Morgonen var sval då jag rullade in på grusplanen utanför imigrationskontorets i Zimi. Mannen bakom det enkla skrivbordet stämplade ut mig ur Sierra Leone och frågade mig, ännu en gång, varför jag skulle ta bushvägen och inte den breda fina vägen som han benämnde ”International road”. Han skrev även ned namnet på byarna jag skulle passera innan gränsen till Liberia samt berättade att Liberias imigrationskontor låg på andra sidan om Manu-floden, denna naturliga gränslinje.

Jag handlade upp mina sista Leones på kex och bananer och lämnade sedan vägkorsningsbyn Zimi bakom mig utan att känna den minsta förtvivlan. Tvärtom, vägen mot Liberia kändes utmanande. Dagen innan hade jag försökt att förklara för hotellägaren att jag ville ta den minsta vägen in i Liberia. Han vägrade att ens berätta var den startade och varje försök att få fram något om den slutade med att han sa ”Take the big road, its international and very nice”.

Eftersom jag inte tycker att långa sträckor av asfalt med tillhörande avgasförgiftning är ‘very nice’ så var det med ett litet pirr i magen jag cyklade ut ur Zimi åt ”fel” håll. I utkanten av byn skrek en man på mig att stanna, jag skrek tillbaka ”Good morning” och fortsatte utan att stanna. Mannen skrek då med en ännu högre stämma; ‘Stop, Im a policeofficer!”. Jag fick snopet vända tillbaka.

Polisen frågade varför jag inte frågat om lov för att ta bushvägen till Liberia. Jag förklarade att jag inte brukar fråga om lov för att cykla på grusvägar och att imigrationsmyndigheten godkänt mina planer och dessutom stämplat ut mig ur landet.

De kunde inte hålla mig säker, sa han, säkerheten är ju polisens arbete. Jag borde talat med honom först, sa han något förolämpad. Polisen bad mig vänta, gick en bit bort och kom tio minuter senare tillbaka med ett personligt brev som jag skulle lämna till gränspolisen. Med detta brev kunde jag nu vara säker. Jag kände mig inte osäker, men inte heller mycket säkrare än innan jag fått detta brev. Undrar om det var av skottsäkert papp?

Då jag kom till byn Gisiuro hade jag ett par gånger blivit stoppas av vänliga själar som upplyst mig att ”the international road” var åt andra hållet. Jag tog fram min papperslappskarta, frågade en kvinna efter vägen till Dar Salam, gränssamhället vid Manu-floden och hon visade mig till en stig som vek av till höger. Den lilla stigen som korsade uppbrända odlingslotter och tät skog tog mig till slut till Dar Salam.

Vid det sista huset i byn fanns ett rep sträckt över vägen och vid ena ändan av detta rep satt två militärer likt två buspojkar som gör det klassiska buset ”Dra plånbok”. Deras blåkamoflerade uniformer, barska ansikten och mörka solglasögon tog dock bort den största delen av buspojksimagen.

Under ett rostigt plåttak fick jag sedan öppna mina väskor och ta ut samtiga prylar. Något som hör och häpna hänt mig otroligt få gånger på denna kontinent. Millitärerna var trevliga, speciellt efter jag visat dem beskyddarbrevet från deras kollega, och de verkade faktiskt vara ute efter att leta olagligheter mer än att fiska efter mutor. Jag kunde efter ett tag plocka ihop alla mina saker, brevet borträknat. Lite synd, brevet hade ju uppenbarligen skyddat mig mot både stråtrövare, åderbråck och tigrar sedan jag fick det.

Cykel modell 1999 & urholkad trädstamskanot modell stenålder...

En av militärerna sänkte linan medans den andra gjorde mig sällskap över detta rep och ned för en brant stig mot floden. Vid floden blev det, som vanligt en prisdiskussion, här hade jag dock övertaget eftersom jag medvetet shoppat upp alla mina pengar förutom just den summa som jag visste att den korta passagen kostar.

Under tiden kanoten packades så snackade jag med militären som berättade att jag var den enda turisten han mött vid denna gränspost som mest besöks av ett fåtal gränshandlare. Han rådde mig även att aldrig stanna för någonting mellan byarna i Liberia, samt frågade om jag var beväpnad. Jag skrattade och sa att mitt enda vapen var min matkniv. ‘Ha den alltid nära dig’ var hans sista ord till mig innan jag gled över. En dum idé, blir jag rånad så kommer jag frivilligt att lämna över allt jag äger, knivslagsmål är det sista jag vill ha…

Efter att ha satt min fot på den sandiga strandkanten i Liberia så cyklade jag upp och in i byn. Den bom eller det rep över vägen jag väntade mig fanns inte att finna. En man visade mig till ett par grabbar som satt och ugglade under ett flätat tak av vass. En kille i jeans och en smutsig reflexväst var tydligen imigrationsofficeren och han skrev upp mina detaljer i ett A4-block Det faktum att personen innan Bengt Ulrik Malmberg var registrerad två veckor tidigare lät mig förstå att immigrationspersonalen i denna by sällan led av skrivkramp.

Mina första vänner i Liberia

Någon stämpel till passet hade de inte, och de frågade var jag var på väg. Då Robertsport blev mitt svar så gav de mig rådet att cykla söderut till Tiene för att få min stämpel av imigrationen där. Den goda nyheter de gav mig, att en båt som jag inte visste existerade seglar till Robertsport från Sawilo, gjorde att Tiene lät som ett bra alternativ och jag snickrade därför om min plan.

