Då var det dags för det absolut sista inlägget, som blir en fortsättning av den korta sammanfattningen jag börajde på härom veckan. Till dig som nyss hittade hit; Läs det senaste inlägget innan det här och du finner början på sammanfattningen, eller början på slutet som man lite finurligt hade kunnat kalla det. Vill du ha en mer eller eller mindre privat bildvisning så finns mer info i slutet av inlägget…

Jag kom in i Sierra Leone via en gränsövergång där ett gäng trötta millitärer hängde över en gammal kulspruta och tiggde ciggaretter. Vägen försvann efter kulsprutegrabbarna, som förövrigt blev utan cancerpinnar, och den leriga stig jag följde tog mig inåt landet och de djupare skogarna.

Herr Regnperiod gjorde mig sällskap allt oftare ju närmare Freetown jag kom. Då regnet överraskade sökte jag skydd där skydd fanns att få, då jag satt under ett plåttak utanför en skolbyggnad så kom ett gäng nyfikna barn fram. Medans de klottrade ned min vän Gula Febern så passade jag på att ta ett av resans bästa fotografier…

(Senare fick jag reda på varför lektionerna inte startat trots att förmiddagen snart passerat; Läraren, som jag senare stötte på, ville inte gå ut i regnet, antagligen inte resten av eleverna heller…)

Innan jag kom ut ur skogarna och närmare Freetown så var tiden ganska hård, men rolig. Vägarna var små och ibland hade jag vatten upp till knäna, på ett ställe mötte jag ett gäng damer som tvättade i vägen istället för i bäcken. Rostiga vajerfärjor som skvallrade om gågna tider, träkanoter av urholkade stammar samt vingliga träbroar tog mig över alla vackra och översvämmade flodder. De första nätterna i Sierra Leone så sov jag i mitt tält, en gång på en altan till ett hus,en gång ensam i bushen och den sista dagen innan Freetown så tältade jag i ett grutag där ‘black-flies’ bet mig till galenskapens gräns.

Väl framme i huvudstaden Freetown så tog jag semester från semestern. Den underbart kaotiska staden ligger så vackert som den kan; Ena sidan ligger ut mot havet, den andra mot en lagun och kulisserna består av lejonbergen – Sierra Leones. Lägg därtill det faktum att staden är utspridd på flera olika kullar och att den under regnperioden badar i grönska.

I Freetown passade jag på att dricka en del pilsner, få en magsjuka samt ta en del promenader (Fast inte på samma gång). En av promenaderna gick till Malis ambassad, en annan till Liberias. En hel del dollar senare så hade jag två nya visum i passet, två biljetter, så goda som några, till andra äventyr!

Innan jag trampade in i Liberia så tog jag ett stopp på Tiwai Island, ett naturresvervat som täcker en liten ö i en flod. Den regnskogsfyllda ön är känd för sina många apsorter. Jag hann se ett par stycken, snacka med en forskare inom apkomunkation samt komma lite närmare en giftorm än önskat. För att komma till denna vackra ö fick jag korsa en och samma flod ett par gånger, fotot härunder är från en av dessa passager.

Efter att ha frågat runt om en minimal gränsövergång från Sierra Leone till Liberia så valde jag att ta just denna passage, istället för den rekomenderade asfalterade huvudvägen. Jag visste inte mycket om Liberia då jag på små stigar och med träkanoter kom in i detta land. Senare fick jag, från en arg migrationskvinna, att just den vägen var illegal för mig som turist. Som tur var kom hon på det efter jag fått passet stämplat…

Nåväl, en missad storbåt fick mig att ”chatra” en pytteliten plankbåt och åka längs meterbreda kanaler genom otroliga mangrovträsk till Robertsport. En av resans höjdpunkter!

I Robertsport gick cykeln sönder och en tillfällig lösning med gängtejp, en tygbit och ståltråd fick mig till den krigshärjade huvustaden Monrovia. Naiv som jag är så litade jag på min Mcguyverlagning och fortsatte resan. Någon dag senare brakade cykeln ihop rejält. På den Afrikanska kontinenten går allt att laga, och då kan det se ut som på bilden nedan från Buchanan.

Den nyreparerade cykeln tog mig norrut. Jag visste inte vad som väntade längs vägen; Kartorna över Liberia stämmer inte och lokalbefoljningen vet ofta inte längre än till nästa by. Men det räcker ju? Jag fick ofta fråga om vägen och militärstoppen var många. Kortet är från en solnedgång från en liten by i centrala Liberia, från den andra av två Liberianska nätter jag spenderade i polisstationer.

 Efter Liberia trampade jag in i Guiena. Gränsövergången låg vid foten av Mount Nimba och dåliga Liberianska vägar byttes mot ännu sämre Guineanska. Omvägen in i Guinea gav mig fantastiska vyer över Guineaskogarnas kullar, tyvärr var dessa kullar ofta kala från skog och liknade mer de Skottska Högländerna än den Afrikanska urskogen jag förväntade mig.

Staden Nzerekore, Guineas tredje största, kändes som en gigantisk småstad. Marknaden i denna stad var enorm och överraskande en utav resans höjdpunkter, och varför inte låta i alla fall ett foto i denna samling visa upp en Afrikanska stad och inte bara folk och natur?

Nzerekore lämnade jag snabbt, nyfiken på den mer skogstäta delen av landet. På en liten väg, eller stigliknande väg, som i reselitteraturen beskrivs som ”Extremely Rough” tog jag mig norrut längs med slingrande gruvägar genom skogar och över kullar. Vägens klaroranga färg i kombination med växtlighetens mörkgröna vägg är en av de finaste färgkombinationerna jag vet (Det vet ni som besökt min lägenhet…).

 

Efter grönskan blev terrängen allt mer kal och kullarna byttes ut mot enorma gräsvidder. En vacker dag cyklade jag över Niger-Floden och kände en viss glädje och en viss sorg; Kankan, resans slutmål, var bara någon timmes trampande bort.

Kanske var det just i Nigerfloden som jag kastade bort planerna på att ta bussen de sista dagsturerna, hur som helst så blev det till att cykla hela vägen till Bamako. Jag valde med mening bort den fina Kinesiska asfaltsvägen mot en mindre grusväg och fick en av resans lerigaste och blötaste sträckor.

En magsjuka tog kål på en del av reslusten de sista två dagarna, men det var ändå full av glädje jag kom fram till Bamako. Platsen varifrån mitt flyg skulle gå. De sista dagarna i den smutsiga storstaden gick jag i Ramadan-dvala och under kvällarna satt jag i en plaststol och drack pilsner med ett gäng rastafaris. Den sista dagen på resan tog jag mig kraft till att plöja igenom gatumarknaden i staden och insåg att kombinationen bilväg och marknadsstånd är mindre bra, eller åtminstone mer volymkrävande än vad Bamakos gator tillät…

I slutet av Augusti lämnade jag alltså Bamakos gator bakom mig. Den Afrikanska kontinenten kommer det att dröja länge innan jag besöker, inte för att jag inte längtar tillbaka, utan pga min situation med studier och arbete. Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta resan, men om du vill ha en uppfattningen om den så kika igenom bloggen från början!

Jag kommer, som alltid efter mina resor, att fixa ihop ett bildspel att visa upp på 1-2 timmar. Det är i skrivandets stund inte färdigt än, men blir klart innan året är slut.

Är du nyfiken på min resa och mina foton så bjud mig på en påse bullar, en flaska vin eller en semla så visar jag gärna upp dem! Samla ihop några andra nyfikna eller var helt själv, det spelar ingen roll!

Det blir ingen välplanerad eller proffsig föreläsning , men som något för dig som är nyfiken och vill höra ett par rövarhistorier!

Jag ger mina läsare en sista uppmaningen innan den här bloggen lämnas för gott;

Simma lugnt!

Då var det i runda slängar en månad sedan jag lämnade den Afrikanska kontinenten bakom mig. Bloggen skulle egentligen sluta där resan slutade, men jag känner ändå att jag vill tacka Er som följt mig via Cyberspace denna svettiga sommar.

Tack till Er trogna läsare som kommenterat vartenda inlägg, tack till Er som tittat in någon gång ibland och ett tack till Er som bara smygtittat på bilderna någon enstaka gång . Att få en kort kommentar betyder mycket, speciellt om dagarna varit tuffa, så ännu en gång tack till Er som tagit Er tid att plita ned något!

Tack även till Bus4You som pröjsat min och cykelns resa till Kastrup samt till Läkargruppen som hostat upp mina vaccinationer, Mycket snällt!

