Jag vaknade upp i mitt tält på den dammiga innergården bakom Ismaels hus i Quebo. Dagen innan hade jag vaknat upp i ett grustag och sedan cyklat på en grusväg som blivit till asfalt. För att göra en lång historia kort så blev det asfalt istället för småstigar eftersom jag blev visad i fel riktning och inte hade lust att cykla tillbaka två mil i den stekande solen. Jag bestämde mig således för att spara den tiden till Guineas högländer.

Den dryga milen längs asfaltsvägen avverkades snabbt och efter att ha köpt lite bröd och kex så var det dags att svänga av. En skylt pekade ut vägen mot Boé men det fanns ingen avtagsväg dit skylten pekade. Jag frågade en lärare på väg till sitt jobb som pekade ut riktningen åt mig. Jag korsade en grusfotbollsplan och där, mellan ett par hus, fanns en liten grusväg. Den grusväg som jag planerat att följa i 2-3 dagar. Att någon hade dragit en tvättlina med några trasiga paltor rakt över vägen skvallrade om att biltrafik inte hörde till vardagen.

Jag passerade ett par byar och såg fler getter än mäniskor. Jag cyklade om ett par förvånade pojkar som hade lastat sina cykla fulla med vattendunkar och ett gäng nyfikna barn som sedan sprang efter mig och försökte nudda mina väskor.

       

Efter ett par kilometer blev husen allt färre och vägen allt sämre. Grusvägen blev till traktorspår som ofta delade upp sig i småstigar för att sedan föras samman igen, jag höll hela tiden ett öga på kompassen för att inte cykla över gränsen mot granlandet Guinea. Terrängen gick från öppna ytor kantrade av palmer till mer och mer skog allt medans solen steg på himelen.

I dessa skogspartier fanns det flugor, bitska sådana, som satte sig fast på huden oavsett hur snabbt jag cyklade. Betten kom konstant och kändes som getingstick, fast utan den eftervarande effekten. Jag cyklade ur spår flera gånger då jag av rena reflexen försökte smälla bort dessa hemska varelser. Värst var betten på händerna, de små gynnarna verkade gilla mina svettindränkta handtag.

Så fort jag försökte stanna för att ta kort, äta eller kissa så kom de i massor och jag bestämde mig; fortsätter detta under dagen så beger jag mig snabbast möjligt österut och ägnar sommaren åt ökencykling. För att hålla dem borta rotade jag fram mitt myggmedel, samma som varit med på flera afrikaturer men som nästan aldrig används. Det som oroade mig var tanken på att det kunde vara de ökända Tse-Tse-flugorna som bet mig, något man verkligen bör undvika. Medlet hjälpte någorlunda, tills det svettades bort ett par minuter senare…

Då jag cyklade i traktorspåren av torkad lera såg jag ett par hus en bit bort dit jag cyklade för att fylla på vatten. En man med en levande höna hängd över cykelstyret skrattade då jag smällde ihjäl det sista flugsällskapet från skogen;
‘Musko Bravo’, sa mannen.
Jag fortsatte. Musko Bravo likaså.

Det var enormt stressande att ständigt få dessa bett så att komma ut ur skogspartiet lite senare kom som en befrielse.
Jag stannade efter ett tag och lät mitt fuktiga tält torka i solen medans jag åt frukost under ett stort träd. Förutom fågelkvitter och insektssurr så var tystande total.

Solen var denna dagen stark och då jag cyklade fram över massorna av torkad lera så tackade jag Moder Natur för att regnsäsongen i år är ovanligt sen. Vägen gick in och ut ur skogsdungar, vissa med fler flugor, vissa med färre. Vid en av dessa skogspartier såg jag längre fram på en raksträcka hur en liten pojke lekte vid en vattenpöl som bildats i vägen. Då jag närmade mig sprang pojken iväg på alla fyra med svansen i vädret. Resans första apa skådad!

Då jag lite senare på dagen cyklade på ett öppet fält hörde jag hur det rasslade till i ett träd i närheten. Då jag tittade upp satt där en chimpans och med sitt mäniskoliknande ansikte tittade han ned på mig. Jag stannade cykeln och försökte som den turist jag är att få fram kameran. Mer rasslande hördes och jag upptäckte, med handen i väskan, att det satt en hel chimpansfamij i trädet och det var denna familjs flykt som rasslade. Snabbt följde den spejande chimpansen med sina syskon in i de täta snåren bakom träden. Jag stod kvar och väntade, efter ett kort tag hördes ett konstigt ljud från snåren. Ett ljud som blev allt högre och mer aggresivt. Jag bestämde mig för att trampa vidare…

En hög kulle med en väg av spetsig sten blev en tuff passage men med lyckan efter att nyss ha sett vilda chimpanser i dess naturliga miljö så flödade energin. Uppförsbacken, ett tecken på att jag närmar mig Guineas högländer, följdes av en nedförsbacke i så dåligt underlag att jag fick leda Gula Febern flera gånger.

Efter backen kom jag till en by som bestod av ett par hus där byns centrum verkade bestå av en symaskin under ett tak av palmblad. Jag har på min karta 2 byar utsatta, Boé och Che-Che. Detta visade sig vara den förstnäma. Jag hade inte förväntat mig några enorma samhällen, men åtminstone någon liten butik med de sedvanliga konserverna och torrvarorna. Nejdå, inte här!
Mannen som manövrerade symaskinen bad sin fru att hämta vatten till mig och hon kom tillbaska med både vatten och en stor skål med mat. På sedvanligt vis satte vi oss på små träpallar runt om fatet och åt av riset och kycklingen. Jag fick den köttbullestora kycklingfilén medans barnen sög på kycklingfötterna och de vuxna åt av något organ…

Efter maten började jag bli ganska trött, benen kändes sega då jag cyklade iväg och solen gassade. Jag hade över 70km av småvägar bakom mig och minst lika mycket framför mig. Skogspartierna gav mer och mer vika för öppna fält och underlaget gick från pressad lera till rullgrus. Jag såg en fotbollsplan i utkanten av en småby ett par hundra meter från vägen dit jag cyklade. Liggunderlaget lades ut under ett stort träd och jag slumrade till. Jag vaknade av mäniskoröster och fann ett tjugotal personer som stirrade på mig. Efter några ord på, från båda sidorna dålig, franska så fick jag alla mina vattenflaskor fyllda och cyklade tunglastad iväg genom det mörkröda rullgruset.

