Jag är personligen inte förtjust i bloggar som inte följer ett tema, därför skriver jag bara om min resa på denna blogg. Nu blir det dock ett kort undantag i början på detta inlägg;

Ikväll spelar bandet Vic-Torious på Stora Torget i Borås klockan 19.00. Absolut sevärt och ett band som jag tror kommer slå inom en snar framtid, kom ihåg var ni såg det först😉

Från rockspelningar åter till Liberia…

Utan någon frukost i magen lämnade jag Tiene bakom mig. Båten skulle gå vid niotiden dagligen, ibland till och med två gånger dagligen. För att komma i tid startade jag därför min färd samtidigt som solen startade sin färd över himeln. Trots att imigrationsdamen dagen innan hotat med arrestering om jag tog sjövägen till Robertsport så var just sjövägen min plan. Lagar utan mening och byråkrati är bland det värsta jag vet!

 Nattens regn hade fyllt vägen och med sura sandaler anlände jag till en småby där jag köpte min frukost; en klase bananer. Planen var att äta ordentligt i Sawilo då jag visste när exakt båten skulle gå.

 Längs illgröna fuktiga träskmarker gick den oranga vägen söderut, då och då passerandes bäckar och småfloder. Då det bara var ett par kilometer kvar så kändes trampandet konstigt. Då jag tittade ned mot mina fötter så såg jag att den ena vevarmen hängde löst.

En våg av oro gick genom min kropp. Jag har verktyg och delar till att fixa det mesta; Ekrar, slangar, nycklar etc. Det enda jag inte kan ordna är just vevarmar eller vevparti, av den enkla anledning att verktygen är för stora så har jag valt att lämna dem hemma. Och varför skulle en för resan sprillans ny vevarm krångla? Jag får nog fråga Mr. Murphy.

 Jag skruvade åt skruven som håller armen på plats och allt såg fint ut. Efter 500m var vevarmen lika skev som förut. Vad som helst hade varit bättre; Att cykla utan sadel fungerar, en nödlösning för styret hade gått att fixa med en trädgren och ståltråd och en broms kan man klara sig utan, men vevarmarna är ju motorn för hela min färd. Nu hängde den lös och gick inte att skruva åt eller ens ta av. Gävle också!

 Med taktiken; skruva åt – cykla 500m – skruva åt – trösta mig med kex – cykla 500m – svära – skruva åt – cykla – tröstäta jordnötter – Skruva åt… etc. Så kom jag till slut fram till Sawilo.

 

Båten som alla hävdat skulle avgå dagligen var inte där, så jag satte mig och fixade ihop lite risgrynsgröt och snackade med en man, till yrket konservator, som rest runt en massa i västafrika. Någon gång under förmiddagen anlände båten till stranden, stängde av motorn och parkerade bredvid en likdan, fast bottensänkt båt. Då jag var den enda passageraren för dagen så ställdes turen in.

 

Jag frågade runt och lyckades i byn finna en kille som kunde ta mig över till Robertsport i en liten kanot. Den av plankor byggda kanoten tömdes på vatten och jag, Gula Febern och mina väskor trängdes i denna lilla farkost tillsammans med killen som paddlade oss långsamt framåt.

 

Sawilos hamn - Mannen i blått öser ur kanoten jag senare färdades i

Färden gick först uppströms via den breda Mafa-floden och sedan in via en mindre biflod. Strandkanten var helt och hållet täkt av buskage och mangrov-växter vars rötter sticker upp likt spindelben ur vattnet för att sedan enas till en stam långt över vattenytan. Inte en enda by eller båt syntes under den första timmens paddlande.

 Bifloden blev allt mindre och till slut svängde vi in bland mangrovträden, passagen var så trång att grenarna flera gånger tog emot båten då vi gled fram i det grunda vattnet. Trädgrenarnas utgjorde både tak och väggar i denna tunnel och den vindskyddande effekten från denna grönska gjorde luften kvav och varm. I det klara vattnet såg jag småfisk simma runt och där mangrovernas rötter möter vattenytan sprang krabbor omkring. Under närmare en halvtimme var vi totalt inmurade i denna stigbreda passage, de enda ljude var fåglarnas kvitter och paddelns monotoma plaskande. Just denna färd är defintivt en höjdpunkt på resan! 

Väl ute ur denna djungel av rötter så uppenbarade sig Piso-sjön, denna sjö som till stor del skiljer Robertsport från fastlandet. Långt bort i fjärran kunde man se fiskebåtar ligga på rad och mot denna strandhamn färdades vi. Bredvid hamnen syntes den tunna linje av sandstrand som likt en pir skiljer sjön från havet. Den gröna småstaden Robertsport ligger precis vid en djungeltäkt kulle som står upp mellan havet och denna lagunliknande sjö, en otroligt vacker placering som man bara måste älska.

 Sjön visade sig trots sin storlek vara grund och ett par gånger fick kanotkillen gå ur sin båt för att putta fram oss i sanden. Väl framme i Robertsport fann jag, medans jag letade billigt boende, en Tysk man tillika lodgeägare. Lodgen, som han håller på att avveckla i brist på gäster, består av två småstugor på stranden och för en billig peng kunde han ta emot mig. På vägen till lodgen försökte jag finna imigrationsofficeren, tänkte att det var bäst att hitta honom före han hittade mig, men kontoret var stängt.

 

Planen för Robertsport hade inte varit med den vackra sjövägen i baktanke, den var en överaskande bonus. Det som dragit mig till Robertport var det faktum att det finns surfmöjligheter där. Inspirerad av den fina kortfilmsdokumentären ”Sliding Liberia”, som varmt rekomenderas (Köpt eller från piratbukten, din moral bestämmer), var jag nu där.

 

Tysken visade mig runt i byn och längs stranden. Vågorna såg små och bra ut för en nybörjare som mig och ett par småkillar lekte i stranden. Robertsport var vackert och trevligt och mitt boende rent. Allting borde känt bra, men problemet med cykeln fanns hela tiden i bakhuvudet.

Fråga mig inte om shortsen...

 Hur skulle detta lösa sig?

 Surfa lugnt!