Hur avslutar jag då bloggen och knyter ihop säcken? Jo, genom ett litet bildspel om 25 bilder från sommaren, dessa bilder får sällskap av en mycket kortfattad resumé av resans strapatser. Detta mestadels för att du som just hittat hit, nu när resan är avslutad, ska få grepp om vad för rövarhistorier de gamla inläggen innehåller. Skulle du vilja höra rövarhistorier live and direct så finns det möjlighet inom en snar framtid, mer information om detta i nästa inlägg…

De 25 bilderna delas upp på två inlägg och idag kan du läsa, och framförallt kika, på resans 38 första dagar. Ett Tramparunts svar på Absolute Music.  Här kommer det alltså, bloggens näst sista inlägg innan jag stänger butiken;

Som vanligt kan du klicka på bilderna för att se dem i en högre upplösning.

Ett par dagars flängande i Banjul gav mig ett visumfyllt pass att stoppa i fickan, korsningen av Gambia tog nån timme och gick genom torra landsskap in i Senegal där jag lämnade de stora vägarna och cyklade in på sandiga stigar i den av rebeller ökända Casamance-regionen. Trots de torrlagda flodbäddarna fanns det oändligt med saftiga mangos som den vänliga befolkningen packade på mig i kubik.

Casamanceregionen tycker nötterna i utrikesdepartementet inte att man ska besöka, men jag har sällan känt mig så välkommen. Senegal har jag föreställt mig som turistigt och fullt av souvenirförsäljare, ack så fel jag hade!

Längs de sandiga kostigarna cyklade jag i två dagar innan jag hoppade in en stor träbåt och tog mig till genom de gröna mangrov träsken till staden Zigiunchor tillsammans med massvis av varor, getter och folk.

I en bar i Zigiunchor mötte jag en Portugis som tog mig till sin väns trädgård där jag tältade en natt efter att ha suttit en eftermiddag och pimplat ljummen öl tillsammans med ett gäng gräsrökande Rastafaris. Portugisen drev en bar i norra Guinea Bissau och där spenderade jag ett par dagar innan jag trampade ned till Bissau.

Portugisens vänner lät mig bo hos dem i ett slitet ödehus i den gamla stadsdelen ‘Old Bissau’. På dagarna vandrade jag runt och kikade på slitna fasader på gamla Portugisiska kolonialbyggnader. På natten somnade jag till det avlägsna ljudet från hamnen på husets takterass bland uppstaplade tegelstenar och krossade takpannor.

Bissau lämnades, efter många om och men, med en träbåt som hamnade i oväder och gav mig resans kallaste kårar. Resten av tiden i Guinea Bissau spenderades längs småvägar mitt  ute i ingenstans där jag såg vilda chimpanser och mötte otroligt vänliga mäniskor som mer än gärna poserade inför kameran, mer eller mindre spontant…

I Guinea Bissau handlade jag upp mina sista stålar i en av alla dessa butiker man finner överallt på kontinenten innan jag på en näst intill lustigt dålig asfaltsväg trampade in i Guinea. Vad tycker då utrikesdepartementet om att man besöker Guinea Bissau med dess otroligt gästfria befolkning? Jo, likadant som de tycker om Casamance; Förbjudet…

I Guinea, även kallat Guinea Conacry, mötte jag en av få platser jag planerat att besöka; Fouta Djalon.

Fouta Djalon, de Guineanska högländerna, kom jag in på via pyttesmå bilvägar helt utan biltrafik och branta småstigar. Utsikten blev finare för var dag och kilometrarna blev allt färre allteftersom höjdmeterna tickde uppåt.

Målet för min första vecka i Guinea var Mali-ville, det högst belägna samhället och längs vägen dit mötte jag många vänliga själar och en natur utan dess like! Jag sov i lerhyddor, tältade i vildmarken och slockande en kväll helt utmattad under ett solskydd. Kommunikationen var på, från min sida, urusel franska direkt tagen ur en frasbok som ständigt låg i frontväskan; Cest’ pa bien, typ.

Att jag var så gott som otränad innan min tripp fick jag bistert ånga då jag putte min cykel uppför backarna mot Mali-ville. En förmiddag hade jag sällskap av en enarmad man, samma man visade mig en klättrande kameleont som fastnade på min kamera.

Efter ett par dagar av uppförsbackar nådde jag till slut den lilla bergsbyn kallad Mali. Längs de molnkantrade grusgatorna mötte jag en engelskalärare som tog mig runt som guide och visade mig bland annat upp på toppen av Mount Loura, Fouta Djalons högsta punkt med en viduderlig utsikt.

Engelskaläraren mötte ett par dagar senare upp mig i den kaotiska småstaden Labe varifrån jag tog en grusväg in i urtidslandskapet längs Telimele-vägen; Gröna kullar, lianer som hängde över vägen och röda klätterväxtbeklädda klippor var vid min sida under några dagar då jag plöjde ned för backarna ut ur Fouta Djalon.

Längs den slingriga vägen mötte jag ett par män som högg ut fin sand ur klippväggarna och de visade mig runt i de sfäriska rummen, otroligt vackert och ännu ett av resans alla spontana studiebesök jag halkade in på.

Alla dessa intresserade, vänliga och lugna mäniskorna jag mötte överallt i Guinea var en av resans höjdpunkter, men vad tycker utrikesdepartementet om att man besöker Guinea? Förbjudet…

Väl ute ur Fouta Djalon väntade jag ut en hemsk magparasit på ett ännu hemskare hotell. Då benen bar mig igen så styrde jag kosan in på en stig som tillsammans med ett par träkanotsfärder ledde mig in till Sierra Leone. Det som händer i Sierra Leone stannar i Sierra Leone, eller?

Knappast, men du får vänta en vecka på den historien och de sista 13 bilderna.

Simma lugnt!

Det var först på morgonen min första dag i Bamako som jag insåg att resan var så gott som slut. Cykeln stod utanför rummet, sketen och dann och jag stod länge och tittade på den.

 Det är aldrig målet som är det viktiga då jag reser, utan vägen dit, men det är givetvis inte utan känslor jag stannar för sista gången.

Hur gärna jag än skulle vilja sammanfatta känslan så kan jag inte. Det går bara inte. Inte ens för mig själv. Det tar tid att smälta en resas alla intryck. Lång tid.

 På ett sätt känns det som en evighet sedan jag ledde ut cykeln på de sandiga bakgatorna utanför Banjul och lämnade Gambia bakom mig.

 På ett sätt känns det samtidigt som igår, tiden har flugit iväg och på något mystiskt sätt har en dag tillsammans med ett par dagar till blivit till åttio.

 När jag nu idag tittar på kortet där jag står småflinandes framför allt mitt bagage på väg mot flyget bort så känns det som om det vore taget från en annan period. Som när man ser ett foto på sig själv taget för flera år sedan.

 Kanske är det intensitet under dessa åttio dagar som gör det, som om flera års händelser ryms inom denna korta tid. Kanske är det små insikter och funderingar som gör att det känns som om åratal har gått mellan denna bild och den bild jag ser i spegeln då jag rakar av mig Bamako-skägget. Eller är det bara den ojämna solbrännan och de slitna kläderna som gör det? Vad vet jag.

Mitt favoritställe i Bamako. Utsökt grillad fisk som intogs direkt på gatan.

 Jag ska inte dra en klysha och hävda att jag kommer tillbaka som en ny mäniska, att jag ”funnit mig själv” eller något liknande, det vore en lögn.

 Vad jag däremot kan hävda är att detta varit den mest omvälvande resan jag gett mig ut på.

 Kontrasten mellan den konstanta närvaron av folk i de byar jag passerar och den ibland totala avsaknaden av ett samtal med någon liknande har varit tuff. Hur mycket en god konversation med någon från samma kultur och med samma referensramar betyder vet man inte förrän man saknat den.

 Vad som varit minst lika tufft har varit den hemlängtan som gjort sig påmind. Jag har aldrig tidigare längtat hem, med undantag för någon enstaka gång då jag varit sjuk, men denna resan har varit annorlunda.

 Hemlängtan är egentligen fel ord, Personlängtan passar bättre in. Ett hem är ju bara ett gäng möbler. Nej, under denna resan har det har varit svårt, faktiskt omöjligt, att släppa det jag har där hemma, något som jag under andra resor kunnat göra på ett kick. Men även om denna personlängtan har varit många snäpp tuffare än vägarna i Guinea, värmen i Senegal eller Liberias hällregn så bygger den ju ändå på något bra, inte sant?

 Gula Febern förblev inte sketen efter jag tittat på den förresten, så oroa Er inte. Min vän ligger nytvättad och vilar i en låda. En låda vars införskaffande är en hel historia i sig.

 Undertecknad möttes av ett Bamako i Ramadans dags-dvala och själv gick han in i samma dvala. Som om sjuttiofem dagars trötthet kom på spontanbesök till min kropp och knopp på en och samma gång. Mat, Vila och Promenader var det jag orkade med.

Då jag precis skulle stiga in i taxin till flygplatsen så kom tre småflickor från grannhuset och slängde sig upp på mig. Utan att släppa taget så stod jag där skrattandes med dessa söta ungar om halsen. Hade inte taxixhauffören rytit åt dem att släppa taget så hade jag nog lämnat Bamako tårögd. Och Afrika.

