvånansvärt rent sådant med inredning i vitt kakel och ett par finare fåtöljer i ena hörnet.

Senare på kvällen tog jag mig till en bar, njöt av den sista ölen i landet och luskade fram fakta om morgondagens tripp. Det visade sig bli en intressant morgondag, minst sagt…

Och du; m du har läst ända hit så uppskattas en kommentar!

Simma lugnt!

 

Dag #1 - Jag och packningen i det exotiska Lerum

Då kom den dagen då det är fler resdagar bakom mig än framför mig. Jag har medvetet varit mycket snål med statistik och kilometer på bloggen, för hur kul är det egentligen?

 I skrivandets stund, det vill säga dag #48, befinner jag mig i Freetown i Sierra-Leone och har följande bakom mig;

Antal Kilometer totalt: 1758

Antal Kilometer asfaltscykling: 530 (grovt räknat)

Antal dagar: 48

Antal dagar av trampande: 24

Längsta sträcka på en dag: 135km (Sao Domingos – Bissau)

Längsta stopp: 8 nätter (Freetown)

Högsta hastighet: 48km/h

Bästa öl: Star Beer (Sierra Leone)

Sämsta öl: Gazelle (Senegal)

Antal punkteringar: Ingen med cykel, Dock en sönderkörd ventil. 2 med motorcykel.

   Det har utan tvekan blivit färre cykeldagar än jag väntat mig, detta beror mer på sjukdom än lathet. Minst 8 dagar har jag inte kunnat cykla pga sjukdom, matförgiftning, vattenskitning eller tröttheten som följer dessa hemskheter. I de 48 dagarna är även flygdagen samt dagarna av visumjakt i Banjul medräknade.

En dag försvann i väntan på den hemska båtturen i Guinea-Bissau och i samma land stannade jag i Gabu en dag extra för att fixa med lite nödvändigheter på internet (Sen att det inte fanns internet eftersom det enda internetcafeét inte betalat räkningen är en annan femma…).

Den röda linjen visar hur jag cyklat grovt sett...

 Sedan härmar jag en inspirationskälla, Färdknäpp, och ger Er sökmotorstatistik. Varje gång någon använder exempelvis google och kommer in på tramparunt.com så ser jag vad personen sökt på för ord samt hur många som sökt på ordet.

 I topp ligger:

1. ”trampa runt”

2. ”tramparunt”

3. ”tramparunt.com”

4. ”www.tramparunt.se”

5. ”ulrik malmberg”

Roligt att de flesta aktivt söker för att kika in här och inte bara trillar hit. Några som kanske trillar in är de som sökt på orden längst ned på listan;

”cykeltights” – Något jag inte använt på hela resan…

”coolakillen” – Jo, han finns ju med på bloggen.

”solen på väg tillbaka” – Nej, här kan du inte köpa dansbandsmusik.

”långfärdscykling i finland” – Rätt ressät, Fel kontinent.

”köpa tjocka trästockar” – Då jag kommer hem ska jag nog starta en blogg om just tjocka trästockar…

”när välter en båt” – Blogggen ger nog mer frågor än svar.

”sårsprit och kompress på sår” – Inte här, billig sprit möjligtvis.

”kvinnor trampar på sniglar” – Gör de? Inte här i alla fall… Och vilka sidor tar upp detta ämnet? Vill jag ens veta?

Vidare klickar flest personer sig hit från Facebook, så om ni gillar min blogg eller ett visst inlägg; Posta gärna en länk!

En hel del tittar även in från Utsidan, Lost Cyclist samt min från kusins blogg albinssonskan, Kul! 

Statistiken över hur ni läsare klickar på bilder och länkar överraskar mig; De bilder ni helst förstorar upp är de som föreställer undertecknad själv i någon form utav posering. Jag som medvetet snålat med dessa bilder i tron om att det är rätt ointressant…

 Hur ser då resplanerna ut?

