Det överblivna röda riset från gårdagen kom tillbaka i samma fat som förut och med magen full rullade jag sedan ut från den lilla byn på kullen. Solen hade just gått upp och dess strålar sken in mellan bladen från de träd som kantrade vägen.

Efter ett tag mötte jag en enarmad man, inte en bandit, och samma man kom jag att köra om, och bli förbipasserad av flera gånger förmiddagen. Den slingriga vägen gick genom småbyar där de minsta barnen rusade iväg i ren förskräckelse och de något äldre sprang efter mig och skrek ‘Porto’.
Gruset och de stora lösa stenarna i vägen blev allt fler allteftersom dagen gick. Regnet ger förstås mest verkan där marken lutar så till mitt förtret var backarna ofta extremt dåliga, medan partierna däremellan var ganska fina…

I backarna gick det långsamt framåt, lutningen var rejäl och mitt knä började smärta igen. Uppförsbackarna följdes ofta av nedförsbackar, aldrig lika långa som uppförsbackarna och med ett underlag som gjorde dem till mer plåga än njutning. Bakom träden som ofta skymde utsikten från dessa höjder kunde man nu se hur kullarna nu dominerade landskapet och jag fick så kallade flashbacks från den korta tid jag spenderade i Rwanda 2007. Bergsmassivet som Mali ligger i tornade upp sig borta vid horisonten. Ett mål som då kändes väldigt långt bort…

När man bromsat sig ned för backarna så möttes man ofta av en bäck eller flod, ibland med en bro, ibland utan och vid dessa våtmarker frodades naturen. Träden skapar ett tak över vattendragen och från detta tak hänger tjocka lianer ned och knyter sig runt andra träd och stenar likt gigantiska garnnystan. Fåglarna kvittrar och fjärilar i alla möjliga färger samlas på gyttjan, de verkade inte sjunka lika djupt som mig…

         

Under förmiddagen frågade jag mig, så fort jag fick möte, fram efter vägen mot Gaya. Skulle jag köra för långt skulle jag komma in i Senegal och vara tvungen att köra tillbaka i samma spår igen. Då klockan närmade sig fyra så kom jag till en by som låg runt en korsning. Senegal till vänster, Gaya till höger. Vägen blev härifrån bredare, men minst lika dålig som den varit de senaste dagarna. En skylt längs vägkanten upplyste mig om vilken del av regeringen som underhåller vägen och jag fnissade till. Varför sätta upp en skylt som skryter om underhållet av en väg som inte underhålls? Underhållande minst sagt…

Efter korsningen började jag passera fler och fler folk, jag såg på kartan att byn Touba skulle ligga en uppförsbacke ifrån mig. I början av denna backe så blev det, i jämförelse med de senaste dagarna, rena skytteltrafiken av människor. Medan jag långsamt kämpade upp för denna branta backe måste jag mött i alla fall hundra personer, alla bärandes på diverse varor. Detektiven inom mig listade ut att de måste vara på väg från, och inte till, marknaden eftersom de bar på flera olika varor var och inte av en och samma sort.

Den breda vägen uppåt innebar även att några få bilar passerade, förutom utslitna Peugoer så möttes jag av en vitmålad pick-up fylld av militärer. En man med stenansikte, solglasögon och uniform var mycket misstänksam, bad om pass och vaccinationskort. Frågade hur jag hittat ut i bushen och bad om att få kolla på min karta. Efter säkert tjugo minuter av frågor som lös av misstänksamhet så lämnade han tillbaka passet, berättade att det var dumt att cykla runt på egen hand eftersom jag inte har vapen att försvara mig med, och rullade iväg nedför backen med motorn avstängd. Med tanke på vad flaket innehöll, mer än militärer, så misstänker jag att de prioriterade marknadsshopping framför försvar…

En mycket svettig svensk kom till slut uppför det krön som innebar sluten på backen och början på Touba. Det var som en smärre chock att se hur hundratals mäniskor samlades kring massvis av markandsstånd och de var minst lika chockade av att se mig dyka upp i sista marknadstimmen. Medans solen var på väg nedåt ledde jag Gula Febern mellan stånden, köpte två apelsiner som jag på Afrikansk vis pressade ni mig saften från och lämnade sedan platsen. Visst var marknade trevlig, men ganska opassande såhär i kvällstid då jag försöker hitta en diskret tältplats. Massvis av människor på väg hemåt fyllde även de minsta stigarna runtomkring byn.

Ett missförstånd ledde till att två småpojkar fick springa en lång bit bort för att fylla på alla mina vattenflaskor. Då de en kvart senare kom tilbaka genomsvettiga och kånkandes på mitt vatten så kunde jag inte låta bli att ge dem varsin liten peng för besväret. De sken som solar efter detta och sprang länge bredvid min cykel. En bit bort från byn lyckades jag finna en lucka i folkströmmen, jag ledde in cykeln på en öppen skogsplätt och spände upp tältet bakom ett par buskar. Medan jag tvättade av mig under strålen från en petflaska såg jag solen gå ned över kullarna i väst och kände en viss stolthet i att jag och Gula Febern benmästrat dem.

Dagen efter kände jag mig lite konstig i magen, så frukosten fick bytas ut mot ett liten paket kex innan jag ledde ut cykeln på den sliriga grusvägen. Vägarna som kvällen innan varit fyllda av kvinnor i färgade skynken var nu tomma sånär som på ett par kor. Längs denna ensamma väg stötte jag i en kurva på en rostig vägskylt, denna vägskylt informerade om att omkörning var förbjudet. Bra att veta för de gissningsvis två bilförare som i snitt passerar där varje dag…

           

Nu började Fouta Djalons verkliga ansikte att visa upp sig. Gråa rundformade klippor sträckte sig upp mot skyn. Klätterväxter, bergsskrevor och smågrottor prydde dessa klippor och mellan mig och utsikten växte enorma träd upp. De bortregnade vägarna och växtligheten som intar vägrenen bit för bit ger en känslan av att civilisationen inte ska vara här. Naturen tar liksom tillbaka sin mark trots människans fåfänga försök att skapa något ‘modernt’.

I denna trollskog kämpade jag mig upp till en punkt varifrån jag kunde se mitt mål. Mellan mig och bergen i horisonten låg endast en backe, en rejäl sådan, likt en orange orm slingrade den sig upp i den gröna omgivningen mellan mig och de små husen vars plåttak lyste i solens glans långt borta.

Det tog en stor del av förmiddagen att komma upp för denna backe och att rulla in i Mali kändes som en befrielse. Här skulle jag stanna i någon dag för att ta igen mig, vila mitt knä och få ordning på min krångliga mage. På en kulle i denna byn fann jag en bar som hyrde ut ett par sunkiga rum och den baren fick husera mig de kommande dagarna…

Varför tar man då omvägen till Mali-ville? Häng kvar så får ni veta!

Simma lugnt!