Tack för alla kommentarer, det uppskattas! Fortsätt så!

Bra sikt?

Dimman låg tät och flöt ihop med de jämngrå molnen som omgav Mali, denna by med ett klimat likt den svenska våren. Det högsta samhället i Fouta Djalon med en väderlek som ändras minut för minut.

Jag rullade förbi sjukhuset söder om byn, mötte en bushtaxi på väg in till bergsbyn för att fyllas upp. På någon minut var jag på väg nedför kullarna. När morgonen blev till förmiddag och höjdmetrarna sjönk så lättade dimman och jag kunde njuta av utsikten över kullarna. Min mage hade varit lurig och hållt kvar mig i Mali längre än planerat och detta kom under dagen tillbaka lite lätt.

Trots att aptiten var borta så fick jag i mig en baugette och ett paket kex innan jag rullade in i Yemberm, detta samhälle varifrån vägarna skulle vara ”Like european roads” enligt min vän i Mali. Nu vet jag inte om han menar de europeiska vägarna på Rumäniens landsbygd, hur som helst så blev de något bättre. Grusvägar breda nog för bilar att mötas och på sina ställen nästan utan hålor.

 

Under dagen passerades ett par byar, emellan dessa byar var det ganska öde. Ett par kossor, några getter och ett fåtal herdar. Vid ett tillfälle, efter jag trampat fram resans tusende kilometer, rasslade det till i ett buskade framför mig och ut över vägen sprang ett vilt djur jag inte vet namnet på. I Kamerun kallas det ‘Pockypine”, rätta mig om jag har fel. Stort som ett rådjur, ett avlångt storögd ansikte och ett utseende likt en rakad get.

 

I en av alla de uppförsbackar som leder upp för kullarna så pös det till rejält. Mitt bakdäck blev på en sekund platt som en pannkaka. Ingen punktering, utan något fel på ventilen. Den vägrade hålla kvar luften. Jag puttade det tunga ekipaget en bit uppåt till någorlunda plattare mark, öppnade väskan med verktygen i och började pilla.

Så fort jag ställt cykeln uppochner så började det att regna kraftigt. På en minut blev det kraftiga regnet ännu kraftigare och vägen blev till en lerflod av orangefärgat kladd. Himmelen var jämngrå och att vänta ut regnet såhär när skymningen närmade sig var det inte frågan om. Innan solen gått ned var jag tvungen att hitta dricksvatten samt någonstans att sova. Magproblemet började göra sig påmint, buken kändes som en sprängfylld ballong och det krampade av och till.

           

Slangen byttes och med lera bokstavligen överallt så vände jag tillbaka cykeln och trampade i den begynnande skymningen vidare. Regnet vräkte ned och jag var blöt och kall. Att spänna upp tältet, likt planerat, och få det torrt tycktes omöjligt. På en kulle ett hundratal meter från vägen såg jag hustak och ett staket.

En idé slog mig.

Kan man göra så? Får man göra så? Skulle jag göra det?

Kylan och det magonda övertygade mig.

En stund senare pratar jag med en tjej vid huset på kullen. Jag erbjuder mig att betala för en natt under tak. Det gick utan problem. Med torra kläder på somnade jag av ren utmattning, trots att klockan bara var runt sju, på mitt liggunderlag i en hall. Någon timme senare kommer en glad liten gubbe och väcker mig. Han frågar om min resa, öppnar upp ett rum med en stor säng, fixar iordning en batteridriven lampa åt mig och ger mig två avokados. Jag lägger mig i sängen och känner att jag har feber. Det magonda börjar kännas som när jag härom året hade magparasiten, döpt till Carl-Gustaf, i Kamerun.

Mycket sliten vaknade jag upp dagen efter, tog på mig mina fuktiga kläder och försökte att finna husets ägare. Då han inte var i närheten lämnade jag en lapp och trettio kronor på sängen. Något jag inte gjort innan. Blir jag hembjuden brukar jag, om värden verkar vara fattig, lämna ett bidrag på några kronor trots att de aldrig ber om det. För att täcka upp för maten. Men att våldgästa någon är en annan sak och något jag helst inte vill.

Kografitti – Det senaste bland kidsen!

Långsamt fortsatte jag de sista trettio kilometerna till Labe. Jag passerar en man och en kvinna som stannat sin motorcykel. De har med sig en liten apa i koppel, en apa som antagligen är i en gryta vid det här laget. Eller helsteker man dem? Äpple i munnen likt en julegris?

Under förmiddagens trampande upp och ned för kullarna försvann magproblemet allt eftersom, febern likaså. Funderar på om jag kanske skulle börja rena vattnet jag dricker medan jag, enligt en skylt, rullar in i Labe-distriktet.

Vid ett militärstopp fick jag öppna min väska. Körde med ‘trötta-ut-taktiken’ och öppnar den tråkigaste väskan först. Visar upp byxorna sådär lagom långsamt, vränger fickor, visar fler tråkiga kläder. Efter mindre än en minut har officeren fått nog och vinkar glatt av mig.

När jag närmade mig staden såg jag en mindre folksamling, en bushtaxi på tomgång och ett par motorcyklar. En kille i skinnjacka och en kvinna med ryggen i krum kastar stora stenar ned i ett dike medan resten av samlingen tittar på. Då jag kommer närmare ser jag en grönaktig tvåmetersorm som slingrar sina sista centimeter under en hög av nyss ditkastade stenar.

 

I Labe cyklar jag in på asfalt, för första gången sedan Quebo för över två veckor sedan, och fixar ett schysst boende gratis…

 Simma lugnt!