För nu är det slut! Färdigtrampat! Finito!

Nu får du simma hur vilt du vill!

För sista gången på länge flyger jag hemåt, nu väntar en lång tid hemmavid. Den längsta på över 5 år. Nu är det din tur att ge dig i väg och berätta om det hela bloggvägen så jag har något att läsa.

Vad väntar du på?

Med en Entry-stämpel nyss torkad i passet lämnade jag Malis gräns och cyklade långsamt innåt landet. Min mage bubblade rejält då jag cyklade och försökte undvika de hålor i vägen som ständigt blev fler. Flera byar passerades och slitna husfasader, massvis med skräp som låg i den kladdiga geggan var den sorgliga utsikten. 

Vägen kantrades då och då av stora risfält och det blöta klimat som denna gröda kräver smittade av sig på vägen. Ett par kilometer in i landet så var vägen en katastrof; Det var fler hålor än väg och förutom ett sick-sack spår uppkört av motorcyklar så var leran total. Ibland fanns inte ens detta uppkörda spår och bakhjulet halkade av och an i sidled medans jag kämpade mig fram. 

Troligen resans blötaste underlag. Näst intill midjedjupt vatten på sina ställen

Medans jag cyklade fram så kom magen till att bli allt värre. Stundvis var det precis som vanligt, medans under vissa minuter så krampade den så fruktansvärt att jag var tvungen att stanna och böja mig framåt över styret. Aptiten var borta men med energinivån i botten så tvingade jag i mig två paket kakor som lunch.

 På sena eftermiddagen anlände jag till en liten by halvvägs mellan gränsen och Kangaba, den by där jag tänkt spendera natten. Utanför denna by hittade jag skugga under ett par träd och lagade ihop en laddning pulvermos, en importlyx jag unnat mig i Freetown. Jag var inte alls sugen på mat, men anade att magkramperna kanske skulle bli bättre. Medans vattnet värmdes så såg jag hur ett par barn smög på mig.

 

När moset var klart så fick jag så magont att jag fick sätta mig, eller rättare sagt halvligga, vid ett träd. Barnen vågade nu sig fram och hälsade. De såg undrande på maten i min gryta och jag förklarade att jag var sjuk. Sedan fick jag i mig två skedar som jag någon minut senare fick upp samma väg. En minut senare högg det till. Barnen kikade på med stora ögon medans jag halvt framåtlutan i panik rotade fram ett par servetter ur min väska och sedan sprang ett par meter bort och, i ganska dåligt skydd av en vält trädstam, kunde få ur mig de onda krafterna som under dagen härskat i min buk.

När jag kom tillbaka till cykeln förväntade jag mig ett gapskratt, men barnen verkade mest tycka synd om mig, för skratta gjorde de verkligen inte. Panikgödlsingen hade fick mig att må mycket bättre och med nya krafter fortsatte jag de sista milen.

Det blev en hård färd. Vägen var vid flera ställen rejält översvämmad med vatten som gick långt upp på låren och man såg knappt skillnad på vägen och de kringliggande risfälten. Vid ett par tillfällen var vägen i sådant bedrövligt skick att en annan, tillfällig, väg var anlagt vid sidan om den geggflod som kallas väg. Vid en passage var den tillfälliga vägen så dålig att en tillfällig väg anlagt vid sidan av den tillfälliga vägen…

 

Då jag till slut nådde de bättre vägarna vid småstaden Kangabas utkant så var jag rejält sliten. Magen var visserligen bättre, men tio mil och minst lika många timmar på guppiga småvägar utan någon mer mat än kakor i magen tar sin del av orken de med.

 Ett par män visade mig till ett oskyltat hotell ovanför ett bageri. På hotellet så tog det en bra stund för dem att bestämma sig ifall det var ett hotell eller inte och ifall de hade rum. Jag fann det hela märkligt men var för trött för att grubbla mer på det. Jag fick ett rum som var mycket fräsht och till och med en hade egen balkong med utsikt över rakt det taklösa utedassen nedanför, det ni!

 Jag somnade direkt på överkastet i mina lerdränkta kläder och vaknade vid midnatt av att jag var vrålhungrig, fixade ihop lite havregrynsgröt, dushade och somnade om.

Efter nattens elvatimmarssömn vaknade jag och kände mig fantastikt bra. Jag låg kvar i sängen och läste för att vänta ut ett ösregn och vid tiotiden tackade jag mannen som ägde hotellet, fick reda på att det officiellt öppnar om 3 månader och fortsatte sedan på en bred grusväg som var på väg att bli till asfalt.

 

Jag funderade på barnen jag mött under gårdagen trodde de såg. Det är ovanligt nog att se en vit man längs denna sträcka eller ens ett fordon större än en motorcykel. Att sedan se en vit man komma cyklandes, stanna för att på ett konstigt litet kök laga ihop nån gulaktig massa som han sedan liggandes tar två skedar av och sedan kräks upp. Som final sätter han sig och skiter fullt synligt innan han diskar ur sin kastrul och fortsätter trampa iväg på sin fullastade cykel. Dumma vita män!

Kilometerna passerades i en ruskigt takt, i alla fall om man jämför med gårdagen, och från vägen kunde jag se vilken oreda regnperioden ställt till med. Flera småbyar stod i decimeterhögt vatten och mellan dessa byar så hade så gott som vartenda vattendrag översvämmat de åkersmarker och risodlingar som fanns.

 

På eftermiddagen kom jag in till en större by och fann en butik med kall läsk. Då jag sörplade i mig den kalla drycken på butikens trappa så berättade ägaren att byn jag befann mig i var Bamako, alltså Malis huvudstad och resans slutmål. Det var visserligen ett par kilometer till stadens centrum, men ändå, jag var framme!

 En bit från butiken passerade jag Bamako-skylten och rullade fram på en bred väg kantrad av marknadstånd, åsnekärror, slitna gröna minibussar och hänsynslöst parkerade motorfordon i alla möjliga skick (Till och med utan skick).

 

Närmare stadskärnan blev vägen kanonfin, jag fann till och med resans första cykelbana, så dags nu liksom. Kartan jag navigerade efter var i en större skala än jag tänkt och jag cyklade alldeles för långt in i staden och fastnade i en trafik-och mäniskostockning så tajt att någon skulle kunna ha stulit mina kalsonger utan att jag märkt det. Men jag var inte orolig, mina kallingar var inte så stöldbegärliga denna svettiga eftermiddag. 

En liten del av marknaden som kantrar, och belägrar, 4 gator i centrala Bamako (Kortet är dock inte taget ifrån cykeln utan från en gångbro en dag efteråt...)

Efter många om och men hittade jag fram till den Katolska missionen som skulle husera mig fram tills flyget hem. Jag parkerade cykeln och konstaterade att 3524 kilometer av sommarlov var så gott som slut. En nunna visade mig min bädd innan jag sprang ut på stan för att fixa fram pengar och hitta något ätbart. Senare på kvällen tog jag en kalldush och rakade av mig Bamako-Skägget jag sparat sedan Gabarna.

Jag var framme!

Ett stort grattis till signaturen ”isac” som lyckades pricka in min reslängd med ynka 4km för litet. Hade jag inte cyklat fel i Bamako centrum hade du haft helt rätt. Jag är imponerad! En vild gissning eller ett maniskt arbetande i Google-Earth?

Hur som helst; Ett paket med en pytteliten sopborste tillverkad av en gammal konservburk, En burk med någon skum ”dofta-gott-gegga” samt ett klistermärke smyckat med Muammar Gaddafis foto är ditt!

Simma lugnt!

 

Jag lämnade hotellet som låg på en geggig och skräpig bakgata. En trött gathund gick och nosade bland högarna av gamla plastpåsar från gårdagens marknad.

På ett par minuter var jag ute ur staden och den fina asfaltsvägen som ingenjörer från fjärran östern nyss konstruerat och som sträcker sig ända till Bamako.

 Mil efter mil passerades i en rask takt och även om utsikten över slätterna och skogspartierna inte var den mest omväxlande så kändes det ändå bra. Jag rörde mig och jag rörde mig åt rätt håll; Mot Mali.

 

Vid lunchtid korsade jag Nigerfloden vars enorma vattenmassor sakta flyter på österut. Ett par fiskebåtar gled omkring i vattnet under bron som jag trampade över med solens hjälp blev det en vykortsperfekt utsikt.

 

Den perfekta vägen fortsatte, som det enda moderna inslaget i landsskapet. Vid en välskyltad rondell med kritvita streck tog jag till höger och fick samtidigt möte av ett gäng pojkar som åkte fram i motsatt färdriktning på en åsnedriven kärra. På andra sidan denna moderna rondell hade hushållen i närheten lagt ut sina nytvättade kläder för att torka på den heta asfalten.