 Än så länge är de lite hemliga, men de kommer innebära att jag kommer få ta buss, lastbil eller bushtaxi sista biten till Bamako. Detta är inte utav lathet; tvärtom. Tiden jag skulle lagt på enkel asfaltscykling i några dagar kan jag nu lägga på att se ett nytt land samt att plöja runt i Guineas skogar; Den minst av turister besökta delen av detta av turister så sällan besökta land…

 Buss blir det även ut från Freetown, dels för att slippa cykla ett par mil tillbaka längs vägen som tog mig hit, dels för att terrängen till Kenema, dit jag tar bussen, inte verkar alls lika intressant som de bitar jag med den sparade tiden nu kan ta. Hade jag inte haft ett specifikt hemresedatum, vilket en riktig resa inte ska ha, så hade jag aldrig satt min fot på en buss. Nu gör jag det bästa av situationen!

Recept för en lyckad reseplanering; 3 kartor, Papper, Penna, Mobiltelefon med kalender samt sist men inte minst en iskall pilsner…

Skriv i din E-mail till vänster på denna sidan för att få varje inlägg direkt i din E-post!

Simma lugnt!

Jag vaknade upp i ett grustag, för andra gången under resan, av att mobilamarmet ringde. Klockan var halv sex och jag ville få en tidig start för att slippa komma in till Freetown i mörker. Regnet smattrade fortfarande på tältduken så jag somnade om. En timme senare var regnet lättare, med bara bröd och kex i magen sedan gårdagen var jag rejält hungrig. I det lilla utrymmet melan ytter- och innertält, kallat absider, fixade jag ihop en stor laddning risgrynsgröt.

Ett par blackflies kom in och bet mig och samma flugor attackerade mig rejält då jag en halvtimme senare packade ned det blöta tältet. Det värsta med dessa kryp är att de är så små att man inte känner att man blir biten, däremot lämnar de röda märken som kliar till förbannelse dagarna efteråt. Grustaget lämnades snabbast möjligt och sedan fortsatte marchen längs den stora, breda och nya asfaltsvägen.

Det känns alltid lika absurt att åka längs dessa nya vägar i Afrika. Bilarna är fortfarande lika skraltiga, folk bor fortfarande likt de gjorde för flera hundra år sedan i hyddor vid vägkanten och här nästan svävade man fram på nylagd asfalt med reflexkantrade sidor.

Jag köpte en annanas, som jag fick skalad, för mina allra sista pengar, ett par kilometer innan den nya vägen slogs ihop med vägen från Makeni och trafiken blev tätare.

Det var ungefär sådär kul som asfaltscykling blir en mulen och ganska trafiktät dag och det finns inte så mycket att skriva om dagen som sådan. Så jag låter bli.

Efter staden Waterloo och framförallt då jag passerat Hastings så blev utsikten otroligt vacker. Sierra Leone, ”Lejonbergen”, låg vid min vänstra sida medans en grön sluttning skilde min högersida från den enorma Atlaten. Förmiddagsmolnen skingrade sig och den sista milen in i Freetown blev en höjdare. 

Då jag i Hasting cyklade uppåt så hände något mycket ovanligt, för att inte säga sensationellt; en Afrikansk racercyklist cyklade upp bredvid mig. Med en fin cykel från Bianchii (”Tour-de-France-märke”), nya cykelkläder, en flashig hjälm, cykeldator med mera. Han valde att sakta ned på sitt tempo och följa min takt, mycket trevligt!

Racercyklisten guidade mig genom de mest kaotiska gatorna i Freetowns östra distrikt; Han visslade och gapade på de täta folkmassor vi plöjde genom, han slog de barn på huvudet som inte flyttade sig kvickt nog, han fick mig att göra galna omkörningar med millimetermarginal mellan de områden av konstanta trafikstockningar som präglar denna del av staden. Jag lyckades ta ut pengar på en bankomat, för första gången sedan Banjul.