Jag slog läger en kilometer utanför byn i skydd av några buskar och lagade ett skrovmål av couscous, lök och tonfisk i tomatsås innan jag mätt och belåten somnade till syrsornas surr.

Dagen efter väntade jag ut regnet innan jag kunde packa ihop det sura tältet och trampa vidare. Vägarna bestod av antingen kantig bergsgrund, rullgrus eller vanlig lättcyklad sand och de gick genom det grönaste gräs jag någonsin sett. Regnet hade gjort sitt för att fylla på vägarna som ibland var mer vattenfyllda än de halvfuktiga bäckar jag passerade.

Tom flod

Full väg

Någon timme senare cyklar jag genom en by där det även hänger en tvättlina över vägen. En kille på en överlastad cykel förklarar att det är en polisspärr. Killen pekar mot en man som jag bara ser huvudet på över det plank som han spannduschar bakom. Jag blir bortviftat efter någon minut då mannen prioriterar sin hygien före sin plikt och inser samtidigt att tvättlinan jag dagen innan cyklat förbi måste varit en polisspärr som jag smitit över…

Vägen slingrade sig ut och in genom skogsdungar och i dessa skogsdungar så dök Musko-Bravo upp igen och gjorde tillvaron sur. Musko Bravo var inte det enda djur jag såg, en otroligt vacker gulorange apa sprang in i skogen framför mig där jag trampade på. Vad det var för sort vet jag inte, men jag har sett nåt liknande på Borås Djurpark, så mycket vet jag!

       

Ett par mil och ett par kex senare blev marken allt surare, träskliknande gräsmattor omgav vägen som allt mer blev gegging och lerfylld. Det var en rejält lerig cyklist som kom fram till vägspärren, eller tvättlinan, innan Che-Che. En millitär pratade engelska med mig och bad om att få se passet, ställde några frågor till mig och pratade med sin kumpa på Kreol. Efter att ha hört enstaka ord jag förstår som handlar om pengar och avgifter så bara väntade jag på ett mutförslag. Döm av min förvåning att jag sedan blev avviknad med ett ‘Safe Journey’!

I Che-Che rullade jag ned till vajerfärjan som leder över floden Corubal. Färjan, eller pråmen, avsed för biltrafik kan knappast användas ofta, sedan jag lämnat asfalten trettio timmar tidigare så hade jag inte mött en enda bil!
Kvinnorna stod ogenerat barbröstade och tvättade kläder. Barnen använde pråmen som hopptorn och vajern som motorn ska dra färjan framåt med användes som tvättlina. Jag undrar om de ens hade bensin till motorn. Hur som helst, jag betalade en kille med träkanot för att ta mig över och i sällskap med en kvinna och hennes bebis, två cyklar, en motorcykel samt två män exlusive mig och paddlaren så flöt vi långsamt över floden i denna gigantiska urholkade trädstam.

När jag kom i land på andra sidan så började regnet vräka ned från den mörka himeln och i detta kylande vatten cyklade jag vidare på vägen som nu blivigt riktigt bred. Jag visste att det var mer än 40km till Gabu, staden jag tänkt bo i och med nästan lika många kilometer bakom mig för dagen så var det tröttsamt.

Vägen var fylld av enorma hålor urgröpta av regnet och man fick ofta cykla in på småstigar vid sidan av för att undslippa dessa passager. Allteftersom jag skred framåt så blev byarna fler och fler och jag tröttare och tröttare. Nu fick jag även mötande bilar lite då och då, från en av dem hade chaufören ute sin hand framför vindrutan och torkade av denna med en trasa.

Jag började få ont i vänsterknät, antagligen på grund av all skakig terräng och jag ville bara komma fram. Den spikraka vägen blev enformig, byarna tycktes se likadana ut och att ständigt försöka vara trevlig och hälsa blev påfrestande. Det enda jag ville var att komma fram till asfaltsvägen i utkanten av Gabu.

En liten pojke som ensam åkte fram på en åsnedrivenkärra gav mig, i farten, två goda frukter som jag inte vet namnet på och dessa, tillsammans med mina sista cachewnötter gav mig energi nog att komma fram till asfaltsvägen.

Asfaltsvägen var sämre än grusvägen och på den gatuståndskantrade vägen in mot Gabus centrum blev hålorna bara fler och fler. I centrat av staden var kaoset ett faktum. Vägen var bara gyttja med några små bitar av asfalt och i denna gyttja passerar bilar, motorcyklar, getter och män med stora kärror samt en cyklande Skandinav i en härlig blandning.

En cyklande herre visade mig vägen till ett ‘hotell’ i stadens utkant där jag för första gången på 11 dagar betar för boende. Även fast rummet är mycket enkelt och rätt dammigt så känns det lyxigt att få vara i fred, att få vara någorlunda ren samt att till och med ha elektricitet och en fläkt ett par timmar varje kväll!

Gabu ligger någon mil från Guinea-gränsen. Till Guinea trampar jag imorgon, med tanke på regnet som nu börjat falla och de höjdmeter som skall avverkad kan det bli hårt.

Simma lugnt!