I Robertsport tog jag det lugnt, första dagen försökte jag fixa cykeln. Med en avklippt tygbit från min handduk fixade jag så att vevarmen nu tillät mig cykla 2-3km istället för 500m. Resten av tiden låg jag i en hängmatta, drack pilsner och läste ur en bok.

Nästa dag började med att jag öppnade ytterdörren till min stuga och lät ljuset falla in. Då det mörka rummet lystes upp såg jag hur en liten orm låg och vilade en decimeter från min fot. Jag skyndade bort mot min säng och såg därifrån hur ormen ringlade sig bort från dörren och in mot toaletten. Jag hämtade raskt ägaren till stugan som, utan att lyckas, försökte hitta ormen. Det faktum att ormen var borta gjorde mig mer orolig än säker…

På förmiddagen hyrde jag en surfbräda vilket resulterade i en massa saltvattensdrickande och en rödbränd rygg. Efter 2 timmar blåste vågorna upp och blev för stora för mig, dessutom fanns cykelproblemet fortfarande kvar och att till fullo njuta av vågorna gick inte. Vevarmen gnagde i hjärnbarken…

Tillbaka på rummet fick jag en idé, jag tätade glappet mellan vevarm och vevlager med två småbitar ståltråd, tryckte in ännu mer tyg runt mittskruven för att dämpa vibrationerna. Provcyklade upp bland småhusen och köpte ett par hemmagjorda jordnötskakor, och visst, lösningen verkade fungera!

Några småflickor kom förbi med nybakat bröd.

Väl tillbaka från kakköpet öppnade jag dörren till stugan, direkt upptäckte jag samma bruna orm slingrandes i dörröppningen. Ägaren tillropades och med en kvast i näven försökte han ta livet av ormen. Huggen verkade inte göra någon nytta och då ormen bet tag i kvasten så blev det ett Status Quo. Jag rusade iväg och fann en trädgren och med denna lyckades sedan lodgeägaren dräpa denna inkräktare.

Rätt eller fel att döda en orm kan diskuteras. Hur som helst var den nu borta.

The Center of African Culture - En av många övergivna byggnader i detta krigshärjade land

Den tredje dagen var det dags för avfärd mot Monrovia. Tysken som ägde lodgen gav mig en rulle gängtejp som han trodde att jag kanske kunde behöva. Jag var nervös för hur min Mcguyver-lagning skulle klara de över hundra kilometerna till Liberias huvudstad.

På vad som säga vara ”The best Dirtroad of Liberia” lämnade jag Robertsport bakom mig, denna stad som skulle kunna vara vilket ”charterparadis” som helst, men som endast besöks av ett gäng rika FN-arbetare om helgerna.

Fina stränder och palmer och sånt där fanns det, ni vet, som folk tydligen tycker om. Knasigt, hur kul kan lite händelselöst liggande på sand och lite plaskande i saltvatten vara? Nåväl, alla  har sina intressen och hur kul skulle det vara att trängas bland hundratusentals långfärdscyklister på vägarna?

Utsikten från vägen var otroligt vacker, på min ena sida växte djungelkullar upp och på min andra sida skymtade jag Piso-sjön. Konturerna av en segelbåt syntes långt borta och nära strandkanten paddlade en man fram i en kanot men sin fru i fören.

Vid denna vackra utsikts så började vevarmen glappa igen. Jag kollade på cykeldatorn, 5km. minst 120 kvar. Jag skruvade ur skruven, testade med lite gängtejp och trampade denna gång åtta kilometer innan glappet kom tillbaka. Fanken också!

Ännu mera av tyskens gängtejp virades runt skruven, som nu såg ut mer som en snöboll än en skruv, och med våld pressade jag in denna skruv. Bära eller brista?

Det bar!

Ända tills vägen blev till asfalt och jag kom fram till Monrovia. Vägen dit var rätt trist, ett par vänliga polisstopp, ett par läsk i skuggan och framförallt utsikt över enorma områden av nedfälld skog. Dessa otroligt fula områden kantrade vid flera tillfällen vägen och man får verkligen hoppas att odlingarna som planeras kan leda till att Liberia kan sluta importera all mat så att skövlingen för något gott med sig…

Passerade resans tvåtusende kilometer denna dag.

 I en kaosartad trafik cyklade jag efter en vägbeskrivning in mot Monrovias västra del. En väns vän hade via facebook gett mig tips om ett par amerikanska missionärer som tar emot resenärer för en slant. Jag kom dit efter resans längsta dag, 141km, och vistelsen visade sig bli en höjdare!

Inte för att jag är förtjust i bordsböner eller prat om moral, men jag kan här duscha i varmvatten och ha el dygnet runt, detta för första gången sedan Lerum 6/6. Lägg därtil att de bjuder på mat varje kväll, att jag har internet och fläkt på mitt egna rum samt tillgång till kök. Man bor, som min väns vän Carl uttryckte det; ”Som en kung med afrikanska mått mätt”.

Första spegeln sedan Freetown. Passade på att raka mig och ta en fjortisbild.

 Monrovia befinner jag mig alltså i skrivandets stund, något sliten efter en del öl hos en couchsurfare igår. Detta är det sista flerdagsstoppet innan Bamako. Imorgon börjar den del av resan som jag tror blir den hårdaste.

Jag ska, på vad som egentligen är för kort tid, ta mig längs småvägar upp till Guineas skogar där jag, även där längs mindre vägar, ska upp bland bergen och sedan till Kankan.

Håller cykeln? Orkar jag hela vägen? Följ bloggen så får du veta!

Simma lugnt!