Om mobiltelefonnätets gudar är på min sida så har jag ett tips till Er; Slå på P3 imorgon, Måndag, runt 07.45…

Albinokvinnan vars hud den Afrikanska solen gjort sitt bästa för att förstöra bröt upp brödet och fyllde det med den chilistarka fisksåsen. Dåligt bröd är ett signum för gamla Engelska kolonier, likaså en generellt sämre matkultur än det Franklofona Afrika. Jag funderade på varför ingen i landet åkt över gränsen, smakat ett godare bröd och sedan åkt tillbaka med affärsidén att sälja gott bröd till sina landsmän…

Albinokvinnas son, som jag dagen innan mött på bussen från Freetown och som gett mig husrum för natten, vinkade av mig då jag cyklade iväg från huset som låg vilandes i slänten upp mot Kambui höjderna.

Planen för dagen var att följa en mycket liten väg. Min ena karta markerade den som stig, på min andra karta existerade inte vägen.. Målet för dagen var Tiwai-island, en regnskogsfylld ö i Moafloden, tillika en nationalpark. Till naturreservatet går det en väg, men varför cyka längs en väg då det finns stigar?

En ganska bred, om än dåligt underhållen grusväg tog mig ut ur Kenema och efter att en polis vid en checkpoint hjälpt mig att måla upp en karta på en bit papper så passerade jag Moafloden för första gången denna dag. Någon kilometer senare blev jag besviken; Den lilla stigen visade sig vara en grusväg.

Jag hade väntat mig att bära cyklen över trånga passager av midjehög lera, slinga mig i lianer och slåss med ormar och kanibaler för att ta mig till ön, istället fick jag nu cykla mellan diverse småbyar längs denna grusväg ständigt lutandes uppåt eller nedåt. Cyklingen genom byarna komponerades av ett frenetiskt gapande om min hudfärg från både barn och vuxna. De ropar ”White man”, jag svarar ”Black man”, samma peron ropar ”white man” igen, jag cyklar vidare… Förresten, det där med ormarna och kanibalerna var kanske något överdrivet, men ni fattar poängen?

I byn Bongo köpte jag på mig tomatpuré och lök inför en skara av cirka trettio åskådare. Vägen blev efter denna by något sämre och vid nästa klunga lerhyddor, kallat Bagboabo, skulle vägkorsningen komma. Jag cyklade igenom samhället på under en minut, ett till synes korsningslöst samhälle. Jag tittade på papperslappskartan en gång till, jo, det var här jag skulle ta till höger. Jag vände om och frågade en kvinna. Hennes son visade mig förbi ett par hyddor där en kvinna kokade en enorm balja ris och pekade sedan på en glipa i vegetationen runt byn; Stigen.

  Buskarna som kantrade stigen kittlades retsamt mina armar och grästuvorna som stack upp vid sidan om den decimeterbreda grusslingan tog emot mina låga framväskor och tvingade mig då och då ut spår. Byn Giema låg där stigen slutade och Moaflodens strand blev synlig. Under enorma bambuträd uppstod den något komiska situationen då ägaren till byns enda kanot ville ha ett på tok för högt pris för att ta mig över. Med lite afrikaerfarenhet i bagaget så satte jag mig på strandkanten och småpratade tills kanotmannen blev otålig nog att godta mitt pris. Det tog fem minuter…

Den urholkade trästammen till kanot förde mig över strömmen till andra sidan. Tiwai Island var synlig en bit bort likt en stor klump av grönska i denna breda flod. Ett par långsmala fåglar samlades på en gyllengul sandbank utanför ön. Mannen med kanoten lämnade mig på en liten glipa av öppen strand mitt i denna täta skog och från stranden låg en liten stig framför mig. Stigen blev något större vid en by kallad Jene och stigen blev till grusväg vid Kambama, orten där nationalparkens huvudkvarter är placerat.

I Kambama blev jag väntandes i någon timma innan jag tillsammans med ett par parkarbetare fick en tur över till andra sidan i en förvånansvärt ny och snabb motordriven gummibåt. På ön tillbringade jag en natt i tält, såg en hel del apor men framför allt så såg jag en mycket ovanligare sorts varelse; Turister. Efter över 50 dagar på resande fot så mötte jag de första turisterna; ett medelålders Amerikanskt par som bjöd på kakor, mat och framförallt trevliga konversationer (Att de sedan egentligen inte var turister utan ett par återvändande ”Peace-Corps” nämner jag inte med tanke på att just ”Turist”, tillsammans med ”Lejon” fattas på denna resas skådarlista).

Dagen efter gick jag upp till en forskarstation och mötte en kvinlig apforskare som berättade om sina studier i apkomunikation, mycket intressant! Apforskaren gjorde att jag började cykla senare än vanligt, likaså det faktum att en stor svart Cobra höll mig och parkarbetarna borta ett tag från stranden där båten låg förtöjd.

En ganska fin femtonkilometerssträcka tog mig till byn Poturi, som enligt parkarbetarna skulle vara ”very big”, men som egentligen var som vilken by som helst. Kanske någon butik extra, men vad spelar de för roll då alla butiker har samma sortiment. Tomatpuré, gullök, mjölkpulver, ris. Samtliga varor importerade.

Från Poturi skulle det vara en fin väg, enligt kartan. Visst var den bredare än gårdagen stig, men den var också lika gropig och lerig som den var bred. Vid en vajerfärja driven enbart av tre svettiga karlar passerade jag Moafloden för femte, och antagligen sista, gången under denna resa.

Vid en polischeckpoint på andra sidan floden visade poliserna upp en fastkedjad apunge som de ville sälja, ‘Many tourits want to take it home’.
Jag frågade, med en stor portion sarkasm, ut dem om hur de tänkt sig att Sierra Leone ska tjäna pengar på turister i framtiden om de fångar alla apungar. ”Det är ingen fara, det finns ju ett reservat där det finns massvis att hämta…”.

Vägen fortsatte genom vad jag antar är gummiplantage; sönderskurna trädstammar med små trattformade bägare fastknutna runt sig kantrade vägen under en lång tid. Till slut kom jag fram till Zimi, denna småstad som bestod av en korsning, en liten marknad och ett par butiker. Då jag hade fler Leones kvar än jag beräknat så valde jag att investera trettio spänn på ett ”hotell”, ett förvånansvärt rent sådant med inredning i vitt kakel och ett par finare fåtöljer i ena hörnet.

Senare på kvällen tog jag mig till en bar, njöt av den sista ölen i landet och luskade fram fakta om morgondagens tripp. Det visade sig bli en intressant morgondag, minst sagt…

Och du; m du har läst ända hit så uppskattas en kommentar!

Simma lugnt!