De 12 milen jag hade i benen samt eftermiddagssolen gjorde sistasträckan till en svettig bit och rödbränd om armarna kom jag och cykelkillen, Marcus, till slut fram till hotellet jag tänkt ta i Freetowns västra del, kallad Aberdeen. Innan jag ens betalat rummet så hade jag en iskall öl i handen, vilket blev en av de godaste jag druckigt. Magproblemen i Guinea och den efterföljande medicineringen gjorde detta till den första pilsnern sedan Labe. Underbart!

I Freetown levde jag lyxliv, inte minst eftersom jag lyckades hitta ett hotell för 50:- natten, istället för de närmare 300:- jag budgeterat för. Generellt är allt boende svindyrt i Freetown men i en gränd hittade jag en familjedriven sylta som hade ett av sina 4 rum ledigt. Glass, Hamburgare, Mackor, Öl, shawarmas och ännu mera hamburgare blev vardagen. Men hur kul är det att läsa om?

En lustig detalj är att jag, efter att ha ätit all möjlig lurig mat i bushen senaste månaden, blev matförgiftad av en hundrakronerspizza på en finrestaurang. När jag dagen efter påpekade detta så hävdade ägaren att osten nog var för stark för mig. Lurig ost det där, som orsakar feber, huvudvärk och svettningar… Matförgiftningen blev bättre dagen efter för att sedan bli rejält sämre, med hög feber, natten därefter.

De sista två dagarna mådde jag bra, men min mage ville inte lyda mig och tvingade mig därför att stanna i staden längre än jag planerat. Jag planerar därför att ta bussen härifrån, dels för att spara tid, dels för att vägen till Bo verkar tråkig. De dagarna av asfaltscykling jag nu missar kan jag istället lägga på små leriga stigar. Roligare för mig och förhoppningsvis roligare historier för dig som läsare.

De friska dagarna spenderade jag med en lyckad visumjakt och en del promenader. Promenaderna gick upp och ned för de kullar som staden ligger på. Kullarna är i sig stadsdelar som är döpta efter varifrån de friade slavar som bosatte sig där kom ifrån. Här finns Congo-town, New England och Leicester för attnämna ett par. Mellan dessa kullar finns laguner, små bäckar som rinner samt havsvikar och staden har så mycket grönska i sig att till och med de fula slumkvarteren på något märkligt vis blir vackra.

Jag gillar vanligtvis inte storstäder i Afrika, men Freetown har en charm som fångat mig; Kanske är det miljön den ligger i, kanske är det småstadskänslan som gör det, men det är med en liten tår i ögat jag lämnar denna stad bakom mig…

Simma lugnt!

Börjar med lite smygreklam för att prenumerea på mina inlägg. Du får dem då i din E-post så fort de publiceras. Fyll i din adress till vänster om denna text!

Nationalparken började där vägen slutade. Morgonen startades därför med att cykla tillbaka till huvudvägen, som egentligen bara var en något större stig, för att sedan fortsätta mot Kamakwie.

Skogen växte sig hög vid vägkanten och skyddade mig från morgonsolens strålar. Jag passerade ett vägarbete där en lina av flätad bambu avgränsade denna arbetsplats där de mest avancerade verktygen var hackor och spadar. Jag frågade ifall regeringen betalade dem, men tydligen så räcker inte pengarna så här långt ut i bushen. De arbetade tydligen helt efter viljan att få en bättre väg till sina småbyar. Helt klart imponerande och rätt väg att gå!

Jag följde vägen ett par halvtimmar innan den vid en by blev något bättre, jag snackade med en kille i min ålder som till min förvåning tog fram en digitalkamera och fotograferade mig tillsammans med honom. Jag var givetvis tvungen att göra samma sak. Under tiden, som vanligt i alla dessa byar längs landsbygdens småvägar, så trillade dit folk för varje minut som går. Det är inte ovanligt att jag vid slutet av en vägförfrågan har tjugo åskådare som står tätt runt cykeln, eller att man efter att ha böjt sig upp från vattenpumpen ser nära på femtio ansikten som stirrar. Inget för den som har scenskräck direkt.