 

Jag lagade ihop lite pastasås i skuggan av ett träd bredvid ett risfält innan jag fortsatte i raskt takt mot Siguiri. Tanken var att sova en natt i denna stad och sedan fortsätta mot Bamako på den nya vägen. Då jag studerade min karta efter en mat-, frukt- och pilsnerfylld kväll så upptäckte jag en annan väg, en mindre sådan…

 Dagen efter frågade jag mig fram efter vägen mot Bankon och kom utan problem ut på den lilla hålfyllda grusväg som jag skulle följa in till Mali. Jag mötte ett par ungdomar som puttade en kärra med en styckad ko framför sig innan jag lämnade bebyggelsen bakom mig. Det stack till ett par gånger i magen och jag antog att jag tryckt i mig för mycket frukost.

 Vägen till gränsen gick genom det platta landskapet och passerade ett par småbyar innan jag kom fram till den träbom som låg över vägen vid Nafadji, den byn där Guinea blir till Mali. En polis låg och sov på en träbänk och jag var bra sugen på att smita förbi bara för sakens skull, men utifall att han skulle ha passtämpeln på sig så väntade jag.

 

Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och snabbt hade en kvinna väckt polismannen som med sömndruckna ögon skrev upp mina passdetajer och skickade mig vidare. Hundra meter längre bort fanns en liknande bom, vid denna bom satt ett gäng militärer som också de kollade igenom mitt pass. Ytterligare hundra meter bort, vid slutet av denna trehundrametersby, var bom nummer tre där själva imigrationen befann sig.

 En man med stenansikte kollade igenom mitt pass och skrev upp mina uppgifter. Sedan kollade han igenom mitt pass igen. Jag vet visste vad det innebar; ett letande efter minsta fel som andledning till en muta. Efter ett fruktlöst letande på några minuter så la han passet i sitt knä och sa att jag måste betala lite. Inget belopp eller avgift, utan just ”betala lite”.

 Jag berättade att jag inte tänkte betala ett öre. Mannen fortsatte då att kolla igenom passet och frågade ifall jag hade ett ”Carnette De Passage”, ett färdbevis man behöver för motorfordon för vissa länder, och jag sa att jag inte behövde det för en cykel. Han nickade mot mig, ett test.

 

Sedan kollade han igenom mitt vaccinationskort, uppenbarligen också enbart för mutor eftersom jag var på väg att lämna landet. Sedan kollade han igenom passet en lång stund medan jag ett par gånger skrattade till och sa ”Ca´pa problem, mon ami”, vilket verkade irritera honom.

 Uppenbart missnöjd gav han tillbaka passet med en nystämplad stämpel och frågade efter cigaretter, jag sa att jag inte röker. Då tyckte han att jag borde ge honom pengar till cigaretter. Jag sa med en uppläxande ton att cigaretter inte var bra och lämnade sedan honom efter att ha tackat hans kollega utanför polisstationen, inte honom. Jag vet fortfarande inte vad jag fick denna kaxighet ifrån, kanske såg jag min sista chans att snäsa åt den Guinianska korruptionen.

 

Ett par kilometer genom ingenmansland tog mig till Malis bom och där gick allt som smort och processen var till och med trevlig. När polismannen tog en paus i tedrickandet och skrev upp mina passdetaljer i sitt rutade A4-block kunde jag se att senaste internationella gästen att anlända till denna postering var den femte Juli.

I Mali blev byarna uppebart fattigare och vägen sämre. Mycket sämre. Min mage likaså. Men det är en annan historia, en historia du kan läsa om imorgon!

Simma lugnt!

Tack för alla komentarer, kul!

 Innan dagens inlägg utlyser jag en som en engångsföreteelse en läsartävling. Hur många kilometer kommer jag att ha trampat, rullat och puttat cykeln fram under denna resan?

Skriv ned din gissning i komentarsfältet innan Onsdag 13.00 Svensk tid. Närmast vinner ett hemligt pris som jag personligen inhandlar på Bamakos galna marknad. Priset kan hämtas eller fås per post, ingen vinstskatt betalas av vinnaren… Nog med trams, här kommer ett av de sista inläggen; 

 

Jag vaknade upp i mitt tält, förvånad över att det inte regnat på över ett dygn. Efter lite havegrynsgröt packade jag ned tältet och ledde ut cykeln från den lilla stigen som plöjde genom daggvåta midjehöga växter.

 Jag började trampa längs raksträckan samtidigt som solen började sin färd över himmelen. Vid en nedförsbacke såg jag hur Hauta Guineas slätter bredde ut sig, det definitiva slutet för kullarna och bergen bakom mig.

 

Jag hade en lätt huvudvärk och kände mig något krasslig. Molnen blev långamt allt flera och den lilla utsikten jag väl hade i denna platta miljö blev inte vackrare av soljusbristen.

 Jag kände mig sliten och det enda jag ville var att komma fram till Kankan och slappna av. En dålig dag, en sådan dag man tappar mackan med smöret nedåt, ni vet.

 

Allt eftersom kilometerna tickade på så blev jag omkörd av allt fler bilar och motorcyklar. Varje fordon drog med sig stora mängder damm som fastnade på mina svettiga armar och ben, i näsan samt inte minst i hals och lungor. Jag borde gjort som de flesta av de motorcyklister jag såg; täcka mitt ansikte med en scarf, men jag hade inget lämpligt tygstycke.

 Allt damm gjorde mig irriterad och jag vet inte om det var irritationen eller själva dammet som gjorde huvudvärken värre. Värre blev den i alla fall.

 

Jag tappade lusten, så här sista cykeldagen. Det var inte kul längre. Utsikten var tråkig, ungarna som skrek ‘Toubab’ var inte lika chamriga som alltid och det kändes som en evighet att komma in till Kankan.

 Men in till Kankan kom jag. Jag cyklade runt och letade efter ett hotell, jag kände mig helt slut och ville bara ta det lugnt. Av misstag kom jag in på marknadsgatan där total kaos rådde. Mitt i blandingen av folk, motorcyklar och gatustånd så grabbade en polis tag i mig vid en korning. Han pratade på på franska och jag förstod att jag försökt cykla in på enkelriktat, vilket flera motorcyklister framför också gjort men utan att bli stoppade. Rasism finns inte bara i Europa.

 Polisen nämde också ett belopp i Frang och jag fattade vart det hela skulle leda. Jag försökte slita mig loss i folkmassan men han höll ett fast tag i mitt styre. Jag svarade att jag inte förstår franska. Han frågade ”Do jo spik inglish?”, och jag svarade

”Petit; petit”, lite, lite.

 Det var nog för polisen att släppa mig och jag trampade vidare genom Kankans dammiga gator.

 

På en liten större gata passerade en motorcykel mig i hög fart, säkert över 50 knyck,  rakt från sidan, bara en halvmeter ifrån mina bakväskor. Jag stannade direkt och såg i samma sekund hur denna motorcykel skenade rakt ned i ett av de djupa betongdiken som alltid kantrar Afrikanska stadsgator. Mannen som körde och en liten kille som suttit bakom honom flög framstupa över styret och det hela såg minst sagt otäckt ut. Mannen kom snabbt upp på benen, pojken likaså. Pojken började sedan halta runt i en ring, uppenbart chockad. Mannen putte då ned pojken på rygg och började sedan rycka våldsamt i hans ben som om det vore en gammal motorgräsklippare.

 Jag stod kvar mitt i gatan fastfrusen i samma position som jag stannat i och om det existerat fågelholkar i Guinea så hade befolkningen tyckt att jag såg ut som en sådan. Under minuten detta hände så samlades fler och fler folk. Vissa tittade på mig och med tanke på att jag var den sista i närheten innan krashen så ville jag absolut inte bli indragen i den Guinianska rättvisan. Polisväsendet existerar enbart för mutor. Här dömmer pöbeln, kanske inte rättvist, men garanterat hårt.

 Jag cyklade snabbt vidare, fann ett hotell och la mig för att vila.

 Det som skulle vara slutet på cyklingen kändes tomt. Ska de vara så här? Inget mer?

 Skulle detta vara sista cykeldagen? En av de mycket få tråkiga dagarna på resan. Skulle jag ta bussen till Bamako, en resa på en halvdag längs bra vägar?

 Den enda gången jag tagit buss under resan, i Sierra Leone, så kändes det trist. Det var för enkelt, och framför allt; Det är gjort.

Jag har rest med Bussar, Bushtaxis, Minibussar, Pick-Up´s, Båtar, Kanoter, Tåg och Lastbilar på denna kontinent under ett års tid. Det är liksom inte spännande längre.

 Getterna på taket, trängslen, folket man möter, businessen genom bussfönstret, de ständiga förseningarna, motorkrångel, punkteringar etc. Det är kul ett tag, till och med kul i ett år, men för mig är de gjort. Man läser inte en bok två gånger, inte jag i alla fall.

 Så svaret blir; Nä, Resans sista cykeldag är icke kommen. Efter att ha funnit några mangos på Kankans gator och efter att ha vilat ut och blivit bjuden på ett par öl så bestämde jag mig;

 Så här kan det bara inte sluta, mycket snart sätter jag punkt för resan och för bloggen, men inte ännu.

