Solen hade inte hunnit nå över de höga trädtopparna som kantrade vägen söder om Baila då jag svängde av västerut. Den breda asfaltsvägen blev till en mindre sådan då jag inledde min omväg till Zigiunchor. Den stora huvudvägen jag följt skulle visserligen föra mig direkt till staden i fråga, men varför göra det enkelt för sig?

Jag hade sedan gårdagen fått några ortsnamn att gå på, då kartorna jag har är i för stor skala så var dessa namn det enda jag hade att cykla efter. Buluf-distriktet jag precis trampat in i är till söder instängt av Casamance-floden och planen var att nå denna flod innan skymning. Den smala asfaltsvägen slingrade sig upp och ned för små kullar och i de svackorna jag passerade fanns det sänkor i vägen, just nu torra barriärer som väntar på att fyllas under årets regnperiod.

 

Några millitärfordon passerade mig just innan jag kom till den korsning där jag äntligen lämnade asfalten för grus. Jag följde denna grusväg ett tiotal kilometer, ibland var vägen precis så bred att en bil kunde passera, ibland var den bred nog åt fyra bilar. Några bilar sågs förresten inte till, under resten av dagen passerade bara en lastbil och ett gäng motorcyklar.

Det grovkorniga och rödoranga gruset blev då och då till sandstrandssand vilket gjorde det svårt att ta sig fram med mitt tunga ekipage. Jag fick ofta gå av cykeln och knuffa den framåt i den stekande solen. Risfälten stod vattenlösa likt enorma grusplaner och på dessa försökte kor beta i sig det sista av naturens grönska.

Allt som oftast passerade jag byar, ibland bestående av ett par hus, ibland större samhällen med skolor, moskeér och så vidare. Jag var ganska förvånad över att en elledning ständigt följde mig längs denna småväg. Även dessa småbyar kan njuta av lyxen kallad elektricitet.

 

Det är mangosäsong i Senegal just nu och mangosen fullkomligt svämmar över. Det ligger ruttnande mangos på vägarna och folk samlar säckvis av denna söta frukt. Eftersom det är ett sådant enormt överskott av frukt i byarna så finns det givetvis ingen som säljer denna frukt, man får den gratis, men jag valde ändå att stanna och fråga några kvinnor som satt under ett mangoträd i en av alla dessa byar.

Min nästintill obefintliga franska lockade till sig en engelsktalande Buluf-man som var sugen på att praktisera engelskan han lärt sig. Inbjuden till hans trädgård satt jag fem minuter senare och njöt av dessa saftiga och otroligt söta frukter. Under tiden som mannen förklarade resten av min rutt under skuggan av ett mangoträd så hörde man ständigt mangos falla ned. Man skulle, utan överdrift, kunna ställa sin minutvisare efter mangofallen.

Varför torkar befokningen inte mangos och sparar till hårdare tider? Jag vet inte, kanske man inte ens kan torka mangos? Kan det bero på att SIDA, USaid eller någon annan ”välgörare” kommer med ris om matbristen blir svår? Bara en tanke…

         

Färden fortsatte och vid rätt by svängde jag av den grusväg jag under dagen följt. Färden gick längs en stig av tillplattad sand eller lös sådan. Jag stannade och frågade en försäljare om vägen. Säljaren hade en cykel fylld med prylar att sälja, så gott som allt var billigt kina-skräp av kvalité som skulle få Göfab-tian att framstå som exlusivt. Grabben, som trots den stekande solen bar thermovantar, visade mig in på rätt stig då jag frågade om Afiniam, slutmålet för dagen och jag kom snart in i ännu en by.

Jag passerade ett nybygge som växte sig större i Afrika-takt samt en ambulans, tryggt att veta utifall man skulle skada sig…

Vid det sista huset i byn satt en man och då både han och skuggan han satt i såg trevlig ut så stannade jag till. Det visade sig vara en vinstlott då mannen var från Gambia och pratade bättre engelska än franska. Efter lite mango och starkt te bestämde jag mig för att stanna i byn över natten. Kvällen spenderades med att kolla runt i byn och äta lustiga frukter jag inte sett förut och efter att delat ett enormt fat med ris med de andra i hushållet så somnade jag snabbt i mitt tält.

         

Dagen efter följde mannen mig en bit på vägen och vi skiljdes åt mitt på en enorm flodbädd där en liten bro gav passage över den lilla delen av floden som faktiskt fanns kvar. Det kändes nästan filmiskt med att gå åt var sitt håll i denna torra och karga miljö.

 Väl vid strandkanten fortsatte cyklingen på en kostig, bokstavligen talat. Då och då stod en av dessa kreatur i vägen på denna lilla stig som gick genom buskage och partier där träden växte likt ett tak över mig. Vid ett par tillfällen sprang ekorrar över vägen och jag passerade en hel armé av enorma myror som i samlad trupp letade sig fram efter mat.

Efter ett tags cyklande kom jag in i Afiniam där en gammal man visade mig var vägen till båten började. Palmerna som kantrade vägen i slutet av byn var fyllda med kaninstora fladdermöss som flög omkring och utgav ett ljud likt en blaning av grodkväk och fågelkvitter.

         

Vägen slutade tvärt vid floden och vid detta stopp fanns endast ett gäng barn, en mamma och en båt. Jag satte mig i skuggan av ett skjul och under de närmsta timmarna såg jag den lilla kajen fyllas av folk och varor som alla skulle till Ziginchur. Till slut började man kaosartat att fylla båten och efter vilda diskussioner så åkte vi sedan genom trånga passager i mangrovträsket, precis så breda att båten kunde passera. Efter dryga timmen kom vi ut på den breda Casamancefloden och den på tok för lilla kajen där allt skulle av. Jag fick hjälp av med både cykel och väskor och började sakta cykla in i staden…

        

Simma lugnt!