 

På den tidiga förmiddagen kom jag till dagens första flodpassage, en vajerfärja över den breda floden som skilde två småbyar från varandra. En rejäl hop med barn i vitblå skoluniformer gjorde mig sällskap då jag gled fram på denna pråm som endast drevs av de svettiga karlar som hade just pråmdragning som yrkestitel. På andra sidan stannade jag för att byta mina utnötta bromsklossar och passade då på att prata med en man som kunde området väl. Han berättade att en av morgondagens vajerfärjor, som också den är gratis, var sönder och att priset för att åka den korta biten med kanot skulle vara 1000 leones.

 Vid middagstid var jag inne i Kamakwie, ett förvånansvärt stort samhälle som benådats med lite asfalt och en hel del butiker, varav en med en stor diamant på skylten. Jag stannade för lunch innan jag drog vidare för att ett par meter bort komma på att jag just spenderat en hel del av den budget jag hade på mig tills Freetown.

 

Asfaltsväg?

Efter Kamakwie blev vägen mer öppen och jag kunde se hur de mörka molnen kom in med kvällsskurarna. Efter ett polisstopp kom jag till en korsning. Att cykla rakt fram hade inneburit en fin väg till Makeni, sedan en bättre asfaltssträcka ända till Freetown. Att cykla åt höger innebar ungefär samma sträcka, men på betydligt sämre och mindre använda vägar. Jag fyllde på mina vattenflaskor, cyklade åt höger och tältade lite längre bort på en killes veranda. På kvällen kom en del av familjen vänner förbi, antagligen av nyfikenhet på besökaren. En man berättade att han tjänat Armén som infanterisoldat de senaste 14 åren, men nu var pensionerad, senare på kvällen kom samma man tillbaka med och visade stolt upp sin legititmation och rekomendationsbrev från generalen. Med tanke på Sierra-Leones historia så antar jag att han upplevt mer än ärtsoppa ur snuskburk och baskermarcher…

 

Dagen därpå vaknade jag upp tidigt och cyklade vidare. Vägen kom att gå längs högt elefantgräs, uppbrända åkersmarker och ren och skär skog. Då natten hade bjudit på regn så var marken ganska kladdig på sina ställen, speciellt längs de vackra naturliga tunnlarna som trädens lianfyllda grenar bildade för den oranga vägen.

Jag trampade vidare längs småvägen som gick upp och ned för mindre kullar. På ett ställe avbröts vägen av en rejäl, men olåst, plåtdörr utan skylt eller liknande. Passerade denna och kikade kilometrarna efteråt efter något värt att stänga inne eller beskydda, men utan reultat. Dock fann jag vackra blommor och fin natur längs en rejäl nedförbacker vars underlag bestod av handbollsstora stenar och rullgrus

 Väl nedanför denna bake låg floden. Den söndriga färjan låg vid det som under torrperioden antagligen är flodkanten men som nu låg ett par meter ut i det blå. Mannen i den urholkade kanoten var på andra sidan, men så fort jag uppenbarade mig så paddlade han över. Priset han uppgav var det tiodubbla av det normala, då jag sa att jag visste om priset så var det dock inga problem alls och tillsammans med en kvinna och hennes barn gled jag över detta vackra vattendrag och funderade på hur en pråm driven av manskraft kan gå sönder.

 

Ett tag senare då solen stod mitt på himeln kom jag till flod nummer två. Inga byar gjorde denna flod sällskap. Förutom vägen klädd av skrovlig betong samt de rostiga vajerkonstruktioner som kikade upp likt skidliftar på var sin sida så var natur det enda man såg. Dragkarlen insisterade på att ta kanoten istället för den kostandsfria dragfärjan, antagligen eftersom han ville ha betalt. Jag hade inte hjärta att låta han dra över enbart mig på den stora pråmen för att jag ska spara en spänn. Att vänta in fler resenärer var det inte riktigt frågan om för min del heller. Således gled jag över denna starka ström i ännu en urholkad trädstamm.

