Taxijakten på Guineas ambassad slutade inte där man trodde, det vill säga inte i ett finområde med kritvita gamla kolonialbyggnader bakom betongmurar vilar och där stadsjeepar fyller gatorna istället för brandgula taxis med söndriga detaljer och lustiga dekaler. Där ligger alla andra ambassader. Där hittar man bland annat Guinea Bissaus ambassad där de vill ha 7 dagar för att utfärda visum, 3 dagar om man betalar dubbelt. Glöm det, får lösas i Senegal.

Det krävdes ett besök i Guineas före detta lokal i Banjul, ett antal vägförfrågningar, ett dussintals bilköer och en del trevliga diskussioner med den jämnåriga taxiföraren Karim innan ambassaden, som var ett konsulat, hittades på en bakgata med långt ifrån det centrala läge som den före detta lokalen hade välsignats.

Banjul, huvudstaden, ligger vid en vik och på grund av Gambiafloden, Atlanden och ett stort träskområde kan staden inte expandera. Serekunda, staden som ligger en biltur bort, är därför den egentliga huvudstaden där de flesta bor och arbetar.

        

Längst upp i ett flervåningshus i den ovan nämnda staden Serekunda hängde en snopen och solblekt flagga som med en god portion fantasi kunde antas vara Guineas. 3 vånigar upp fann vi konsulatet, ett mörkt rum på ett fåtal kvadrat kvadrat det mest moderna föreföll vara bläckpennan konsulären höll i handen. Elektriciteten lös med sin frånvaro, av snålhet kan man misstänka då det lös från andra kontor i samma byggnad.

Formulär fylldes i och vi gav oss igen ut på jakt, denna gång efter en fotograf som kunde fixa snabba passfoton samt efter en bankomat där mitt Visa fungerar. Vi sicksackade längs sandiga bakgator och solen brände på min bleka vänsterarm som vilade i fönsterkarmen i den nedvevade rutan. Svettiga 90 minuter senare var vi tillbaka i det mörka rummet, denna gången hade skrivbordsmannen sällskap av en herre i en sliten kostym som satt nedhasad i en fotölj i bottre ändan av rummet. Visumet på 90dagar, multiply entry, fick jag direkt i min svettiga näve och jag drog en lättnadens suck över att det byråkratiska gick smidigare än det praktiska.

Värmen, min förkylning och inte minst det faktum att jag sovit ytterst lite senaste dygnen gjorde att samma taxichaffis körde tillbaka mig till min camping.

Mitt boende ligger i Sukuta, ett samhälle med gator av sandstrandssand, småhus och ett antal trötta gatuhundar, som man når efter ett par minuters bushtaxi från Serekunda. Här passerar man vackra Baobabträd, stinkade sophögar och lustiga fåglar på morgonpromenaden. Här får man ibland höra tiggerier, ”Hey yo Touba’, gimme dolla'”, och ibland frälser man småbarn med sin kamera i någon av de i antal oändliga korsningar i denna labyrint till bostadsområde.

          

Jag hade kunnat publicera en bitter text om hur flygplatspersonalen tog mitt bensinkök och om hur krångligt det kommer vara att finna ett nytt smidigt campingkök här nere, men jag sparar på krutet…

Simma lugnt!