Dimman låg tät över den bergiga kulle som varit min granne denna natt. Jag plockade fram ett par eurosedlar ur en noggran utvald gömma och packade därefter ihop mina grejer. Diskade ur en kastrull lite halvnoga och trampade ut ur bushen och in på den väg som under gårdagen lett mig in i Guinea, det land som faktiskt blev det tjugonde landet i Afrika jag besöker.

Vägen ledde in mig till staden Koundara där jag vid den smutsiga busstationen växlade in åttio euro på svarta marknaden. Efter lite diskusioner cyklade jag därifrån med en gangsterbunt av sedlar, närmare bestämt åttahundratusen Guinean Franc i tiotusenlappar.

Jag köpte ett gäng avokados och en nybakad baugette av gigantiska mått, cyklade runt i staden ett par varv för att skaka av mig eventuella småtjuvar. Att räkna igenom 800 000 med en fullpackad cykel bredvid sig då man är den enda vita är inte så lätt att göra diskret…

Ut från Koundara cyklade jag på den smala grusväg som jag skulle komma att följa de närmsta dagarna. En väg av sämsta sort enligt en av mina kartor, bitvis en stig enligt en annan karta. Då jag åt min nyinköpta frukost fundrade jag på hur lång tid det kunde ta att cykla de över tvåhundra kilometrarna till byn Mali. Jag räknade med en usel väg och visste att Mali, även kalat Mali-ville, är det högst belägna samhället i Fouta Djalon på cirka 1400m.

       

Himlen såg mörk ut och den tryckade hettan berättade om ett kommande åskoväder då jag cyklade vidare. Regnskogsliknande skogsdungar passerades vid de floder och torra flodbäddar jag passerade, björktjocka lianer hängde från gigantiska trädkronor och de mest luriga fågelläterna komponerade denna utsikt. Mellan dessa partier var det en torr miljö med nästan lövfria träd som kantrade vägen som gick upp och ned för de många småkullar jag avverkade i sadeln. Vägen låg längs en nationalpark vid namn Nikolo-Badiar, jag misstänker att denna park är lika välskött som de rostiga och nästan oläsbara metallskyltar som upplyste mig om antalet kilometer till diverse lägerplatser.

En tom liten hydda med halmtak blev min och Gula Feberns skydd mot det åskoväder som passerade över mitt huvud. Då jag stod där och väntade ut det värsta regnet så kom en polis ledandes en motorcykel in i hyddan, lika förvånad som mig över att ha sällskap där inne.

I byn Youkounkoun köpte jag lite konserver och cyklade sedan vidare. Förutom de små butikerna med basvaror i början av samhället så var det en sann spökstadskänsla. Stora, slitna och tomma statliga byggnader stod uppradade bakom den allé av gigantiska träd som dominerade stadsbilden. Längst upp i denna allé, där jag tog av mot Guingan, fanns en hotelliknande byggnad, lika öde som de andra. Om ni varit i Georgien så vet ni hur det det känns att passera dessa ödebyar. Jag misstänker att Youkounkouns glansdagar sedan länge är över…

Denna spökstad satte gränsen för var de ganska dåliga vägarna blev till dåliga sådana. Kullarna kom oftare och gruset blev mer och mer utblandat med lösa stenar. Ett par vackra gröna sumpiga grässlätter uppenbarade sig mellan de täta skogspartier jag trampade igenom. Vägen delade vid flera tillfällen upp sig i två, tre eller flera vägar vilket gjorde det till en gissningslek vilken utav dem som var minst sämst. Vinstlotten var torkad lera eller plattat grus. Nitlotten var djupt rullgrus eller kantig bergsmark. Dessa uppdelningar blev alltid till en och samma väg till slut innan de åter igen gick in i skogen.

Dagen gick mot kväll då jag passerade byn Guingan. Under dagen hade jag passerat flera småbyar, trots att kartan inte visat upp några alls, och emellan dessa småbyar hade det varit så gott som folktomt. En hel del kor, några få motorcyklar. Inget på fyra hjul. I Giungan blev vägen ännu lite sämre och då jag lämnade samhället och såg att vägen började luta uppåt så bestämde jag mig för att vid närmsta by fylla upp alla mina flaskor inför kvällens läger.

Då jag hade solen i ryggen såg jag början på ett litet samhälle. Mitt vänsterknä började nu, efter 74km på skakiga vägar, att krångla och så fort det blev motstånd på pedalerna så smärtade det. Den lilla uppförsbacken fick därför bekämpas på lägsta drevet, vilket gick bra, och då jag under ett träd klev av cykeln så högg det till rejält i knät. En kille från ett närliggande hus blev nyfiken och efter en kort pratstund så blev jag erbjuden att stanna där över natt.
Husen i byn var av samma vackra sort som de flesta hus jag passerat under dagen, runda och vitmålade med ett högt tak av gräs, mellan dessa hus finns det ofta ett tätt staket av pinnar och ris samt ett solkskydd och ett litet hus på pålar till för byns getter.

