Alla små bilder på denna blogg skall gå att klicka på och få i större format, men det har ni säkert redan hajat? Håll muspekaren över bilen för en kort beskrivning…

 

-Do you have any food here tonight? Frågar jag mannen som just öppnat restaurangen.
-No, not tonight, sorry. Blir svaret.
På denna kontinenten blir man aldrig förvånad. Förvånad blev jag inte heller när det senare kommer fram att ”We only have chicken and bread”.

Ett par minuter senare sitter jag, som enda gäst, i den vitkaklade restaurangen som lyses upp av en enda lampa som färgar hela rummet i UV-ljus. När maten sedan kommer in, som visade sig bli kyckling, pommes, sås och bröd, så slås även en röd jusslinga på. Piffigt, men jag hade föredragit nåt mer neutralt ljus…

Som krydda till den redan ganska kryddstarka och goda kycklingen hade jag dagens tre succéer. Mitt visum till Sierra Leone gick visserligen på 100 Dollar, vilket jag visste sedan innan, men att jag skulle få det direkt i handen efter en kvarts väntan i ett rum med AC, det trodde man knappast!

När jag sitter och fyller min tomma mage så kikar några ungar in genom fönstret, utanför är kvällen såpass mörkt att det enda man ser är en hand som drar undan gardinen. Det tar inte lång tid innan restaurangägaren jagar bort dem med en knuten näve i luften. Barnen fnittar och gardinen glider tillbaka i läge.

         

Mina tankar glider över på dagens andra succé. Min goda vän, Gula febern , har känt sig lite nere sista tiden och jag kände att det var dags att ge oss lite tid tillsammans, för att få honom att känna sig hel igen, som det så fint heter.

Kartongen min vän sovit i de senaste dagarna drog till sig campingens arbetare och innan jag ens haft en chans att försöka få ihop cykeln så hade en mekaniker i närheten redan hämtat skiftnyckeln.
Under ett tak av metall, som man så ofta ser här nere, placerades cykeln medan de avmonterade delarna lades på ett bord för att medan tiden gick bli färre och färre.

När min panna var som svettigast och kedjan inte låg rätt i bakväxeln för tionde gången så avbröts vi av ett kacklade. En av campingens hönor sprätte upp bland mina cykeldelar och med skräck i ögonen lyckades hon nätt och jämt undslippa nästa gäst upp på bordet; Den stolta och ack så kåta tuppen.

Jakten fortsatte över gårdsplanen och medan vi samlade ihop muttrar, vajerhattar och bromsklossar så passade jag på att säga ”Så går det om man springer efter brudar”. Lite lustigt med tanke på att mekanikern minuten innan upplyst mig om sin briljanta kärlekslösning på sitt månadspendlade Banjul – Dakar; Att ha en flickvän på varje ställe. Jag ska ge detta tips till mina högskolekumpaner som pendlar Göteborg – Borås.

Hur som haver, Gula Febern är nu mer hel än någonsin. Nåt samlag blev det inte, för tuppen alltså, och inte för mig heller som tur var. Den tredje succén består i något annat, men också det livsnödvändigt.

Mitt under meckandet så kommer ägaren till campingen förbi, i ena handen håller han en handskriven lapp, med den andra räcker han fram ett gasdrivet campingkök. En Amerikansk cyklist som lämnade campingen ett par dagar innan min ankomst hade lämnat sitt minikök då han hörde att det skulle komma en annan cyklist. ‘Ifall någon skulle behöva det”, detta innan jag ens själv visste att jag skulle behöva det. Amerikanare har alltid varit före sin tid minsan!

Som grädde på moset, eller kanske som pirri-pirrin på kycklinggrytan, så ska jag ikväll få 2 extra ”gaspatroner” av campingägaren. Gas är inte det optimala för Afrika eftersom det är svårt att finna nya ”patroner”, men det är absolut det bästa jag kan få tag i i nuläget och patronerna jag har räcker i alla fall ett tag, kanske tills jag finner nya. Men Africa is Africa, vi får se hur det går!

Jag lämnade igår UV-restaurangen ”utan mat” med en full mage samt med ett löfte om att komma dit imorgon, det vill säga idag, då de skulle ordna någonting extra. Spännande!

Imorgon är det min födelsedag kom jag på nyss, men det spelar ingen roll, vad som spelar roll är att det är första cykeldagen på denna resan. Maten är nyss inköpt på ‘Serekunda Market’ och jag har fixat med flaskor att fylla på med vatten längs vägen. Vägen leder mot, och förhoppningsvis till, Senegal. Tyvärr kan jag inte ge er mer information eftersom jag inte planerat färden så noga, men vad jag kan ge Er läsare är en handfull bilder från den ovan nämnda marknaden.

        

Simma lugnt!