Ska det verkligen sluta så här? Dag# 69

Tack för alla komentarer, kul!

 Innan dagens inlägg utlyser jag en som en engångsföreteelse en läsartävling. Hur många kilometer kommer jag att ha trampat, rullat och puttat cykeln fram under denna resan?

Skriv ned din gissning i komentarsfältet innan Onsdag 13.00 Svensk tid. Närmast vinner ett hemligt pris som jag personligen inhandlar på Bamakos galna marknad. Priset kan hämtas eller fås per post, ingen vinstskatt betalas av vinnaren… Nog med trams, här kommer ett av de sista inläggen; 

 

Jag vaknade upp i mitt tält, förvånad över att det inte regnat på över ett dygn. Efter lite havegrynsgröt packade jag ned tältet och ledde ut cykeln från den lilla stigen som plöjde genom daggvåta midjehöga växter.

 Jag började trampa längs raksträckan samtidigt som solen började sin färd över himmelen. Vid en nedförsbacke såg jag hur Hauta Guineas slätter bredde ut sig, det definitiva slutet för kullarna och bergen bakom mig.

 

Jag hade en lätt huvudvärk och kände mig något krasslig. Molnen blev långamt allt flera och den lilla utsikten jag väl hade i denna platta miljö blev inte vackrare av soljusbristen.

 Jag kände mig sliten och det enda jag ville var att komma fram till Kankan och slappna av. En dålig dag, en sådan dag man tappar mackan med smöret nedåt, ni vet.

 

Allt eftersom kilometerna tickade på så blev jag omkörd av allt fler bilar och motorcyklar. Varje fordon drog med sig stora mängder damm som fastnade på mina svettiga armar och ben, i näsan samt inte minst i hals och lungor. Jag borde gjort som de flesta av de motorcyklister jag såg; täcka mitt ansikte med en scarf, men jag hade inget lämpligt tygstycke.

 Allt damm gjorde mig irriterad och jag vet inte om det var irritationen eller själva dammet som gjorde huvudvärken värre. Värre blev den i alla fall.

 

Jag tappade lusten, så här sista cykeldagen. Det var inte kul längre. Utsikten var tråkig, ungarna som skrek ‘Toubab’ var inte lika chamriga som alltid och det kändes som en evighet att komma in till Kankan.

 Men in till Kankan kom jag. Jag cyklade runt och letade efter ett hotell, jag kände mig helt slut och ville bara ta det lugnt. Av misstag kom jag in på marknadsgatan där total kaos rådde. Mitt i blandingen av folk, motorcyklar och gatustånd så grabbade en polis tag i mig vid en korning. Han pratade på på franska och jag förstod att jag försökt cykla in på enkelriktat, vilket flera motorcyklister framför också gjort men utan att bli stoppade. Rasism finns inte bara i Europa.

 Polisen nämde också ett belopp i Frang och jag fattade vart det hela skulle leda. Jag försökte slita mig loss i folkmassan men han höll ett fast tag i mitt styre. Jag svarade att jag inte förstår franska. Han frågade ”Do jo spik inglish?”, och jag svarade

”Petit; petit”, lite, lite.

 Det var nog för polisen att släppa mig och jag trampade vidare genom Kankans dammiga gator.

 

På en liten större gata passerade en motorcykel mig i hög fart, säkert över 50 knyck,  rakt från sidan, bara en halvmeter ifrån mina bakväskor. Jag stannade direkt och såg i samma sekund hur denna motorcykel skenade rakt ned i ett av de djupa betongdiken som alltid kantrar Afrikanska stadsgator. Mannen som körde och en liten kille som suttit bakom honom flög framstupa över styret och det hela såg minst sagt otäckt ut. Mannen kom snabbt upp på benen, pojken likaså. Pojken började sedan halta runt i en ring, uppenbart chockad. Mannen putte då ned pojken på rygg och började sedan rycka våldsamt i hans ben som om det vore en gammal motorgräsklippare.

 Jag stod kvar mitt i gatan fastfrusen i samma position som jag stannat i och om det existerat fågelholkar i Guinea så hade befolkningen tyckt att jag såg ut som en sådan. Under minuten detta hände så samlades fler och fler folk. Vissa tittade på mig och med tanke på att jag var den sista i närheten innan krashen så ville jag absolut inte bli indragen i den Guinianska rättvisan. Polisväsendet existerar enbart för mutor. Här dömmer pöbeln, kanske inte rättvist, men garanterat hårt.

 Jag cyklade snabbt vidare, fann ett hotell och la mig för att vila.

 Det som skulle vara slutet på cyklingen kändes tomt. Ska de vara så här? Inget mer?

 Skulle detta vara sista cykeldagen? En av de mycket få tråkiga dagarna på resan. Skulle jag ta bussen till Bamako, en resa på en halvdag längs bra vägar?

 Den enda gången jag tagit buss under resan, i Sierra Leone, så kändes det trist. Det var för enkelt, och framför allt; Det är gjort.

Jag har rest med Bussar, Bushtaxis, Minibussar, Pick-Up´s, Båtar, Kanoter, Tåg och Lastbilar på denna kontinent under ett års tid. Det är liksom inte spännande längre.

 Getterna på taket, trängslen, folket man möter, businessen genom bussfönstret, de ständiga förseningarna, motorkrångel, punkteringar etc. Det är kul ett tag, till och med kul i ett år, men för mig är de gjort. Man läser inte en bok två gånger, inte jag i alla fall.

 Så svaret blir; Nä, Resans sista cykeldag är icke kommen. Efter att ha funnit några mangos på Kankans gator och efter att ha vilat ut och blivit bjuden på ett par öl så bestämde jag mig;

 Så här kan det bara inte sluta, mycket snart sätter jag punkt för resan och för bloggen, men inte ännu.

 Jag ska fanimej cykla till Bamako. Sådetså. Bussar är för nördar…

 Simma lugnt och komentera!