 Med tanke på hur vägen efter floden såg ut så kunde jag lika gärna ha fortsatt i denna trädstam; regnet hade gjort sin del i att fylla denna väg till bredden med lerpölar. Små smala omvägar i det meterhöga elefantgräset blev min räddning och jag fick flera gånger leda cykeln eftersom stigen var så smal att precis cykel och väskor gick igenom.

 

En kilometer senare kom en kulle som innebar att den geggiga stigen blev till en sönderregnad sådan. Vägen fortsatte att gå från snustorr till dygnsur allt eftersom dagen gick, vid ett par tillfällen var jag tvungen att plocka av framväskorna, vada med dem genom vattnet som nådde upp till låren för att sedan gå tillbaka för att leda över cykeln. Detta för att jag har fått ett litet hål i en utav dessa väskor. Vid en av de översvämmade sträckorna stod ett gäng kvinnor och tvättade i vägen, bokstavligen alltså, inte vid sidan om. Ett tecken på att det är rätt blött… De skrattade gott och hjälpte mig över med cykeln.

 Jag kom på sena eftermiddagen till en korsning varifrån vägen skulle vara bättre ända fram till Port Loco, staden där den nya vägen börjar. Jag frågade runt efter någon form av färsk frukt, något jag gjort i varje samhälle jag under dagen passerat. Man blir rätt trött på konserver, lök, ris och sås. I Guinea, ett par mil bort, fanns det ju fullt med olika frukter. Mitt förfrågande blev bokstavligen fruktlöst även denna gång. 

En landslangskämpe?

Jag började närma mig Port Loco på sena eftermidagen, vägen från den fruktlösa korsningen hade varit av grus och ganska lättcyklad, jag hade till och med mött en hel del bilar vilket jag inte gjort på ett par dagar.

 I ett samhälle stannade jag och köpte på mig kvällsmat och frukost; Lök, vitlök pasta och bröd. Ett par män som satt under ett träd beklade sig över att de inte kan producera tillräckligt med grönsaker eller ris för att sälja vidare eftersom att de inte har några maskiner. Att det är därför de måste importera. Jag vill inte på något sätt hävda att livet för en person i Sierra-Leone är enkelt, verkligen inte, men hur mycket blir producerat någonstans där man sitter under ett träd?

 Den fina vägen vid Port Loco kom tidigare än jag anat, jag hade tänkt att slå läger innan denna korsning, men där var den framför mig. En splitter ny asfaltsväg, bättre än någon svensk väg. Jag bestämde mig för att hitta närmsta vattenpump och sedan slå läger, de mörka kvällsmolnen var på väg in. 

Snacka om vägbyte...

Efter en halvtimme längs denna fina väg kom jag till ett polisstopp där konstapeln beodrade en ynglig att visa mig närmsta pump vilket han gjorde. Vid detta polisstopp fanns även en kvinna som sålde färdigskalade annanasbitar som var sanslöst goda och med runt fem kroner kvar i plånboken cyklade jag långsamt vidare med en tungt vattenlastad Gula Febern.

Jag spejade från höger till vänster efter en skyddad tältplats där jag kunde spendera natten i fred. Regnet var nära och jag var beredd att ta första bästa. Efter ytterliggare en halvtimme var regnmolnen nästan över mig och jag såg en väg som ledde in till ett grustag. En lucka i trafiken och ett ‘just going to toilet’ till ett par förbipasserade och skrattande fotgängare lät mig rulla in obemärkt.

 Marken var degig och det var en hel del flugor som surrade. Det var inte direkt den idylliska utsikten ni tänker Er då ni tänker er camping i Afrika… Tältet sattes upp i rekordfart och jag han tvätta av mig snabbt innan renget kom och jag tog skydd. Låg i tältet, läste en bok och åt kex och bröd till kvällsmat medans regnet smattrade mot tältduken. Märkte att ett par blackflies, eventuella bärare av ‘river-blindness’, lyckats bita mig under tiden jag spänt upp tältet. De små blodprickarna på de kliande fötterna talade för detta.