 Jag ska fanimej cykla till Bamako. Sådetså. Bussar är för nördar…

 Simma lugnt och komentera!

Efter en sista kopp med Guinianskt kaffe, eller rättare sagt två sista koppar, lämnade jag Nzerekore bakom mig. Till nytilkomna läsare skall jag tillägga att Nzerekore är en stad i sydöstra Guinea och inte någon Afrikansk Mama som försett mig med omoraliska tjänster…

 Vägen var av fin asfalt och gick upp och ned för de kullar som är så typiska för just Guinea Forester. Efter ett tag blev det dock ganska så enformigt, inga rejäla berg att vila ögonen på och ett enformigt trampande framåt. Jag slog på autopiloten och tänkte på morgondagens utmaningar.

 Jag stannade och väntade ut ett ösregn vid en liten butik i Serebou, drygt hundra kilometer från Nzerekore, och bestämde mig sedan för att fortsätta de sista fyrtio kilometerna mot Macenta. Hellre ta dem nu och starta morgondagens bergstur utvilad i Macenta.

 Vägen från Serebou gick slingrig uppför ett berg och kvällsolen gjorde bitvis färden till en svettdränkt sådan. Jag stannade flera gånger i skuggan av de höga träden som kantrade vägen för att vila mig. Då jag vilade mig vid ett av alla dessa stopp så passerade en motorcyklist i röd täckjacka mig och bromsade raskt in ett tiotal meter bort.

 ”Do you remember me?” Skrek han…

No, not really”, blev mitt ärliga svar. Jag möter hundratals mäniskor varje dag, har fått ett hundratal telefonnummer sedan starten och avståndet till denna chaufför gjorde det svårt att minnas.

I´d talked to you in Madina Wola, you where going in to Sierra, i was leaving for Guinea, three weeks ago”.

 Jag har ett svagt minne av en motorcykelkille som gav mig ett par bynamn och avståndsuppgifter vid den gränsen och det måste ha varit denna tjomme. Hur stor är sannolikheten att vi möts i just denna sluttning? Vi skrattade gott och önskade varandra ‘Bonne route’ och fortsatte. Efter några sekunder var han borta, jag maskade mig fram.

Till slut kom jag till krönet och kunde i rekordfart rulla ned för denna kurviga sträcka, tankarna flög till Slovakiens berg vid nationalparken Slovensky Raj som jag passerade förra sommaren, samma kurvor, samma kullar som utsikt, dock en något mindre solbränd befolkning.

 

Då solen så vackert gick ned i väst cyklade jag in i Macenta, detta samhälle som ligger omgärdat av gröna kullar. Jag fann ett billigt hotell mitt i staden och slängde i mig en portion med ris och vrålstark fisksås innan jag somnade i min cell till hotellrum.

En rolig detalj från kvällen är att jag i pannlampans sken spann-dushade, klädde på mig och kollade igenom kartan inför morgondagen. Då jag sedan gick ut såg jag hur grannrummen lyste. Jag gick tillbaka till mitt rum och upptäckte att lysknappen faktiskt fungerade. Jag hade inte ens brytt mig om att kolla efter, helt säker på att elektricitet inte skulle finnas…

Foto från en kurva – Den oranga strimman man kan ana är vägen bakom mig

Dagen efter bjöd på tuffare cykling. En grusväg på drygas hundra kilometer låg mellan mig och byn Kosankoro, en by på andra sidan bergen. Den lilla grusvägen slingrade sig upp igenom tät skog där bananplantor samsades om utrymmet med höga träd täckta av lianer som hängde ned över vägen. Vid vissa avverkade partier kunde man se utsikten av molntäckta bergskullar fyllda av skog, på sina ställen var denna skog avverkad likt en dåligt rakad stubbfrisyr.

 Trafiken var minimal, någon enstaka motorcykelchaufför med en färgstarkt klädd kvinna som passagerare, en annan motorcykel med en gigantisk motorsåg på pakehållaren vars blad stack ut på bredden samt ett par män med gammaldags bössor över ryggen.

 

Väl uppe på toppen så gav skogen vika för enorma grässlätter likt tagna från en scen ut Bravehearth. Emellan småbyarna som låg längs den hålfyllda vägen så vilade herdar på uppstickande, avrundande, stora stenblock medans de spejade på sin flockar av kor och getter.

 Vägen gick ständigt nedåt och efter halva dagen stannade jag i en något större by, det vill säga med två små butiker. Jag köpte på mig kex och fyllde på vatten innan jag fortsatte. Från denna by blev vägen rejält mycket sämre; Större stenar, djupare hålor och fler buskade som växte in från vägens sidor. 

Guineas vägverk sliter nog inte ut sig i första taget....

Efter mycket skumpande kunde jag till slut se de berg vilket Kosankoro ligger vid, majestätiskt tornade de upp sig i fjärran framför mig. Vägen slutade till slut att slutta och gick istället plant rakt fram de sista kilometrarna.

Ironiskt nog fanns skylten med ”Varnig för vägbulor” vid vägens minst buliga parti…

I kvällshettan kom jag fram till Kosankoro, en stor metallbro som knakade oroväckande tog mig över ett översvämmat vattendrag innan jag kom till byns centrum.

 

Jag småsnackade på dålig franska med ett par killar som svarade på minst lika dålig engelska och jag spenderade natten i en av dessa killars rum. Han berättade även att Ramadhan startat, något jag inte reflekterat över i det mer kristna Liberia, men det förklarar varför det inte funnits lika mycket matställen längs vägarna senaste dagarna…

 

Jag har svårt att förstå religioner. Jag förstår till fullo om folk tror på en gud eller någon högre makt, men jag kan inte begripa varför en sådan gud skulle bli gladare om alla satt på knä på en matta ett par gånger om dagen. Eller varför han skulle bli gladare om man satt på knä och blev matad med en torr kexbit och lite rödvin i tron om att det är Jesus kropp? Eller varför man skvätter vatten på småbarns huvud och därmed drar in dem i en kyrka innan de ens kan säga nej. Som sagt, att man tror på något förstår jag till fullo, det gör kanske till och med jag om jag tänker efter, men varför tramsa med värdsliga ting såsom dopvatten, fasta eller oblater?

Nåväl, vem är jag att dömma, kanske ses vi i skärselden?

 

Dagen därpå bjöd på kanonväder, i strålande sol cyklade jag norrut med Kankan i sikte, resans sista stopp varifrån jag skulle ta bussen till Bamako. De solupplysta bergen gjorde mig sällskap både till höger och vänster, framför dessa berg bredde åkrar ut sig och en bit bort från vägen plöjde männen åkrarna bakom massiva tjurar.

 Efter ett par mil kom jag till Kerouna, den största staden innan Kankan, och där tog jag en sväng in på marknaden. Jag köpte på mig massa mat och fann till slut nybakad fiskpaj som jag frossade i.  Med välfyllda väskor fortsatte jag norrut. Planen var att cykla halvvägs till Kankan, sedan ta resans sista tältnatt och ta den sparade halvan under morgondagen.

 

När eftermiddagen gick mot sitt slut så blev bergen allt mindre och slätterna allt större, värmen och solskenet var starkare än jag känt på länge. Nu kantrades vägen då och då av kaktusar och de fåtal gånger som bilar passerade mig så rök torr sand upp bakom dem. Jag fashinerades hur tydligt det var att jag kommit ut ur Guinea forestiere och in i Haute Guinea.

Från en region till en annan.

Att se något långsamt förändras; Klimat, Befolkning, Språk, Religion, Mat. Charmen med det man kallar ”overland travel”. Att färdas landvägen. Något alla som gillar att resa borde pröva på!

 Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor för sista gången under resan och fortsatte långsamt framåt. Mitt något skeva bakdäck oroade mig lite då den tunga lasten i kombination med vägens hålor knappast var någon spa-behandling. En bit utanför byn Bogodou, där jag fyllt på mitt vatten, så svängde jag av grusvägen och tog in på en liten av ormbunkar överväxt stig. Efter närmare en kilometer hittade jag en liten plätt grus i ett hav av ormbunkar och spände där upp mitt tält.

 

Då det började mörkna och jag ätit upp min kvällsmat hörde jag mäniskosteg närma sig. En man med ett fåtal tänder, ett gevär på ryggen och en kniv i ett getskinnsbeklätt fodral runt midjan kom förbi på stigen. Vi småpratade på dålig franska och jag gav honom ett paket kex innan han lämnade mig ensam bland myggen. Innan jag somnade funderade jag på morgondagen.

Resans sista cykeldag.

Eller?

Simma lugnt!

Tack till Er som komenterar, snorkul!
Om du läser eller kikar igenom bilderna i inlägget så skriv gärna en kommentar, oavsett om du är en nära vän, släkting eller en anonym bloggspion!
 

