Det blev två heldagar av kurerande i Kindia. Två dagar av sömn, läskeblask, frukt och bröd. I denna sketna stad spenderade jag timtal på internetcafeét, resten av tiden slöade jag på rummet.

Läste ut halva boken ”Journeys without Maps” om en resenär i Liberia på 30-talet och tänkte att man kanske skulle… Äsh, det hinner jag nog inte, men kanske om jag….

Ett par möss gjorde mig sällskap av nätterna och spelade små melodier för mig när de sprang mellan ekrarna, av någon anledning verkade de gilla min cykel. 

Då receptionisten, samma receptionist som vägrade mig den prissänkning jag ville ha pga mössen, väckte mig klockan 06.30 och ville ha betalt var måttet rågat. Jag frågade vad det var för hotell som väcker sina gäster i svinottan, han svarade kort att ‘Chefen behöver pengarna, han ska åka till Conakry idag…’.

 Färden från Kindia gick på perfekta asfaltsvägar nedför de sista kullarna i Fouta Djalon. Utsikten då jag ljudlöst rullade nedåt var enorm. Vid en millitär-och polischeckpoint blev jag bjuden på mat; ris och sås som vanligt, innan jag fortsatte. 

 

En avtagsväg ledde västerut och denna grusväg följdes någon mil till gränsbyn Madina Woula. Längs vägen hände något mycket lustigt; Ett par barn och en kvinna i min ålder stod och fyllde på vatten vid en pump ett stenkast från vägen. Då jag på grusvägen närmade mig dem sprang ett av de minsta barnen iväg skrikande i panik, någon sekund senare sprang en något äldre flicka iväg på samma vis. Då jag svängde av vägen för att i gräset trampa fram de sista metrarna fick även de sista barnen panik och till slut drogs även kvinnan med i paniken och sprang iväg med ett hysteriskt skrik…

 

När jag fyllt på mina flaskor och skulle spänna på dem på cykeln så kom barnen tillbaka ett efter ett, nyfikna men ändå lite rädda. Till slut kom även kvinnan fram och då jag lyfte mina händer över huvudet och härmade deras skrik så både skrattade och skämdes hon på en och samma gång.

Tror att jag hade varit välkommen till Guinea om jag cyklat åt andra hållet och om skylten varit något mindre rostig...

Vid gränsen köpte jag den kanske godaste mangon jag någonsin ätit, sedan köpte jag en till. Då mina sista småpengar, det vill säga någon tusenlapp var investerade i frukt och kex så försökte jag växla in de lite större pengarna. Den dåliga kursen jag blev erbjuden ledde till att en pengalös kille och en gul cykel rullade in i Sierra Leone, det land som tillsammans med Guinea är resans egentliga mål.

 På andra sidan bommen som skiljer Guinea från ingenmansland försvann vägen. Bokstavligen. Ett par hus fanns framför mig och det enda att följa var en grusig stig. Så jag följde stigen.

 Stigen blev efter ett tag något bredare, i klass med en svensk motionsslinga, och i en blandning av sand, grus och gyttja segade jag mig fram mot den andra gränsen genom skog och bush. Jag fick känslan av att regnperioden kanske varit till min fördel för en gång skull; Sandstrandssanden var tillplattad och inte alls lika jobbig som man kunde tänka sig.

Jag hade tänkt att slanga upp en annan måttstock, men lövet hade sett så litet ut då...

 Lättnad är ordet som bäst beskriver känslan då jag lämnade Sierra-Leones gränspostering, som bestod av två småhus samt ett trasbeklätt rep över vägen, bakom mig. Lättnad för att jag slapp både en bagagegenomsökning och mutförsök, men även en lättnad för att jag från och med nu för ett par veckor kan glömma in icke-existerande Franska. Istället kunde jag nu snacka Engelska med den förvånansvärt trevliga gränspersonalen.

 Byn Yana låg längre bort än jag räknat med och det började skymma då jag guppade fram längs vägen som mest liknande en stig. En sämre valutakurs än jag räknat med hade de även så en fortfarande lika kontantlös kille och en gul cykel rullade ut ur Yana. Nu med samtliga vattenflaskor fyllda.

 Himmelen såg mörk ut och jag insåg att jag var tvungen att finna en tältplats snabbt, tid för kräsenhet fanns inte. Den täta terrängen som kantrade vägen skymde sikten och att finna en tältplats verkade de första kilometerna bli svårare än jag väntat mig. De enda passagerna utan skog var de som var kärr eller våtmark. Då de svarta molnen var så gott som över mig så tog jag in på en liten, till synes oanvänd stig, in i denna mur av grönska. Ett par meter in fann jag en relativt plan plats och medan jag i all hast reste tältet hörde jag hur skrattande kvinnor och diskuterande män passerade bakom växtligheten som skiljde mig från vägen.

