Jag har varit på resande fot under sammanlagt 2 av de senaste 5 åren. Jag har kanske haft tur, för speciellt modig är jag inte, men jag har varit rädd väldigt få gånger. Väldigt rädd extremt få gånger. Detta är en utav dessa extremt få gånger…

‘Amañana’, sa de passagerare jag väntat tillsammans med. Jag satt i en båt, där jag suttit i åtta timmar i väntan på avfärd. Tidvattnet hade sedan flera timmar tillbaka varit på den nivån att hamnens båtar förmått lämna hamnen. Vår båt var kvar. Åtta timmar som jag och mina medpassagerare kunde ha lagt på något bättre, men så tänker man inte här.

En sur resenär lämnade hamnen i Bissau. Denna hamn där träbåtar ligger näst intill på varandra fastkörda i de dyiga båtten. Träbåtar så vackert slitna att mina kvinnliga släktingar i trettioårsåldern skulle tagit hem dem, målat dem vita, och kallat det ‘Chubby Cheek’ om de bara finge.

Jag hade ingen lust att försöka vänta ännu en dag på båten till ön Bolama, innan jag somnade på takterrassen den natten bestämde jag mig för att gå upp tidigt och hänga med den mer regelbundna båten till kustbyn Enxude på andra sidan den enorma vik som Bissau ligger vid.

Dagen efter satt jag med mitt pick och pack i en träbåt. Gula Febern låg bland rissäckar i fören av den tjugo meter långa snipformade båten. På golvet var bagage och gods placerat och folk satt längs kanterna och på de tjocka trästockar som håller ihop båtens sidor. När båten var helt full och vi var någon minut ute på havet så vände den om och hämtade ytterligare ett par personer, något som upprepades ett par gånger innan vi tillslut var på väg. Himlen såg mörk ut.

Det dröjde inte länge förrän det började att blåsa, den mörka himlen kom allt närmare och regnet lät sig inte vänta. De förut ganska stora vågorna blev större och båten började guppa rejält. Den unga killen som styrde båten skrattade högt och hans kumpaner i fören likaså. Jag började bli orolig. Det var fortfarande långt kvar.

Ett par minuter senare var det ett faktum; Läget var inte bra. De tuffa killarnas skratt och prat hade bytts ut mot skrik för att höras genom vinden. Båten krängde rejält och det salta vattnet piskade mig i ögonen. Vattnet var bara någon centimeter från båtens kant och att välta tillsammans med runt hundra osimkunniga personer kunde bara innebära en katastrof, minst sagt. En felnavigering skulle innebära att vågorna välte denna överfulla skuta.

Jag tittade mig omkring konstant, var var närmaste land? Jag tog av mig min axelväska för att inte dras ned i djupet om båten skulle välta, för det var nära nu.

En kille i fören stod med ena handen fastnaglad i båten, med den andra höll han en lång tygbit som stod som ett streck i vindens riktning, till för styrmannen att styra efter. Damen bredvid mig högg tag om min mage med ena handen, ett rött märke fanns kvar där dagen efter. Då kändes det inget.

Styrmanen i aktern skrek något på portugisiska och flera passagerare lade sig ned, eller hukade sig, i mitten av båten vid allt bagage. Jag vet inte varför, kanske för att få bättre stabilitet. En kvinna en bit bort vrålade i desperation ut böner. Oron lyste i folks ögon och vissa skrek öppet ut sin beklagan. Jag lovade mig själv att aldrig mer åka båt på havsvatten på denna kontinent.

Båten hade nu ändrat riktning, från att gå rakt mot vågorna så sneddade vi över dem. Styrmannen förde i desperation skutan mot närmsta land allt eftersom vågorna slog mot båtens sidor och ständigt kastade träbåten från sida till sida.

Vi kom till slut in i den lugna vik som blev vår räddning. I viken, där vi slog ankar, låg två rostiga skutor kantrade, berättandes om det farvatten vi nyss åkt i. Då vi äntrade lugnare vatten bröt det spontana skratt av lättnad ut somså ofta sker efter skräckupplevelser. Jag upptäckte att jag skakade, inte av kölden utan mer grovt. Av oro och rädsla.

En timma senare var den värsta blåsten över och ankaret drogs upp. I mindre vågor åkte vi mot andra sidan viken. När jag senare hade båda fötterna på fasta land vid Enxudes strandkant så kunde jag slappna av. Jag kopplade på väskorna och cyklade in mot fastlandet.

         

Vägarna var mestadels hyfsade och terrängen växte sig allt högre desto längre in jag kom, till slut var jag inne i ren skog. I byn Fulacunda fyllde jag upp alla mina flaskor med vatten, 8,5liter, och cyklade en liten bit och hittade ett grustag att campa i.

Jag låg vaken länge den kvällen och funderade.

Hur mycket är resandet värt? Hur stora risker kan man ta?

Fotnot; Jag har vid flera tillfällen åkt med överfulla båtar i ganska dåligt väder i Afrika. Men detta var i särklass. Det finns, av förklarliga skäl, inga bilder från denna blöta färd, med undantag för en bild jag knäppte då alla gick av båten och regnet upphört.

De bästa bilderna tas då ingen är beredd…

Mobilladdarbusiness

Rostade Cachewnötter, ni anar inte hur mycket arbete det ligger bakom dem!

Nu behövde jag lyckligtvis inte simma, men ska ni göra det så…

Simma lugnt!