Den tidiga Söndagsmorgonen i Gabu blev inte så tidig som planerad. Med en kaffekopp i handen var jag tvungen att vänta ut det hällregn som härskade utanför mitt rum. Då ösregnet blev till duggregn lämnade jag den geggiga staden bakom mig och sicksackade mig förbi och genom gigantiska hål i den asfaltsväg som leder rakt österut, mot Guinea.

 Palmer, småplantage och ren skog var utsikten och efter ett tag blev asfaltsvägen till grus. En grusväg som faktiskt innebar bättre underlag än den söndriga asfaltsväg som vid flera tillfällen varit så dålig att passerande bushtaxis valt den grusfyllda vägrenen före den riktiga vägen.

 

Då middagstid inföll var jag bara en liten bit från gränsen, jag hade på förmiddagen investerat mina sista Västafrikanska Franc i någon form utav jordnötssmörsboll och ett gäng frukter och ett gäng lökar. Då jag kunde se den skylt som uppmanade bilister att stanna så hörde jag en man ropa från ett hus med där en folkmassa var samlad under ett träd. Jag kunde på håll höra musik och se ett uppspännt tält, något man ytterst sällan ser, så jag cyklade dit. Det frikyrkliga mötet jag äntrade bjöd på både mat och en konversation på engelska. Kött och ris låg på det stora fa vi satt runt, jag åt med sked, de med händerna. ”Some sort of pig” blev svaret då jag frågade vad det syrliga köttet var för något. Senare kom det fram att det var någon sorts vildgris de skjutit i skogen. Ätbart och mört var det hur som helst.

 

 Immigrationsstoppet vid gränsen bestod av ett par hus, en bom över vägen samt en samling av de mest slitna bilar jag någonsin har sett. Liknande startlinjen i ett folkrace stod de uppradade i väntan på att transportera folk och varor vidare. Att bli utstämplad var inga problem, mannen bakom den enkla betongdisken var lika vänlig som långsam.

 

Efter en dryg kilometer längs en grusväg i ingemansland så var jag framme i Guinea, det Guinea som också kallas Guinea-Conakry. Lämnat bakom mig var Guinea-Bissau. Ungefär lika lätt att för Er att förväxla som det är för icke-europeer att veta skillnaden på Sverige och Schweiz.

 

Vid Guinea-sidan blev jag utfrågad av en millitär som vilade under ett mangoträd innan jag kunde cykla upp till det lilla hus där själva imigrationen fanns. Vid det enkla skrivbordet skrev de ned alla mina passdetaljer i en rutad skrivbok där en bläckpenna och en linjal hade skapat det formulär de skrev i. En barsk man med brun uniform och svarta pilotglasögon, som hämtad ur en amerikansk polisfilm, tog in mig på sitt rum där han stämplade in mig i landet och hälsade mig välkommen.

 Den slingriga grusvägen lutade nedåt och jag höll full fokus på att undvika stenar där jag svishade fram i den heta eftermiddagssolen. Då jag stannade för att dricka vatten så tittade jag upp och fick se det första tecknet på att jag började närma mig Fouta Djalon, Guineas högländer. En stor kulle med bergsstup som sidor och tät vegetation som tak stod nästan missplacerad i det annars platta landskapet.

Jag siktade på att spendera natten på något sunkigt hotell i Koundara, den första staden av någorlunda storlek, men allteftersom jag trampade på så blev jag mer och mer sugen på att campa ute. Dessutom började mitt vänsterknä att bråka igen, en smärta jag trodde att vilodagen i Gabu skulle behålla.

 I ett litet samhälle där baobabträd kantrade vägen stannade jag till och blev visad till byns pump där jag, inför en tjugohövdad publik, fyllde upp alla mina flaskor. Då jag var utom synhåll för byn väntade jag in ett tillfälle då trafiken upphörde och svängde av vägen och in i bushen. Stiglöst cyklade jag en halvkilometer mellan träd, buskar och stenblock i halvslirig sand. Jag smällde upp tältet vid botten av den bergskam jag på håll sett och lyckades hitta tillräckligt med torra grenar för att göra upp en eld att laga kvällsmat över. Med 109km i benen somnade jag gott den natten…

 

Om man inte är intresserad av min resa så förstår det det till fullo, men om ni läst så här långt så tycker jag att ni kan kommentera. Bloggen tar tid, pengar och möda. Det behöver inte vara långt, det räcker med ett ‘Hej’ och ditt namn. Att du måste fylla i din E-post är för att undvika massutskick med viruslänkar. Har du ingen E-post så skriv in vad som helst, exempelvis shdsdsd@spray.se .

 Simma lugnt!