 Jag lämnade missionärshuset bakom mig och cyklade in mot staden Gbarnga. Trots att det är en av Liberias största städer så består den utav en gata, vilken är densamma som ”motorvägen” mellan Monrovia och den norra delen av landet. Från denna gata leder fler mindre grusvägar ut till de småbyar som ligger utspridda i grönskan och som tillsammans med ”motorvägen” bildar en stad. 

En motorcykelkille frågade ut mig om min tripp och fler och fler anslöt sig till publiken, när jag till slut lämnade Gbarnga så gjorde jag det med ett tåg av närmare femton tutande motorcyklar i släptåg som följde mig likt ett bröllopsekipage under vägen ut från bebyggelsen.

Jag följde asfaltsvägen fram tills eftermiddagen. Asfalten var så sliten och hålfylld att det såg ut som en jätte gått lös med en kulglassskopa och ibland fick jag, likt bilarna, köra bedvid vägen.

 

Vid lunchtid kom jag fram till Ganta, gränsstaden mot Guinea, och cyklade in på en grusväg. Jag hade inte tänkt att ta den mest använda gränspassagen utan en mindre sådan ett par mil bort som passerar Mount Nimba-bergen. Grusvägen var i bättre skick än asfaltsvägen och slingrade sig fram över gröna kullar. Desto längre jag körde desto högre blev kullarna och då eftermiddagen blev till kväll cyklade jag in i byn Sanniquellie. Bergen vid horisonten lös i olika nyanser i kvällsolen.

 Jag hittade ett hotell som såg billigt ut, men bestämde mig snabbt för ett annat. Jag är inte speciellt kräsen så länge priset är lågt, och cellskräck har jag inte heller, men ett fönsterlöst rum som är exakt lika stort som bäddmadrassen som är placerad på golvet och där dörren öppnas utåt, där går gränsen. Dessutom ville mannen inte ta ned priset som låg på höga sjuttio kronor.

 Natten spenderades på ett oskyltat motell som låg gömt bakom en butik där motellägaren, en stor skäggig man, sålde plastskräp från Kina. Med tanke på kundströmmen så verkade han göra rätt bra pengar på det.

 

Dagen därpå cyklade jag ut ur Saniquelle och passerade ett av alla dessa arbetarlösa vägarbeten som man så ofta ser på denna kontinent. Grusvägen blev till asfalt då jag närmade mig Yekepa, det gruvsamhälle som ligger vid Mount Nimbas fot och likt ett västafrikas Treriksröse skapar Liberias gräns mot Guinea och Elfenbenskusten.

 

Yekepas gruvindustri har minst sagt satt sina historiska fotspår på området. Enorma fabriker och maskinhallar låg öde i det höga gräset längs vägen. Stora gruvmaskiner och dumprar på vilka någon för åratal sedan dragit parkeringsbromsen på obestämd tid vilade på ena sidan vägen. På andra sidan vägen låg själva samhället Yekepa. Långa rader av identiska arbetarbarracker i äkta kolonialstil låg rad på rad, inget av dem verkar ha unnats en enda arbetstimme av underhåll sedan inflyttningsfesten. Vissa hus hade igenspikade dörrar, vid andra hus hängde gardiner ned från dörröppningarna och mödrar diskade ur grytor utanför husen.

Vid sidan av detta arbetarområde låg det nya gruvområdet som var betydligt mer modernt och flera vita pick-ups körde omkring på nyasfalterade vägar innanför stängslen och de vaktbemannade vägspärrarna.

 

I utkanten av denna kontrasternas stad passerade jag ett stort område med utbrända arbetarbarracker, lika identiskt placerade som de bebodda låg betongskelleten här på rad och skapade en ganska kuslig stämning. Bergen runtomkring mig och den smala vägen som slingrade sig mellan dessa av klätterväxter dränkta hus gjorde att det kändes som att vara på en hemlig plats, ett ställe man inte borde vara på…

Gränsövergången mot Guinea gick smidigare än väntat och en liten stunds trampande genom det höga elefantgräset i ingenmansland tog mig till Guienas gränspost. På en bänk satt fem trötta millitärer med stora sedalbuntar i händerna och samlade in mutor. Ingen skam här inte. Mig frågade de förvånansvärt inte ens om betalning utan önskade mig välkommen till Guinea. Lite längre bort fick jag min stämpeln i passet och kunde cykla vidare.

Vad har då hunnit hända i Guinea medan jag varit borta? Inget speciellt, bara att ett gäng från militären försökt att döda den första omilitära presidenten sedan många många år tillbaka. När man frågar folk om händelsen rycker de på axlarna och berättar att det är lugnt ”Polisen har fångat dem nu…”. Ungefär som om det vore ett pojkstreck.

 Tre saker fick mig direkt att förstå att jag var tillbaka i Guinea. Först och främst mäniskornas lugn; Här skriker man inte som en galning efter mig, visst nämner man kanske hudfägern, men inte på samma hektiska vis som i exempelvis Liberia eller Sierra Leone.

 För det andra så är det Franska som gäller, efter nästan en månad av att kunna säga vad man vill och göra sig förstådd direkt så var det från och med nu traggel med frasboken och baskonversationer som gällde.

Jag har totalt spenderat 4 månader i fransktalande länder och kan inte mer än att beställa mat och hälsa. Jag har inte förstått logiken i detta språk, inte fattat hur man uttalar ord och framförallt inte förstått varför man lägger till 1-3 bokstäver i slutet på alla ord om de ändå inte ska uttalas? Jag önskar att jag vore bättre på språk, eller i alla fall hade intresse för det, framförallt i detta otroligt vänliga land.

 

Det sista och också det säkraste teknet på återkomsten i Guinea är de dåliga vägarna. Vägen från gränsposten mot närmsta by, Bossou, var bara ett spår av gyttja som låg utkletat i det höga elefantgräset. Motorcyklar halkade omkring, en lastbil blev spadtag för spadtag uppgrävd ur kladdet och min vän Gula Febern hade bytt namn till Brunoranga Febern innan jag nådde fram till Bossou.

 I Bossou stannade jag för att försöka få se en skymt av Schimpanserna som finns vid Mount Nimbas fot. Innan jag cyklade upp till forskarstationen fann jag något jag letat efter länge; friterad sötpotatis. Jag köpte på mig en stor laddning potatis och tryckte i mig dem tillsammans med urstarkt ‘pepe-sås’ under ett träd.

Ett forskarcenter blev min övernattningsplats och efter en misslyckad chimpanslös tvåtimmarsexpedition med ett Kanadesniskt par spände jag upp mitt tält och somnade.

Jordnötskakor - Hela årets kalorintag i ett enda kex

 Dagen därpå fortsatte jag längs lervägen tills jag kom till en grusväg som sedan förenades med asfaltsvägen mot Nzérékoré. Milen på asfalt avverkades snabbt, mycket tack vare en stor laddning jordnötskakor som jag köpt med mig och efter ett antal backar upp och ned för Guinea-skogens höga kullar rullade jag in i Guineas näst största stad.

 

 Nzérékoré har, som att inte bara namnet är exotiskt nog, en stor marknad där de säljer allt möjligt från begagnade kläder (skänkta till välgörenhet av Europeer) till mat och krukväxter. Under min rundvandring på denna marknad råkade jag, mellan jordnötssmörsinhandlingen och införskaffandet av det lokala kaffet, halka in på Fetish-delen. Om jag inte haft någon skam i kroppen så hade jag kunnat komma hem med krokodilskin, apsvansar eller några torkade och nedmalda djurdelar i bagaget.

Skulle passa som skidbag?

På väg ut ur marknadslabyrinten kände jag doften av kardemumma, en av mina favoritkryddor, och med näsan i vädret fann jag en gammal herre som serverade rykande hett kardemumma-te från skottkärra utrustad med såväl kolbädd som kastrull. Teet intog take-away-stil genom att jag fick det upphällt i en plastpåse och sedan bet ett hål i denna påse och diade i mig den heta drycken. Jag har aldrig druckigt så starkt kryddat te någon gång, otroligt gott och såpass starkt att jag näst intill kände mig berusad.

 

Jag kom att gilla Nzérékoré, trots allt damm som de tusen och åter tusen motorcyklisterna gasade fram. Staden låg på, och mellan, stora kullar och jag hittade snabbt två favorithak nära mitt hotell som ärligt nog var döpt till ”Hotell Class II”. Det ena haket var en enkel takförsedd bardisk där en liten man serverade mackor och äkta Guinianskt kaffe, stark och tjockt likt motorolja. 

Andraklassens hotell – Tredjeklassens fasad

Det andra haket var en bar där en trevlig mama serverade kyckling och sanslöst god potatissalad. Hela staden gav, som så många andra städer i Afrika, känslan av en by. Känslan var som i Guinea, trevlig och ganska avslappnad, men det fanns även en annan atmosfär. 

Världens charmigaste frukosthak.