Innan jag somnade byttes regnsmatter till grodkväkande och bestämde jag mig för att gå upp tidigt nästa dag, allt för att komma in till Freetown så tidigt som möjligt. Morgondagen såg tuff ut; en lång sträcka till en starkt trafikerad stad som enbart har en enda väg som leder in till sig…

Simma lugnt!

Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!

Hur är utformningen på bloggen? Lagom långa inlägg? För mycket dravel? För lite kilometerfakta?  För personligt eller tvärtom? Komentera gärna vad just DU tycker!

 Ni vet hur dofter kan få en att minnas saker man inte visste fanns kvar i minnet, Hur de liksom kan slunga en tillbaka i tiden på ett litet kick.  Om någon glömt ett klädesplagg hemma hos mig brukar jag, om jag inte känner igen det, lukta på det och så gott som alltid gissa rätt på vems klädesplagget i fråga är.

 Då jag plockade ned mitt tält i Gougoudje rapade jag till. Lukten som spred sig i munnen kände jag igen allt för väl. Samma verdervärdiga smak hade jag känt då jag fick Giardiasis i Kamerun för ett par år sedan.

 Giardiasis, denna encelliga men jävliga parasit som man får i sig av dåligt dricksvatten. Aptitlösheten jag känt, tröttheten, känslan av att maten samlas i en hård osmältbar klump i magsäcken och den allmänna olustkänslan till det mesta kände jag igen. Då jag tittade närmare på mig själv upptäckte jag även de förlorade kilona. Inte för att jag varit tjock förut, men nu hade jag magrat. Mindes den gången i Kameruns västra delar då jag med kamerans självutlösaren tog kort på mig själv i kalsonger för att se om jag smalnat av.

 Ibland är det dumt att inte ha en reskamrat som märker sådana detaljer, en sådan reskamrat hade nog upptäckt min minskade reslust flera dagar före mig själv…

 

Vädret på morgonen var mulet och jag visste att närmsta stad som låg åt mitt håll, det vill säga mot Sierra-Leone, låg över 110kilometer bort. Kindia.  Jag var rejält trött, trots all sömn, och kände mig allmänt risig. Då jag trampat de första 25 kilometrarna och fått i mig lite frukost så bestämde jag mig; Jag måste ta mig till Kindia denna dag, få tag i medicin, växla pengar och sedan ta det lugnt tills jag känner mig som folk igen… 

Jag satte på autopiloten och trampade.

I fjärran såg man bergsformationer uppstickande likt Ayers Rock, vägen kantrades av en blandning av uppodlad mark och ren skog. Då och då passerade man de fula svedjebruk som  de använder sig av; Bönderna bränner helt sonika ned all växtlighet inom ett  område för att kunna använda det till odling, förödande för både djur- och växtliv och mycket tråkigt att se…

 Någonstans halvvägs stannade jag i en by, fick i mig några små grillspett med kött och snackade samtidigt med en motorcykelkille  som kunde lite engelska och hade bra koll på de delar av Sierra Leone som jag planerar att trampa i. 

     

Han upplyste mig även att jag hunnit med lite mindre än hälften  till Kindia, cykeldatorn stod på 55km då jag cyklade från detta lilla lunchstopp. Timmarna efter lunchen gick långsamt. Kullarna, som inte alls var så stora, kändes långa och sega och solen blev starkare då molnen blev färre. Jag fick i mig ett par kex och en hel del vatten, men bara tanken på mat stod mig upp i halsen.

 

Hade det inte varit för den otroliga miljö som omgav mig de sista milen så hade jag nog inte orkat. Jag funderade flera gånger på att stoppa en bil och lifta sista biten, men likt Alfons Åberg så ‘skulle jag bara’. Så här i efterhand är jag glad att jag långsamt cyklade fram istället för svishade fram i en bil, utsikten i kvällens sista magiska minuter av solsken var helt otroligt. Ett sant värdigt avsked av Fouta Djalon!

