Vissa vägar minns man väl. Från förra cykelresan är två givna klassiker den sanslösa Transfagaransan i Rumänien. Lika nära hjärtat ligger den otroligt vackra Military Highway i Georgien. Vägen mellan Dougul Touma och Gougoudje i Guineas Fouta Djalon blir utan tvekan nummer tre…

En man ett par kilometer bort hade gett mig rådet att fråga efter ‘Sous-préfet’, och det var detta råd som gav mig gratis boende i Dougul Touma, denna lilla by längst upp på en kulle med panoramautsikt i nästan alla väderstreck.

Vägen från Labe hade varit enkel, först ett par mil tråkig asfaltsväg, sedan resten grusväg. Vid avtagsvägen stannade en bil med en tysk i och jag fick en trevlig konversation, tysken var förövrigt den tredje vita personen jag sett sedan jag för över tre veckor sedan äntrade Guinea…

Resten av resan borde gått enkelt; grusvägarna var inte fullt så dåliga som i norr och lutningarna gick visserligen uppåt, men inte alls lika farligt sluttande som runt Mali. Det som gjorde denna turen på över nio mil tuff var min mage. Jag trodde mina magprobem gick över i Labe, men efter halva dagen mötte de upp mig och tvingade mig att panikgödsla den redan gröna terrängen ett par gånger.

En skål med ris och jordnötssås samt en läskeblask blev kvällsmaten den dagen innan jag spände upp innertältet på golvet i rummet jag tilldelats. Spindlarna, den sunkiga mardrassen samt myggornas surr gjorde detta val självklart.

Dagen efter köpte jag en bit bröd och rullade ned för kullarna längs en grusstig som kom att slutta nedåt under en långt tid. Jag stannade utanför en grotta och åt motvilligt frukost. Aptiten fanns inte där och risgrynsgröten och kaffet liksom stannade upp likt ett bouleklot i magsäcken. Då maten intagits kollade jag in grottan och fortsatte sedan att rulla nedåt.

 

       

Då dimman lättat såg man anledningen till att Micheline-kartan markerat denna led som ”Scenic Route”; gigantiska kantiga klippväggar klädda av klätterväxter stod upp likt höga murar i den gröna terrängen. Borta i horisonten såg jag avrundade bergstoppar sticka upp då jag långsamt bromsade mig fram längs den rödoranga vägen. Solen lyste upp vissa toppar medan molnen skuggande andra och detta sanslöst vackra skådespel varade ända till eftermiddagen.

Fåglar kvittrade och lianer hängde över vägen, vattendragen täcktes nästan helt av överväxande grönska och hade det inte varit för något enstaka uppstickande hustak i det gröna hav som utsikterna bjöd på så hade jag trott att jag flyttats tillbaka till krita-perioden.

En lastbil täckte upp en del av den smala vägen och tvingade mig att sakta ned. Bakom denna lastbils sandyllda flak stod ett gäng arbetare och skyfflade sand ur en grotta. De var lika nyfikna på mig som jag var på grottan och likt en av de sju dvärgarna visade en man runt mig bland dessa ur sandstenen uthuggna rum. Bland de vita väggarna med rödfläckiga inslag förklarade mannen hur de hugger ut avrundade rum bit för bit för att inte grottan skall rasa in.

Jag rullade vidare och efter ett tag var jag i en av dalarna som klipporna omger. Jag såg ett vattenfall i fjärran då jag cyklade uppåt och det böljande landsskapet tycktes fortsätta in i oändligheten. Vägen gick upp och ned för kullar och då eftermiddagen kom så var molnen borta och solen började bränna.

Jag kom till byn Le Mîro där jag fyllde på med vatten innan jag trampade de sista kilometrana till floden Kakrima. Denna relativt smala passage trafikeras av en vajerfärja, men jag var beredd på att ta en kanot för att spara både tid och pengar. Väl framme vid flodkanten fanns det inget val.

         

Ingen kanot, eller ens person, var på min sida av floden. Mannen som drev färjan ropade något från andra sidan och började sedan dra pråmen framåt. Vajern som egentligen skulle ha drivit färjan låg likt ett garnystan på strandkanten och den tunga båten drogs fram längs styrvajern av en enda person med en stor grenklyka, något som måste varit extremt jobbigt. Färden över gick snabbare än man kan tro och det blev en löjlig diskussion om priset då mannen ville ha 50 kronor för arbetet.

Priset för arbete i Afrika är alltid lågt, speciellt om det inte innefattar någon kostnad för den som utför arbetet. 50 kronor, mer än min dagbudget, för 20 minuters arbete var bara skrattretande. Nu kanske ni tycker att jag är en sniken vit man som vägrar den fattiga Afrikanen en peng, men lika gärna som ni betalar tiodubbelt för en öl på Mallorca gör jag detsamma här. Och hur mycket pengar sponsrar förresten ni den Guinianska ekonomin med?

Nåväl, ett par svettiga kilometer i eftermiddagssolen tog mig till byn Gougoudje där den lilla grusvägen nådde ”A national road”, det vill säga en något större grusväg. Av en slump mötte jag en annan ‘Sous-préfet’ som gav mig ett rum. Vad är en ‘Sous-préfet’? Jag har inte en aning, någon läsare som vet? Hur som helst så har de rum för förbipasserande arbetare och ibland kan man som turist tydligen slinka in.

Helt utan energi sov jag flera timmar innan jag sent på kvällen vaknade, åt en baguette och somnade tungt i det svala tältet jag spänt upp på husets veranda. Innan jag somnade kom jag på att jag, förutom kvällsbaguetten, inte ätit sedan frukost.

En karriär som Bushtaxixhaffis?

 Kroppen var i obalans och skrek efter näring, men aptiten gick bara inte att finna. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att det var dags att göra nåt åt detta problem. Hur det gick får du, och faktiskt jag med, reda på om ett tag.

Simma lungt!

Just det; Om du tycker att bloggen är läsvärd så får du gärna skriva en kommentar, eller ännu hellre posta en länk på Facebook eller dylikt. Då inläggen släpps är jag ute i bushen och då är det svårt att föra den vidare…