Detta hörn av Guinea ligger så långt bort från huvustaden som möjligt. Nzerekore har närmre till Liberias, Elfenbenskustens och Sierra-Leones huvudtäder än till Conakry. Det faktum att det ligger i en region som knappast är känd för stabilitet gör att flertalet flyktingar har slagit rot här och bidrar med en touch av sitt hemland. 

I Afrika är alla kök "Show Kitchen"...

En dag blev på ett ögonblick till två i denna stad och sedan fortsatte jag norrut. Hur det gick kan du läsa om nån dag!

 Simma lugnt!

För andra dagen i rad cyklade jag över den bro som leder vägen från Buchanan över järnävägen norrut. Skillnaden från gårdagen var att min kedja var ny och att jag direkt efter bron svängde av huvudvägen. Jag frågade runt ifall den stig jag sett gå bredvid järnvägsspåret skulle följa spåret ända till ändstationen vid Yekepas gruvområde. Det skulle den tydligen göra.

 En kilometer senare längs denna järnväg stötte jag på några banarbetare som berättade att stigen slutade där. Bara att vända om.

 Huvudvägen var två bilar bred och trafikerade då och då av FN-patruller, timmerbilar, tankbilar och enstaka bushtaxis. Med några kilometers mellanrum låg småbyarna, ofta med någon enstaka butik bestående av en kvinna med några få importerade varor under ett tak av torkade palmblad.

Kakstopp - The best a man can get!

 Varför är då allting i Liberia importerat och relativt dyrt? Kriget slutade för ett par år sedan, arbetskraften finns och klimatet tillåter odling av alla möjliga grödor, vilket exempelvis sker i Guinea ett par mil bort. Jag tror att det till stor del beror på all ”hjälp” från Europa. Givetvis kan gåvor vara till stor hjälp i områden med krig, extrem torka eller liknande katastrofer, men den konstgjorda andning som till stor del all ”Hjälp” verkar vara tvivlar jag starkt på.

 Hur skall ett land komma på fötter och försöja sig självt när maten kommer serverad från EU eller USAID? Varför starta en risodling och tjäna ett par kronor när man kan sitta under ett träd och dricka te i väntan på nästa hjälpprojekt?

Kanske svårt för någon som inte varit här att förstå, kanske borde jag inte ens skriva det alls av rädsla för att bli missförstådd. Jag har ingen politiskt ståndpunkt till höger eller vänster som jag vill belysa. Jag tycker däremot att det är dags att släppa många Afrikamyter!

 Man får många tankar och funderingar då man reser omkring ensam, som ni kanske märker.

 Timmarna gick undan snabbt denna dag och allt eftersom jag och Gula Febern arbetade oss fram så blev skogen högre och tätare och kullarna högre och högre. Då eftermiddagens sol var som starkast stannade jag vid ett polisstopp i en by, även denna by kallad Saint Johns. Likt det andra Saint John  och det andra Polisstoppet så låg även denna by låg vid floden Saint John. 

HIM's Logotyp till vanster, Sicken Skutas till hoger!

Jag frågade poliserna om boende och de svarade ‘Do you want policestation or hotel?’ Jag svarade att jag har en liten budget och gärna sover på polisstationen. En konstapel följde mig bort från vägspärren och till byns utkant där en blåvit stationsbyggnad syntes. Väl inne på sitt kontor skrev mannen upp alla mina passdetaljer och sedan tittade han allvarligt på mig och sa

‘There is something you have to understand’

Nu kommer en mutförfrågan, tänkte jag.

‘This is Liberian standard; There is no aircondition, We dont have electricity and we dont have running water’.

Jag försökte hålla masken och förklarade att jag är ganska van vid Afrikansk standard. 

En turist, en polisman och en gigantisk mortel…

På kvällen visade en av poliserna hur man lagade Liberiansk traditionell mat, en kryddstark sås bestående av sönderkokade grönsaker, beska frukter och ”bushmeat”. Givetvis serverat med ris. Köttet var gott, mört och relativt sött. Djurets namn kände jag inte igen, men det är tydligen stort som en tax och lever vid risfält.

 Då den illröda solen gått ned och det lilla samhället enbart lystes upp av lågkvalitets ficklampor från fjärran östern så tog den ena överstekonstapeln med mig på patrullering. Med tanke på hur få tjuvar och banditer vi fann så misstänker jag att denna trevliga promenad mer var till för att visa upp nattens gäst än för att beskydda invånarna.

 

Dagen därpå lämnade jag poliserna och trampade över den träbro som leder vägen norrut över Saint John-floden. Vägen gick upp och ned längs kullarna och med en spikrak riktning liknade den en bergochdalbana genom den täta skogen.

 Jag skulle svänga av den stora vägen vid Gbotota varifrån det skulle finnas både en stor väg och en liten genväg till Gbarnga. Jag stannade då och då och frågade efter avståndet, det visade sig lika hopplöst  som under gårdagens cykling. I de andra länderna har folk haft relativt bra koll på avstånden, frågar jag tre personer så får jag ganska bra svar, speciellt i Sierra-leone där byborna förvånandsvärt ofta kan exakt på metern avståndet till nästa by. I Liberia har man inte en suck.

 

I min förbrukade reslitteratur ”Journeys Without maps” reser författaren runt i Liberia längs småstigar. Även fast jag är där 80 år senare så är saker och ting relativt lika. Visst, vägarna är större och jag blir inte framburen i en hängmatta av bärare, men avsaknaden av bra kartor är nära på den samma. Mina kartor för västafrika är för de områden jag passerat ibland så plåtterfyllda av vägar, bynamn och symboler att det nästan försvårar navigeringen. I Liberia är det stora ytor med enbart grönt. Skog.

 Då jag frågade efter avståndet till Gbotota fick jag vitt skilda svar; 10 kilometer, 50 kilometer, två timmar med bil, 30minuters promenad etc. Det är hårresande hur uppåt väggarna fel folk kan ha om avståndet till närmsta större samhälle. Jag beskyller dem inte, bara påvisar fakta, jag förstår att kartor är det sista man bryr sig om i ett land där många inte ens kan läsa…

 I Gbotota valde jag den mindre vägen, genvägen, till Gbarnga och genom småbyar och småskaliga gummiplantage plöjde jag mig framåt i lera och sand. Solen stekte på bra denna dag och för första gången på länge svettades jag rejält. Flera bäckar passerades, atingen på vingliga plankbroar eller med vatten upp till knäna.

 

Jag bestämde mig vid middagstid för ett lunchstopp och fyllde på mina flaskor, sedan cyklade jag vidare för att finna ett bra stopp. Mörka moln syntes och jag ville finna ett ställe där jag både kunde vara i fred för regnet och från folket. Att ha folk stirrandes på sig kan vara irriterande efter en varm dag i sadeln. Att finna ett ställe med dessa två kraven verkade hopplöst, antingen var det tät skog vid vägkanten eller bebodda trakter där barnen skriker ”White man”. Kul och trevligt, men ibland vill man vara i fred.

 Det tog mig över två mil att finna en ostörd plats. Just som regnet började ösa ned så kunde jag smyga upp till en skola som denna Söndag stod tom. Jag kunde njuta av ensamheten i 3 minuter tills en kille kom förbi för att sedan försvinna snabbt. Jag visste vad detta innebar…

 Någon minut senare kom killen tillbaka med sina vänner och under hela min matlagning och under tiden jag åt så glodde de på 2 meters avstånd. Ingen sa något. Matron var borta. Det är märkligt hur stressande det kan vara med folk som glor, en stund får de gärna kika, men mer än så är otroligt påfrestande.

 Under den åskådarfyllda lunchen skickade jag ett SMS till en kontakt jag fått av missionärerna i Monrovia. Som svar fick jag beskrivningen;

”Du kommer passera vårat hus innan Gbarnga, vänster sida, du ser hangaren, cykla till kliniken, fråga efter helikopterpiloten, folk kommer veta”. En halvtimme senare cyklade jag in på en liten grusväg och mötte där Stefan, mannen som gav mig boende för natten.

 Hela hans familj var sanslöst vänliga och direkt då jag kom dit fick jag både Toblerone och Coca-Cola, en sann lyx. Senare på kvällen blev det bröd med riktigt smör och ost. Visst var maten och sällskapet en höjdare, men det häftigaste av allt var Herr Nilsson. Nilsson är en apa som lever bakom deras hus och som jag kunde bekanta mig med under nästkommande dags morgontimmar.

 

Jag har rätt dålig hand om djur. Katter och framförallt hundar brukar ogilla mig, men av någon anledning så verkar jag och apor komma bra överens. Kanske är vi på samma nivå, vad vet jag…

 

Dagen blev jag väckt av att morgonpasset i P3 ringde vid halv sex, tidigare än de utlovat, och helt nyvaken blev jag ”Dagens äventyrare”, alltid kul att höras i etern, men det hade varit enklare utan fördröjning och med ett mer vaket sinne. Utanför missionärsstationen duggregnade det, jag var trött och trivdes otroligt bra hos den Schweiziska missionärsfamiljen. Efter en frukost med müsli och annan importlyx så valde jag att följa mitt hjärta snarare än min hjärna. Jag stannade en extra dag…

Lite närmare Bamako, ännu färre dagar…

Simma lugnt!