                                          

Väl inne i staden Kindia var jag helt slut. Jag såg bara rakt fram och mumlade mellan stängda läppar fram hälsningar som svar på alla som hälsade. Då jag frågade mig fram efter ett billigt hotell så funderade jag på om jag sett en mer tätbefolkad och trång stad i Afrika. Jag har aldrig varit i Indien, men det är så här jag inbillar mig att det är. I en allmänt hetsig stämning, smutsiga gator och en gedigen ocharmighet blandades marknadsstånd, frukthögar, motorcyklar, lastbilar samt skräp. Djur, både styckade, grillade och rusande sådana trängdes bland borden utanför skivförsäjarnas butiker varifrån musiken dånade.

 

Jag fann ett hotell snabbt, ett enkelt sådant med en säng, fyra betongväggar, en trasig stol och en vrå att tvätta av sig i. Det var hur som helst rent och spindelfritt. Jag kollapsade på sängen och sov i ett par timmar, sedan gav jag mig ut och skaffade dricksvatten samt köpte lite grillspett och bröd som jag tvingade i mig innan jag återigen somnade in dödstrött efter dagens 118km på grusvägar…

 I skrivandets stund, dagen efter den sjuka cykelturen, så har jag köpt antibiotika och hoppas på bättring. Hjälper inte detta, vilket jag tror det gör, så får jag träffa Farbror doktorn.

 Hur som helst, nu är det dags för vila. Jag har lovat mig själv att sluta upp med aldeles för långa vansinnesfärder…

 Simma lugnt!

Vissa vägar minns man väl. Från förra cykelresan är två givna klassiker den sanslösa Transfagaransan i Rumänien. Lika nära hjärtat ligger den otroligt vackra Military Highway i Georgien. Vägen mellan Dougul Touma och Gougoudje i Guineas Fouta Djalon blir utan tvekan nummer tre…

En man ett par kilometer bort hade gett mig rådet att fråga efter ‘Sous-préfet’, och det var detta råd som gav mig gratis boende i Dougul Touma, denna lilla by längst upp på en kulle med panoramautsikt i nästan alla väderstreck.

Vägen från Labe hade varit enkel, först ett par mil tråkig asfaltsväg, sedan resten grusväg. Vid avtagsvägen stannade en bil med en tysk i och jag fick en trevlig konversation, tysken var förövrigt den tredje vita personen jag sett sedan jag för över tre veckor sedan äntrade Guinea…

Resten av resan borde gått enkelt; grusvägarna var inte fullt så dåliga som i norr och lutningarna gick visserligen uppåt, men inte alls lika farligt sluttande som runt Mali. Det som gjorde denna turen på över nio mil tuff var min mage. Jag trodde mina magprobem gick över i Labe, men efter halva dagen mötte de upp mig och tvingade mig att panikgödsla den redan gröna terrängen ett par gånger.

En skål med ris och jordnötssås samt en läskeblask blev kvällsmaten den dagen innan jag spände upp innertältet på golvet i rummet jag tilldelats. Spindlarna, den sunkiga mardrassen samt myggornas surr gjorde detta val självklart.

Dagen efter köpte jag en bit bröd och rullade ned för kullarna längs en grusstig som kom att slutta nedåt under en långt tid. Jag stannade utanför en grotta och åt motvilligt frukost. Aptiten fanns inte där och risgrynsgröten och kaffet liksom stannade upp likt ett bouleklot i magsäcken. Då maten intagits kollade jag in grottan och fortsatte sedan att rulla nedåt.

 

       

Då dimman lättat såg man anledningen till att Micheline-kartan markerat denna led som ”Scenic Route”; gigantiska kantiga klippväggar klädda av klätterväxter stod upp likt höga murar i den gröna terrängen. Borta i horisonten såg jag avrundade bergstoppar sticka upp då jag långsamt bromsade mig fram längs den rödoranga vägen. Solen lyste upp vissa toppar medan molnen skuggande andra och detta sanslöst vackra skådespel varade ända till eftermiddagen.