Natten bjöd på ett regnoväder så jag valde att sova i den svala lerhyddan och efter att ha blivit bjuden på risgrynsgröt med jordnötter till frukost så trampade jag vidare. Vägen blev under dagen allt sämre och framför allt brantare. Det djupa rullgruset tvingade mig att leda cykeln vissa partier och ibland var det lättare att cykla i gräset brevid vägen. Regnet hade lockat fram leran och den klibbade fast i både växlar och bromsar och gjorde så att dessa började kärva.

Kullarna blev allt fler och nu kunde man från de slingriga grusvägarna upp på kullarna se vad som komma skulle; stora skogsbeklädda höjder sträckte sig mot skyn borta vid horisonten. Fouta Djalon började närma sig och denna vetskap gav mig kraft och framförallt vilja att fortsätta längs dessa småstigar ute i ingenstans.

I samhället Touba köpte jag lite munkliknande snacks och med frityrsmak i munnen cyklade jag vidare. Den smärtsamt stekande eftermiddagssolen lyste in genom trädkronorna då en liten man cyklade bredvid mig för att visa början på en genväg mot Mali. Denna genväg kom att bli fruktansvärd.

Jag hade räknat med vädligt dåliga vägar till Mali, jag hade även räknat med långa uppförsbackar till höga höjder. Det jag inte räknat med var lutningen. Genvägen ut från Touba var så brant att det på flera ställen inte gick att cykla. Rullgrus var blandat med gatstensstora lösa stenar och kantiga klipphällar och detta gjorde att jag flera gånger slant då jag knuffade den tungt lastade cykeln uppåt.

Att ta ett foto som visar en backes lutning är nästan lika svårt som att cykla upp för den…

Jag försökte ständigt hitta skugga från den mördande solen och tog massor med småpauser. Ett par steg framåt, någon minuts vila och så vidare. En man som högg ned bambuliknande småträd i närheten upplyste mig om att det fanns en by vid bergets topp. Vid varje krök av denna branta grusväg hoppades jag på en skymt av denna by för att ständigt bli nedslagen av ännu en uppförsbacke. Då jag cyklade gick det långsamt, otroligt långsamt, men det var mindre jobbigt än att leda. Då jag hunnit en kilometer upp längs denna väg rann svetten ur hela kroppen. Tröjan var som doppad i vatten och de två litrarna med vatten jag nyss fyllt upp med var inne på de sista deciliterna. Cykeldatorn visade att jag inte hunnit långt i denna backe, men utsikten berättade att höjdmetrarna var mer högre än någonsin på denna resa.

Vid ett tillfälle då jag genomblöt av svett slet med att knuffa cykeln uppåt så gjorde jag något som enbart är till för tyngdlyftare och kvinnliga tennisproffs; jag skrek till för att få mer kraft. Jag vet inte om detta oplanerade skrik lockade fram honom eller om han ändå var på väg hemåt, men då jag stod med pannan mot styret kom en man fram. I ena handen hade han en hacka, i den andra en tom bensindunk.
Han erbjöd sig att leda cykeln men jag avböjde. Har jag tagit mig hit får jag skylla mig själv. Jag fick förklarat för mig att jag var precis i slutet av den backe som leder upp till byn kallad Coya. Jag offrade mitt sista vatten och kämpade mig upp för den sista höjden av denna backe så brant att den i Sverige säkerligen hade bestått av minst den dubbla längden väg.

         

I byn så satte jag mig under första bästa träd. Trots att jag nu var i skugga så rann svetten ur mig likt ur en hårt kramad disktrasa och jag kunde se hur dropparna fullkomligt flödade ut ur huden. En pojke sprang iväg och fyllde upp min vattenflaska och jag svepte häften direkt medan andra häften blev till en kalldusch över min överhettade skalle.

Då jag hämtat mig något så kom mannen med hackan och dunken in i byn. Han visade mig till sin trädgård där det fanns en viloplats, en uppspänd väv av grenar mellan några pålar som längst upp stöttade ett solkydd av gräs. Några barn gjorde mig sällskap då jag vilade och försökte vätska upp mig. Senare på kvällen fick jag en enorm tallrik med mörkrött ris samt en spann med duschvatten. Jag somnade in direkt, tidigt på kvällen, under detta vägglösa tak och vaknade inte förrän tupparna började gala och solen var på väg upp…

Det var fortfarande långt kvar till Mali.

Simma lugnt!