Reflexvästkillen och hans vänner var genuint trevliga och säkerhetskontrollen bestod i att de frågade om jag hade något olagligt i väskorna, jag nekade. Jag tror även jag hade nekat om väskorna så skulle ha varit fyllda av kokain, passlösa flyktingar och elfenben.

Journeys without maps...

Med ytterliggare en papperslapp med ortsnamn i väskan så cyklade jag söderut. Jag kollade flera gånger på mina kartor för att lokalisera mig men utan att lyckas. Igen väg eller något bynamn stämde in, Att jag tidigare på resan läst ut Liberia-klassikern ”Journey without maps” gjorde det hela något lustigt.

I en liten by smälte stigen ihop med en väg och denna väg kom jag att följa ända till Tiene. Jag bestämde mig, redan efter två passerade småbyar att jag gillade Liberianerna. Något mer tillbakadragna än folket i Sierra Leone och färre vuxna som ropar ut min hudfärg, även fast detta fenomen fortfarande hände titt som tätt.

I den sista byn innan Tiene vilade jag mig i skuggan medans jag snackade med ett par ungdomar. En bit bort gick en berusad man omkring i enbart ett par tajta långbenade cykelbyxor med hängslen samt en fejkad guldgul kedja runt halsen och pratade för sig självt. Innan jag cyklade iväg han jag både byta e-post med en kille samt skrämma livet ur en liten flicka bara genom att vara.

Mitt lunchstopp för dagen; En tom arbetarhydda

Tiene visade sig vara en av alla dessa i Afrika deprimerade orter som man alltid finner där en småväg möter en större sådan. Det finns alltid en bar, ett par kiosker, damer som säljer mat, damer som säljer sig själva, pengaväxlare, smutsiga mekaniker bredvid högar av skrot samt ett gäng allmänt skumma typer. I Tiene fanns det förutom det ovanstående ett imigrationskontor dit jag kom efter ett par hundra meter på den fina asfaltsvägen som grusvägen mött upp.

Jag var något orolig; Att vara i ett land utan stämpel är som att be om problem. Immigrationspersonalen var dock trevlig och skrattade då jag berättat hur jag cyklat och rabblade upp alla småorter från papperslappen. Dessa trevliga män borde kunna ge mig stämpeln tänkte jag just som en man berättade att närmsta stämpel fanns vid gränshålan Bo en mil bort.

Det var bara att bita i det sura äpplet och cykla en mil i kvällssolen, åt fel håll och dessutom till den gränsstation som jag samma morgon så noga förklarat att jag inte skulle till. Vid gränsposten förklarade jag dagens bravader för en man som skrattade gott åt att jag tagit bushvägen, minst lika roligt var tydligen de två extramilen som stämpeln kostat mig. Med stämpel i passet gick jag från den kur där den skrattande mannen satt och gick till den sista instansen; en albinokvinna i uniform som signerade stämpeln samt hälsade mig välkommen till Liberia.

Jag stannade vid cyklen och snackade med en pengaväxlare då det plötsligt hördes en arg kvinnoröst som bad mig komma tillbaka. Albinokvinnan frågade argt vilken väg jag tagit in i landet och jag drog samma, sanna, historia som jag berättat för skrattande mannen som nyss stämplat in mig. Denna historia gjorde kvinnan oproportionerligt arg och med mitt pass slåendes mot sitt knä för att förstärka varje ord gapade hon ”That´s an illegal bordercrossing”. Hon fortsatte barskt med att berätta att om jag inte redan fått min stämpel så skulle hon deporterat mig tillbaka till Sierra Leone på momangen.

Jag frågade varför de hade imigrationspersonal där om det nu inte var en officiell korsning, hon svarade att det var för att stoppa illegala passager. Mycket märkligt att hennes kollegor registrerade mig som att det vore det mest naturliga i världen. Jag började nu anta att hon var ute efter en muta och då det sista man skall göra i en sådan situation är att stå på sig och kräva sina ”rättigheter”. Jag var därför så trevlig man nu kan vara efter att ha cyklat 70km och därefter blivit utskälld.

Kvinnan frågade vart jag var på väg, och jag svarade Sawilo och sedan till Robertport med båt. Detta var tydligen inte rätt svar och hon krävde att jag skulle ta landvägen, något som skulle innebära över 100km extra samt det tråkiga faktum att jag sedan skulle få cykla tillbaka 50km av dem då Robertsport ligger på en halvö. Någon vettig förklaring till det hela hade hon inte och mina frågor och mitt fiskande efter en anledning till detta båtförbud gjorde kvinnan ännu mer förbannad.

Med ett löfte om att ta landvägen fick jag till slut tillbaka mitt pass. Det sista hon sa var att hon skulle se till att få mig arresterad om hon fick reda på att jag tog båten.

Jag cyklade tillbaka milen till Tiene, för trött för att hitta en tältplats så tog jag in på ett ”hotell” som bestod av en sunkig madrass på ett golv fyllt av prylar tillhörande någon annan. Jag gick ut i kvällens mörker och köpte mig en öl för att fira min första dag i Liberia, en illegal sådan.

Albinokvinnans båtförbud tänkte jag skita i, varför skulle imigrationsmyndigheten bry sig om en båtfärd inom Liberia? Som om tullen skulle genom söka passagerare på sträckan Gränna – Visingsö. Nä, morgonndagen blir nog minst lika olaglig den tänkte jag medans jag sög i mig den sista klunken öl…

Simma lugnt!

Av någon anledning blev bilderna från denna dag inte särskilt vackra eller intressanta. Kanske för att jag småstressade till gränsen för att få stämpeln innan de stängde för dagen. Jag ber om ursäkt och lovar bättring!