Fåglar kvittrade och lianer hängde över vägen, vattendragen täcktes nästan helt av överväxande grönska och hade det inte varit för något enstaka uppstickande hustak i det gröna hav som utsikterna bjöd på så hade jag trott att jag flyttats tillbaka till krita-perioden.

En lastbil täckte upp en del av den smala vägen och tvingade mig att sakta ned. Bakom denna lastbils sandyllda flak stod ett gäng arbetare och skyfflade sand ur en grotta. De var lika nyfikna på mig som jag var på grottan och likt en av de sju dvärgarna visade en man runt mig bland dessa ur sandstenen uthuggna rum. Bland de vita väggarna med rödfläckiga inslag förklarade mannen hur de hugger ut avrundade rum bit för bit för att inte grottan skall rasa in.

Jag rullade vidare och efter ett tag var jag i en av dalarna som klipporna omger. Jag såg ett vattenfall i fjärran då jag cyklade uppåt och det böljande landsskapet tycktes fortsätta in i oändligheten. Vägen gick upp och ned för kullar och då eftermiddagen kom så var molnen borta och solen började bränna.

Jag kom till byn Le Mîro där jag fyllde på med vatten innan jag trampade de sista kilometrana till floden Kakrima. Denna relativt smala passage trafikeras av en vajerfärja, men jag var beredd på att ta en kanot för att spara både tid och pengar. Väl framme vid flodkanten fanns det inget val.

         

Ingen kanot, eller ens person, var på min sida av floden. Mannen som drev färjan ropade något från andra sidan och började sedan dra pråmen framåt. Vajern som egentligen skulle ha drivit färjan låg likt ett garnystan på strandkanten och den tunga båten drogs fram längs styrvajern av en enda person med en stor grenklyka, något som måste varit extremt jobbigt. Färden över gick snabbare än man kan tro och det blev en löjlig diskussion om priset då mannen ville ha 50 kronor för arbetet.

Priset för arbete i Afrika är alltid lågt, speciellt om det inte innefattar någon kostnad för den som utför arbetet. 50 kronor, mer än min dagbudget, för 20 minuters arbete var bara skrattretande. Nu kanske ni tycker att jag är en sniken vit man som vägrar den fattiga Afrikanen en peng, men lika gärna som ni betalar tiodubbelt för en öl på Mallorca gör jag detsamma här. Och hur mycket pengar sponsrar förresten ni den Guinianska ekonomin med?

Nåväl, ett par svettiga kilometer i eftermiddagssolen tog mig till byn Gougoudje där den lilla grusvägen nådde ”A national road”, det vill säga en något större grusväg. Av en slump mötte jag en annan ‘Sous-préfet’ som gav mig ett rum. Vad är en ‘Sous-préfet’? Jag har inte en aning, någon läsare som vet? Hur som helst så har de rum för förbipasserande arbetare och ibland kan man som turist tydligen slinka in.

Helt utan energi sov jag flera timmar innan jag sent på kvällen vaknade, åt en baguette och somnade tungt i det svala tältet jag spänt upp på husets veranda. Innan jag somnade kom jag på att jag, förutom kvällsbaguetten, inte ätit sedan frukost.

En karriär som Bushtaxixhaffis?

 Kroppen var i obalans och skrek efter näring, men aptiten gick bara inte att finna. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att det var dags att göra nåt åt detta problem. Hur det gick får du, och faktiskt jag med, reda på om ett tag.

Simma lungt!

Just det; Om du tycker att bloggen är läsvärd så får du gärna skriva en kommentar, eller ännu hellre posta en länk på Facebook eller dylikt. Då inläggen släpps är jag ute i bushen och då är det svårt att föra den vidare…

Fyll i din E-Post här!

Gör sällskap med 41 andra följare

Ulrik Malmberg

Mina Sponsorer




Hjälpa mig under resans gång? Kontakta mig!