                                 

Regnet kom senare än väntat och jag fick tid till både matlagning och tvätt innan jag la mig i tältet och läste en bok i pannlampans sken. Efter ett tag hörde jag steg utanför och en liten man med en hacka och machete på väg hem från sin jordplätt, ett hundratal meter längre, in stannade upp.

Jag blev erbjuden att sova i byn en bit bort, men jag förklarade att jag redan riggat upp och lagt mig och efter en trevlig konversation kunde jag stänga tältet, släcka lampan och lyssna på alla ljud från den täta skog som omgav mig. Grodor, syrsor och vad som måste ha varit skällande apor spelade upp en godnattvisa som varade ända till morgontimmarna.

 Dagen efter packade jag ned tältet och ledde cykeln ut ur skogen genom den trånga stigen. Nästan direkt mötte jag den lilla mannen från gårdagen, med samma hacka och machete. Vi pratade lite och jag bjöd på ett paket kex innan jag fortsatte.

 

Det duggregnade lätt och gjorde cyklingen kylig och behaglig. Regnet hade även fallit under natten och vägen var på sina ställen mer flod än väg. Efter ett tag började det blåsa; ett tecken på att ett rejält skyfall är på väg, och jag stannade för att se till att mina väskor var helt stängda. Ett par sekunder senare började regnet ösa ned och vid nästa krön uppenbarade sig en skola, likt skänkt från ovan. I sällskap av ett par barn i skoluniform åt jag min frukost och läste en bit i min bok till en utsikten av ett åskoväder.

 

I nästa by växlade jag, trots en ännu sämre valutakurs än gårdagen, till mig lite Leones och köpte dagens matvaror; ris, tomatpuré och lök.  Ett par kilometter längs leriga vägar tog mig till en korsning där en skylt upplyste mig om att det var 3 Miles till Outamba National Park, målet för dagen och för denna omväg in i landet.

Vägen, eller stigen, blev härifrån kass och detta är ett av extremt få ställen under resan där byborna längs vägen skrikit ”Money, Give me Money”. Ett antal kullar passerades och emellan två av dessa kullar mötte jag en man som sade sig vara chef för Nationalparken. Han bad mig vänta vid Campingen eftersom han skulle komma något senare.

 

Jag fortsatte cykla och efter en stund var jag framme. Två tomma stolpar, troligen klädda med grindar en gång i tiden, ledde mig in på ett, för västafrika, förvånansvärt stort område med stugor och småstigar som kantades av rader av stenar. Duschanordningarna och de uppsatta lamporna runt området visar att stället en gång haft ambitioner. Nu fungerade inget av dem och parken kändes öde… Har parken förfallit eller har uppbyggnaden stannat upp? Vad vet jag.

 Medan jag väntade in chefen såg jag en stor flock apor som klättrade i träden. Till slut kom denna trevliga man och jag betalade för en kanottur en halvtimme nedströms. Under kanotturen såg jag, förutom vacker natur, flodhästar.

Min ‘Guide’, paddlade där bak i kanoten, jag där fram. Han sa inte ett ord längs hela ditvägen, ett ‘Take photo!’ då vi såg flodhästarna för att sedan vara tyst hela vägen tillbaka. Fin guidning det… Ett rykte bland Afrikaresenärer säger att den sista elefanten i parken blev skjuten för ett tag sedan, detta hindrar dock inte parken från att erbjuda ‘Elephant tracking’ som en av två aktiviteter.

 

Trots rikligt med insektsmedel blev jag under båtfärden biten av någon enstaka Tse-tse-fluga, som kan bära på sömnssjukan, samt fick benen och fötter uppätna av Black-flies, som i sin tur kan sprida ‘River blindness’. En sjukdom som enligt parkchefen är ganska vanlig i området. Att bli biten av blackflies gör, till skillnad från Tse-Tse, inte ont. Däremot kliar de illröda betten så in i Hälsingland dagarna efteråt.

 Innan jag somnade märkte jag en stor skillnad; Jag hade under middagen haft matlust och jag kände att även reslusten kom tillbaka rejält. Fan, det här är ju kul, tänkte jag.

 Jag tände lampan igen, rotade fram kartan och började planera. Rutten mot Freetown ändrades om; Staden Makeni ströks, likaså planerna att växla in dollars till Leones. Framöver gäller småvägar och att klara sig på 20 000 leones, Det vill säga trettio kronor, de kommande 3-4 dagarna…

Tycker du att detta inlägget är läsvärt? Posta isåfall upp det på det däringa Facebook.

Simma lugnt!