Jag lämnade missionärernas hus bakom mig och cyklade ut längs Monrovias regniga gator. Det kändes, inte bara bokstavligt talat, lite surt. Bakom mig lämnade jag goda middagar, en ren säng, internet, fläktar och elektricitet på rummet samt resans första och troligen sista varmdusch. Men samtidigt kändes det bra, elektricitet och sängar har jag knappast åkt till Afrika för att uppleva.

 Av misstag kom jag in i Red Light District, ett område i Monrovia som är en sorts blandning av slum och marknad och inget ställe man bör ströva omkring på själv. Inte för att det är som att vistas i centrala Mogadishu, men OM jag skulle bli rånad, så är det troligen här det skulle hända…

 En U-sväng och lite slalom mellan bilar fastkörda i trafikkaoset fick mig på rätt spår och jag började närma mig Harber. I utkanten av Monrovia märkte jag att vevarmen, som sedan min Mcguyverlagning fungerat under120km, var lös. Jag skruvade åt den och fortsatte. Regnet växlade från ösregn till duggregn och tillbaka. Vinden gjorde att regnet kom från sidan och trots den obefintliga solen så fick jag cykla med solglasögonen på.

 Varannan kilometer fick jag stoppa ned mina blöta fingrar i styrväskan och fixa fram verktyg för att dra åt den sneda vevarmen, förutom att det tog extra tid så slet det även på psyket att ständigt behöva stanna. Jag hade ju tänkt att bränna förbi denna asfaltssträcka snabbt.

 Ett enormt område där FN har sin flygbas passerades och från andra sidan av taggtråden vinkade blåhjälmsklädda Pakistanska soldater glatt till mig. FN´s närvaro är enormt hög i Liberia, ett tag var det den största i världen. Det är ingen underdrift att skriva att var femte bil som passerar mig är från just Förenta Nationerna.

 I Harber passerade jag ett gummiplantage där Firestone fullkomligt tömmer Liberia på resurser till sista droppen. Ett enormt område av höga och smala gummiträd med stammarna upprispade fanns vid båda sidorna av vägen. Plantaget är som ett samhälle som förutom fabriker och en hamn även innehåller arbetarbostäder, kyrkor, sjukhus och skolor. Den Amerikanska arkitekturen på chefsvillorna, de gamla fabriksbyggnaderna i kolonialstil och de fina asfaltsvägarna samt den i Afrika konstiga känslan av organisation och ordning var omväxlande, minst sagt.

 Då Firestones utsugarområde slutade började det vanliga Liberia med små butiker och någon enstaka restaurang. Jag fyllde magen med ris och fisksås i en av dessa restauranger och sippade på en läsk tills ösregnet blev till duggregn och jag fortsatte resan söderut.

 

Vid ett stop hos immigrationspolisens vägspärr fick jag rådet att spendera natten hos polisen någon kilometer bort, de hade tydligen någon sorts bostad för förbipasserande. Det lät som en bra idé, regnet hade gjort mig blöt inpå skinnet och jag var trött efter dagens över 90km.

 Väl framme hos polisen mötte jag en gapig officer och hans två trötta kumpaner. Den gapiga polisen tog mitt pass och frågade ut mig. Han verkade förvirrad och då jag frågade om boende så började han gapa osammanhängande och argt till sina kollegor. En stor folkskara, troligen samtliga invånare i den omkringliggande byn, samlades runt det lilla båset vid vägspärrens sida och detta upprörde mannen ännu mera.

 Han vrålade åt dem att gå iväg, ingen lydde. Han kikade igenom mitt pass och hävdade att mitt visum hade gått ut, jag förklarade lugnt för honom att

  1. Att han kollade på mitt visum för Sierra-Leone, inte Liberia.
  2. Att varken mitt visum för Liberia eller ens Sierra-Leone har gått ut.

Sedan tappade mannen mitt pass på marken, jagade iväg hela åskådarskaran och röt i sin telefon. Man kan lugnt säga att jag inte skulle kunna göra en parodi på honom bättre än vad han själv gjorde.

En kille som hört min förfrågan om boende kom fram och erbjöd mig en bädd enbart för att direkt bli ivägkörd av officeraren som jag vid detta tillfälle upptäckte doftade alkohol. Medan idioten till gaphals körde iväg den snälla killen så sa en av hans trötta kumpaner åt mig att cykla vidare. De nämnde även att det skulle vara 10km till ett polisstopp kallat Saint Johns och att jag kunde finna boende där. Jag var inte sen att lyda dem och cyklade iväg i detta ständigt ösregnet…

 

Från denna spärr blev vägen till kaos. Tvåhundra meter lera, samma sträcka asfalt och så vidare under resten av eftermiddagen. Då jag passerat 10km frågade jag efter Saint John, folk skrattade och sa att det var långt kvar. Jag började bli rejält trött, regnet gjorde att huden blev russinaktig, att kläderna skavde och att utsikten blev tråkig. Leran kröp in i växlar och täckte väskorna och mina kläder i en orangebrun massa. Lerpartierna skakade cykeln konstant och mina leder tog rejält med stryk. 

Min turistdiarr'e blev allt varre...

Vid varje krön väntade jag mig polisspärren enbart för att bli besviken med ännu en raksträcka av kladdigt vägarbete. Jag kopplade på min autopilot och fortsatte. Vägen tycktes, precis likt regnet, aldrig ta slut och jag frågade mig själv, lerig, blöt och uttråkad, vad i sjutton jag håller på med?

 Fyrtio kilometer senare, inte tio som polisen hävdat, kom jag fram till polisspärren. Ett par uttråkade själar i uniform satt under ett tak av halm och drog ett snöre upp eller ned för att stoppa bilar och utkräva mutor. De var betydligt trevligare än den berusade gaphalsen jag lämnat bakom mig och att behöva spänna upp tältet var det inte frågan om, här fanns husrum.

Då jag tvättat av mig den värsta leran och då regnet upphört för första gången på 48 timmar så kändes allting schysst igen. Ännu bättre blev resten av kvällen då en polisman kom med en kall öl, jag fixade lite pasta och satt i stearinljusets sken och spanade på billjus som i mörkret körde förbi och lyste upp detta annars strömlösa samhälle. Då och då kom någon polis förbi och småpratade och just denna afton kommer jag minnas som en utav de bästa på resan.

 

Nästkommande dag vaknade jag upp på en madrass i polisstationen och fortsatte min färd. Förutom vevarmens enerverande glappande så började även växlarna att krångla. I staden Buchanan köpte jag på mig lök, tomatpuré och bröd och fortsatte. En bro över en nybyggd järnväg tog mig ut ur staden på leriga vägar. Målet var Gbarnga, Liberias näst största stad, som jag via en omväg på småvägar tänkt att nå efter 2 dagar.

 

Sa har lyxigt bor man om man ar polis vid en vagsparr i Liberia, eller om man ar en svensk pa villovagar i samma land...

Femton kilometer utanför staden brakade växlarna ihop rejält. Jag upptäckte att ett litet plastkugghjul som håller ordning på kedjan inte bara hade spruckit utan även var helt avtrubbat.

 Det vara bara att lägga i lägsta växeln och i gånghastighet maska mig tillbaka till Buchanan. En motorcykelkille visade mig vägen till en mekaniker som bytte ut det lilla kugghjulet. Då jag provcyklade så krånglade växeln fortfarande och mekanikern hävdade att kedjan var för gammal. Då jag tänkte efter lite så hade jag inte bytt den sedan förra sommarens långtripp. Då jag tänkte efter lite till så hade jag inte bytt kedjan sedan millennieskiftet då cykeln inhandlades. Vem tusan åker till Afrika med en 11 år gamma kedja?

 

Min kedjemodell var tydligen svår att få tag i. Via mun-mot-mun-metoden spreds nyheten och efter ett tag kom en kille med en rosa tjejcykel vars kedja raskt knackades av. Vid nästa provcykling flög jag fram nästan fram. Kedjebytet var en enorm skillnad och en service jag borde gjort redan i Banjul, eller Borås… Men vad fasen, ska man planera allt så kommer man aldrig iväg! (Tänk på det alla ressugna!)

 

Mekanikern bankade även in min vevarm med otäckt mycket våld. Jag är skeptisk till om den kommer att hålla för morgondagen. Höll gjorde den i alla fall till det motell jag tog i Buchanan. Reparationerna hade tagit ut på tiden och himmelen såg mörk ut, att stanna i staden kändes självklart trots att jag nu börjar räkna dagarna tills jag måste vara i Bamako.

Avståndet är långt, dagarna är få…

 Simma lugnt och dela gärna ut detta inlägg på Facebook om du gillar det!

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 42 andra följare